bokidioten

Detta är tredje inlägget i den här mini-serien. Jag försöker dra lite slutsatser utifrån de böcker som jag tittat närmare på.
 

Det var roligt att gå igenom och jämföra  böcker! Bara två av böckerna jag gått igenom är skrivna i första person (Balderson, Lee) och de är mycket olika till sin karaktär. Medan Baldersons person egentligen saknar djup (inte minst i den här boken då hans tidigare definerande karaktärsdrag övergivits till stor del) lär vi verkligen känna Scout. Jag har funderat på var gränsen går mellan författaren och berättarjaget. Enligt AL är det viktigt att berättarjaget är tydligt skilt från författaren om den boken inte är självbiografisk. Även om Balderson mot förmodan skulle modellerat Persson på sig själv känns det inte intressant att veta. Personen Scout (i to kill a mockingbird), däremot, som har ett sådant djup, undrar jag hur hon förhåller sig till Lee. Balderson utnyttjar inte fullt ut möjligheten med att skriva i första person (även om, allvarligt talat, det knappast är hans avsikt med valet av berättarröst heller). Däremot finns det böcker där jag upplever att författaren inte gör det troligt att berättarrösten och författaren är olika personer: jag tänker här på Bitterfittan och det här är inte jag.

De andra böckerna jag tittade på är skrivna i tredje person. När jag tittar på just de böckerna igen upplever jag att det är stor skillnad mellan de böcker där berättaren (eller berättarna) är med i boken och de där berättaren är "en fluga på väggen". Då tänker jag på de böcker där berättarpersonen är omöjlig, för om berättaren hade existerat hade dennes blotta närvaro förändrat dynamiken så mycket att det hade påverkat berättelsen.  Hit hör ture sventon, förnuft och känsla och bibeln. Dessa tre är verkligen olika sinsemellan! Berättarrösterna är också särpräglade, var och en på sitt sätt. Jag försöker tänka mig att byta plats på berättarrösterna: hur skulle bibeln på hundra minuter funka med ÅHs berättarröst? (då skulle den nog komma att bli läsvärd!) Ture Sventons med bibelns? (ve och fasa! Det skulle bli a-b-s-o-l-u-t ingenting kvar!) Sätt Jane Austins berättarröst på Ture Sventon och vi skulle få mycket elakare och mer utvecklade personbeskrivningar.

Ett par av böckerna skrivna i tredje person har en känd berättare som är med i boken (i de här böckerna blir det ju samma sak! Ingen av böckerna har valt att återberätta en historia där de inte är med. Det måste ju finnas exempel på kända berättarröster som inte deltar i historien  - någon bok med en ramberättelse, kanske?) Här finns det två underkategorier: samma berättare hela tiden, och det är dessutom huvudpersonen, inte en biperson. Hit kan vi räkna Tandoori-älgen och Tindalos, och i inget fall är berättaren allsmäktig (brukar kända berättarröster vara allsmäktiga? Jag kan inte komma på något exempel på det). Den andra underkategorin är flera kända berättarröster - tio små negerpojkar. Vi lär känna alla, och får också tio huvudpersoner.

Ett exempel på en författare som drivit konceptet en allsmäktig författare till sin spets är  John Fowles, den franske löjtnantens hjärta.

Skulle i något av dessa fall det varit spännande att se historien i en annan berättarröst, och hur skulle det påverkats? Tandooriälgen skulle blivit mer känsla (hopplöshet) om ZO hade valt att låta Herman berätta historien själv . Sventon skulle saknat hela sin charm, eftersom det är just berättarrösten som ger böckerna charm.