bokidioten

Härrom dagen skrev jag ett inlägg om berättarröster. Jag tittade sen på de böcker jag läst i år (borträknat de av samma författare och de jag inte avslutat). Bokstäver och siffror inom parantes hänvisar till de kategoriseringar jag presenterade i berättarröst I. 

Statsrådet-böckerna är skrivna i jag-form (3). När man läser böckerna är släktskapet (den medvetna pastischen) på Conan Doyles Sherlock Holmes-böcker uppenbar och till och med berättarrösten är den samme: precis som Sherlock Holmes har sin dr Watson har Lilleman sin adjunkt Persson. I min senast lästa statsrådet (statsrådet klarar krisen) väljer Balderson att överraska läsaren genom att på slutet alternera berättarjag: han låter de andra huvudpersonerna skriva ett par sidor var. Vem som är berättaren (A) är tydligt, berättaren är med i boken (B) och berättaren vet det han är med om själv och det han kan höra och se, men inte mer. Däremot, eftersom berättelsen "skrivs ner" efter att den skett känner berättaren till framtiden, något Balderson använder sig av iböland, men inte alltid (han är alltså inte konsekvent på den punkten!) När det är nödvändigt använder sig Balderson av återberättande från historien (jag minns när statsrådet berättade om den gången när...).

Tandoori-älgen är skriven i tredje person (1). Vi vet (A) vem huvudpersonen är (Herman Barsk) och vi vet en hel del om honom - det han berättar om sig själv och det lilla vi ser i hur andra människor bemöter honom. När vi får Herman reflekterad från hans omgivning blir han också en betydligt sympatiskare person än när han direkt berättar om sig själv (dålig självkänsla?). Han är en i högsta grad närvarande berättare i boken (B). Han vet inte heller mer än det han är med om - han är alltså inte alls allvetande (2) och vi vet heller inte mer än vad han vet om.

Ture Sventon är skriven i tredje person (1). Berättaren är tydlig (läser man noggrant är det nästan som om berättaren berättar medvetet direkt till oss, att han har tänkt efter hur han ska framställa historien innan han börjar: han börjar till exempel från början) men anonym (A). Berättaren är inte närvarande i boken (B) och han har inget problem att befinna sig på olika ställen (C) : han befinner sig i kapitel 1 på Drottinggatan i Stockholm men i kapitel 2 i Lingonboda. Däremot känner berättaren främst till vad som händer och inte hur personerna känner: i den mån vi vet vad de känner och tycker, vet vi det för att de säger det till någon annan person i boken.

Förnuft och känsla är skriven i tredje person (1). Berättaren är inte riktigt lika tydlig som i Ture Sventon, men nästintill och berättaren är precis lika anonym (A). Vi vet inte identiteten på berättaren och berättaren skulle helt enkelt inte kunna finnas i handlingen (B) - det skulle ha märkts om det fanns en figur som är med hela tiden. Berättaren är allsmäktig (C): inte för att den hoppar i rum eller tid (berättaren följer systrarna Elinor och Marianne som en osynlig skugga) men för att den vet hur Elinor och Marianne känner och tänker. Det är ju också en av poängerna med boken - att få se skillnaderna mellan egenskaperna förnuft och känsla. Och det kräver ju en allvetande berättare.  

Tio små negerpojkar är skriven i tredje person (1). Här finns det inte bara en berättare, utan tio - alla de tio som befinner sig på Neger-ön och Agatha Christie alternerar mellan dem. Berättarna är alltså tydliga och väldefinierade (B) och berättarna avslöjar även vad de tänker för oss (C) men de är på intet sätt allsmäktiga. Det är också intressant att se att samtliga berättare är i allra högsta grad subjektiva (2).

I Tindalos (och nu går jag enbart på vad jag kommer ihåg - en nackdel med ljudböcker är att det är svårt att bläddra i dem) använder Ajvide Lindqvist tredje person för att berätta (1). Berättaren är med i boken: det är huvudpersonen Vera (2). Hon är på intet sätt allsmäktig (3) och vet bara det som redan har hänt och det som händer. Mycket vikt ligger vid hur Vera tänker och varför hon agerar som hon gör. Jag funderar på i vilken utsträckning boken är objektivt skriven (2) - fördömer Ajvide Lindqvist till exempel otroheten?

Bibeln på 100 minuter är skriven i tredje person (1), med en berättare som är mycket distanserad till vad han berättar. H*n är i allra högsta grad objektiv (2) och inte själv med i berättelsen (A, B) . Jag har svårt att se om berättaren är allvetande eller inte, hur jag ska tolka in frågan här (C).

To kill a mockingbird (och även här en reservation för att minnet inte sviker mig) är skriven i första person. Berättaren är Scout (A, 3). Berättaren är med i boken (B) och är inte allsmäktig i något hänseende. Tvärtom, Harper Lee använder detta mycket skickligt. När under rättegången Scout tvingas gå ut ett tag missar också vi som läsare vad som händer. Och vi tvingas nöja oss med att betrakta skeendet genom en åttaårings ögon - och öron. [är scout en side-kick eller inte? Det beror på vilken historia vi fouserar]

I fem-böckerna använder sig Enid Blyton av en berättare i tredje person (1). Berättaren är osynlig och är inte med i boken (A, B). Berättaren är inte allsmäktig men kan byta person att "skugga": om de fem är skiljda åt kan berättaren välja vem h*n ska följa med. Vi får nästan inte veta något alls om vad personer känner eller tänker, utan bara vad som händer och ibland hur de reagerar (Georges raseri-utbrott, till exempel).

Fortsättning följer...