Dagens spikulerande*
Varför skrivs det så få böcker om arbete?
Den här tanken slog rot i mig när jag läste "hej lättja". För många människor är jobbet centralt. Söndag är en tråkig dag i väntan på att få börja jobba på måndagen. Går det dåligt på jobbet är livet skit. Träffar man någon ny bekantskap får man bita sig i läppen för att inte genast fråga "vad jobbar du med då?". Det här kan man sätta etiketter på. Arbetsnarkomani är en passande term. Självklart är detta en karikatyr. Det finns gråzoner. Arbetet är inte detsamma som lönearbetet. Det är en livsstil, en identitet.
Detta är ingen spaning, och jag ska inte hävda att detta är ett nytt fenomen. Det som slog mig är att trots att arbetet har så mycket stor del av många människors liv, skildras det sällan i romanform. Det är klart att arbete nämns i böcker - oftast har författaren petat in något om huvudpersonernas arbetsliv för att göra deras karaktärer fylligare. Men den identitet som arbete skapar, eller vad som sker på arbetsplatsen, spelar sällan en central roll i böcker. Detta till skillnad från böcker som handlar om mamma-rollen, exempelvis.
Nu när jag skrivit det ska jag ta upp tre exempel på motsatsen:
lida. Ett tag kändes det som om Stephen King bara skrev om halvtokiga författare. Tänk på Lida,
djävulen bär prada - boken handlar mycket om hennes förhållande till jobbet
detta är inte jag - och andra böcker - men detta handar mer om vad som händer när arbetet inte längre funkar... Andra böcker i samma genre är tex diagnos duktig.
Agnesilund föreslår små citroner gula, och polisromaner och jag inser att min tanke inte är helt utan luckor. Jag får tänka vidare lite... böcker som handlar om förhållandet till jobbet, inte bara utspelar sig på jobbet. Som i bilden i det här inlägget.
* va, kan hon inte stava till spekulerande? Tänk för att jag kan det! Jag tänker på farbror Nilsson i Madicken, och han spickulerar.
Hej! Intressant tanke. Det kanske inte är så jättevanligt men Doktor Glas är ju en klassiker med det temat. Efterosm jag liksom rätt nyligen tagit mig igenom litteraturkurserna på högskolan så har jag mest sådana exempel.
Martina Haags böcker handlar ju om arbete eller bristen på arbete och vad som krävs för att nå dit. Och Kajsa Ingemarssons första? bok På det fjärde ska det ske handlar ju också om en kvinna och hennes jobb.
Men det kan ju bero på att det inte är så många år av alla litterära år som det varit fint att jobba. Jag menar mitt intryck av äldre litteratur är att de handlar om rika människor som lever på räntor. (Obs, kraftigt generaliserat) De arbetar ju inte så mycket.
Fast det stämmer inte riktigt om man tänker på statarromaner. Där slits och släpas det nog mest hela tiden. Står och glor på/i min bokhylla för att få inspiration och hittar Åse Seierstad. Hennes första Hundra och en dag handlar ju om när hon jobbade som journalist under Irakkriget. Nog får man kalla det arbete! Men, visst - det är något med arbete som inte lockar till romanskrivande.
åh, jag brukar också spickulera!
Kommer att tänka på en liten rätt hemsk roman om japanskt kontorsarbete Amélie Nothombs " Underkastelsens sötma". Om svårbegripliga hierarkier och mardrömslika chefer och arbetssituationer...
tack för alla tänkvärda kommentarer! Jag inser att jag har fel - det finns en hel del romaner där arbetet tar en hel del plats - (inte minst arbetarromanerna) även om få handlar om arbete som jag identifierar mig med. Återigen, tack!