bokidioten

Amberville
Tim Davys

Det här är första gången jag läser en bok innan den kommit i tryck: oräknat alla dessa arbetsrapporter, seminarieunderlag och avhandlingar jag läser i jobbet. Så det var en speciell känsla att få Amberville i brevlådan och konstatera att den här oredigerade upplagan faktiskt är betydligt finare än de flesta trycka avhandlingar.

Amberville är en bok som är lite svårt att få grepp om. Det fanns delar jag tyckte mycket om samtidigt som andra delar mest fick mig att känna mig ...korkad. Som om jag inte riktigt fattade.

Den värld TD bygger upp är faktiskt det allra bästa med boken. Aldrig kommer jag att se på mjukdjur på samma sätt! I den mån man överhuvudtaget tänker på mjukdjur är det som något totalt ofarligt. Det är nästan definitionen av något menlöst och älskat. Mjukdjuren som befolkar Amberville hör inte till den kategorin. De ägnar sig åt kinky sexlekar, de tar droger, de är skitiga och elaka och dödar varandra på mjukdjurs sätt. Kort sagt, allt det vi inte brukar förknippa mjukdjur med. De första kapitlen fick jag konstiga bilder i huvudet när jag försökte föreställa mig historien men med mjukdjur. Det skapade en spänning i berättandet som inte var helt oävet.

Vad vill TD genom att berätta sin historia genom mjukdjur? Eller vad skulle vara kvar av berättelsen om han valt att skildra människor istället? Berättelsen hade blirivt annorlunda. Nu går TD halvvägs till fantasy-genren men hamnar ändå inte där. Boken ska, enligt förlaget, ges ut i såväl barn som vuxen-upplaga. Jag har svårt att se att Amberville skulle kunna ge upphov till en större marknad av gosiga kramdjur. Trots detaljerade beskrivningar av karaktärerna.

Mytologin som TD introducerar är tankeväckande, fantasieggande av typen hur skulle världen se ut om... I Amberville finns det ett politiskt system. Det finns brottslighet, spatial segregering, det finns ett religöst system som jag bitvis kan läsa som en skrattspegel av vår egen. Det finns familjebildning (mjukdjur föds inte, de tillverkas och det ger upphov till andra vanor) och det finns chaufförerna som hämtar gamla mjukdjur. Vilka de hämtar, och om detta går att påverka, är den centrala frågan i boken. Eller rättare sagt, det är en av de centrala frågorna i boken. Ondskan, som AnnCharlotte skriver om i sin recension, är en annan central fråga. Det beror på hur man vill läsa boken: jag läste inte boken som en bok om ondska och drog heller inga sådana slutsatser. För mig blev mytologin roligare och mer givande. Dimensionen ondska behövde jag inte.
 
Jag skrev i början av recensionen att jag ibland kände mig korkad. Detta beror främst på att TD hoppar i boken och introducerar många personer mjukdjur. Det beror nog också på att språket är så fint. Vissa meningar stod ut från sidan, jag läste dem gång på gång. Jag kände som om TD ville säga mer genom språket än vad jag kunde uppfatta. Därför är jag också fundersam på vem boken egentligen vänder sig till. Jag vill absolut inte nedvärdera barnböcker (jag läser ju en hel del själv i den genren) men det känns inte klockrent som en barnbok. Eller en vuxenbok för den delen. Amberville är en helt egen kategori.

En sista sak, som verkligen störde mig genom hela boken, är anglosismerna. Pseudonymen är engelsk-inspirierad. Alla ortsnamn är engelska. Alla personer har engelska tillnamn. Jag har svårt att se poängen i det eller vad TD vil bygga upp genom att föra tankarna till anglosaxiska länder.