bokidioten

The brief history of the dead
Kevin Brockmeier

Jag gillar "tänk-om"-böcker. Det har väl framgått av ett eller annat tidigare inlägg. Den här boken hör till den kategorin. Idén boken testar är vad som händer när vi dör. I KBs bok målar han upp en stad där vi alla kommer att mellanlanda under en längre eller kortare tid. Och som i alla städer arbetar människor. Man bor och man har vänner. Man har inte hjärtan och man kan inte skaffa barn. Man blir inte äldre. Underåriga barn bor på barnhem och barnkära vuxna väljer att arbeta där. Efter ett par sidor blir staden så självklar, så trivial, att den blir ett självklart alternativ till mer romantiska alternativ ? himmel, helvete eller skärselden. Livet fortsätter ungefär som vanligt, helt enkelt. Bättre än så blir det inte. Trivs man inte på jorden lär man heller inte trivas i livet efter detta.

Livet efter detta påminner inte bara om livet före döden - de påverkar också varandra. Dör många kommer staden att växa. Men ibland krymper också staden betänkligt - ibland försvinner många av dess invånare plötsligt. De vet inte varför, och till en början vet vi inte heller.

KB låter tiden vara sen på jorden. Mellan raderna kan vi se ett samhälle där stora multinationella företag dominerar, där polarisarna smälter och elefanterna är utdöda. KB är inte nådig mot Coca Cola och efter att ha läst boken kommer det nog att dröja ett bra tag innan jag köper Coca Cola igen. Det är en värld där någon utvecklar ett dödligt virus och börjar sprida det. Boken är inte bara en bok om livet efter detta, det är också en samhällskritik.

Mitt uppe i det här träffar vi vår huvudperson, Laura Byrd, biolog fast på Antarktis där hon är på uppdrag av Coca Cola som nu äger stora delar av Antarktis. När hennes två kollegor åker till en annan utpost för att söka hjälp (kommunikationsanläggningen gått sönder) befinner sig Laura ensam på Antarktis - och kanske rentav ensam av sin art. Genom boken kan man inte annat än beundra Laura för hennes obändliga livskraft. Jag satt och frös genom delar av boken. Vi kan också beundra KB för att han väljer att göra sin huvudperson till kvinna, vilket inte är så vanligt bland manliga författare (eller bland kvinnliga författare heller, för den delen).

Boken har sina poänger och väcker frågor om hur vi väljer att leva våra liv. The brief history of the dead är en bok om mänsklighetens slut och kanske också om meningen med livet. Som idébok håller den långt men inte fullt ut. Jag hittar ett flertal inkonsekvenser i skildringen av Staden och det är synd på en så bra bok i övrigt. En del passager förstår jag heller inte poängen med och jag vågar erkänna att jag inte är speciellt nöjd med slutet på boken heller.

Trots sina brister har boken sina förtjänster och jag tvekar inte att rekommendera boken till den som, liksom jag, är fascinerad av det som ligger precis utom det normala. Jag läste också på läsdagboken  att boken tillhör de tio som Håkan Nesser tycker att man ska läsa innan man dör, och det är väl en rekommendation så god som någon.

Läs en annan bra recension av boken som också berättar mer om författaren! 

tidsresenärens hustru
Audrey Niffenegger


Det här är en riktigt bra bok! Den bygger på en bra idé som är väl genomförd. Går det att resa i tiden?  En av våra två huvudpersoner, Henry, har en genetisk defekt som gör att han vid stressade tillfällen ofrivilligt reser i tiden. Såsmånigom förstår vi att vart han reser inte är lika slumpmässigt. Det är en utmaning att skilja mellan den verkliga tiden och huvudpersonens ålder. Tänk er ett diagram med en x-axel och en y-axel: på y-axeln har vi verklig tid (den tid som Henrys livskamrat Clare lever i) och på andra axeln har vi personen Henrys ålder. I vanliga fall är det ju en perfekt korrelation dem emellan: här hoppar prickarna på diagrammet och det är därför Hnery lär känna Clare redan som sexåring men han inte vet om det förrän han passerat trettio. Låter det komplicerat? Lugn, AN gör det självklart.


Temat med tidsresor är såväl utslitet som svårt att göra konsistent. Man brukar så snabbt hitta luckor i resonemanget. Författaren har gjort ett gott tankearbete och tanken hon presenterar håller ytligt sätt. Hon hittar snygga sätt att undvika alla de paradoxer som brukar uppstå ("men varför åker man inte tillbaka och ändrar det som blev fel då").

Hos mig  väcker det också en rad följdtankar. Huvudpersonen Henry reser ofrivilligt i tiden och kan inget ta med sig. Absolut inget. Inga kläder, exempelvis, vilket tycks egentligen vara den värsta delen med att vara tidsresenär: hamna naken i omöjliga sutuationer, och inte bara på jobbet. Att inget kunna ta med sig inkluderar också exempelvis plomber. Henry drar ut en tand efter att fyllningen hamnat utanför alltför många gånger. Den här idén kan man också använda för att fundera över begreppet cyborg: var går gränsen för en människa? Henry kan bara ta med sig själv (människan) men inte tekniska artefakter (det skulle göra honom till Cyborg). Var går gränsen för en teknisk artefakt? Om Henry får ett konstgjort hjärta förstår vi att hjärtat inte skulle tidsresa med honom. Men om han tar en huvudvärkstablett? En annan tanke jag fick: om jag fick träffa mig själv som femåring vad skulle jag då säga? Hur skulle jag hantera mitt yngre jag?

För det andra är berättelsen en berättelse om hur man hanterar stress. Henry blir tidsresenär när han är stressad. Tänk er själva att då bli stressad! Dels tanken på att försvinna under själva vigselcermonin (och sedan återkomma - helnäck- till samma ställe ett par minuter senare). Och sedan inse att rädslan för att det ska ske i sig ökar sannolikheten för att det ska inträffa. Man kan också i boken följa hur stressen av att tidsresa i sig påverkar Henry och hur han skapar coping-strategier på vägen. Detta gör också Henry till en komplex person: inte alla coping-mekanismer är trevliga eller är vad vi skulle förknippa med en trettioårig bibliotekarie.

För det tredje är en tidsresenärens hustru en vacker beskrivning med stark närvaro. Gång på gång vandrar jag i tankarna till den hemliga historien. Det finns likheter i sättet att skildra det som händer. I brist på bättre skulle jag vilja kalla det för motsatsen till diskbänksrealism. Kärleken och ömheten mellan Clare och Henry står ut från sidorna och det blir en vilsam njutning att läsa och följa vad som händer. Ytterligare en koppling är att huvudpersonen inte är ofelbar: i själva verket är Henry i 28-årsåldern en osympatisk person.

Ibland funderar jag på var Clare tar vägen. Beskriven som en rödhårig tålmodig konstnär önskar jag ibland att hon kunna sparka och slå lite: inte bara acceptera så himla mycket. Boken är centrerad kring Henry, men jag tror att även deras liv är det. (Och varför kunde inte den kvinnliga författaren ha modet att göra en kvinnlig tidsresenär??)

Tyvärr är det en bristfällig översättning. Flera gånger reagerar jag över klumpigt översatta meningar och begrepp. Det är synd på en så bra bok. Annars vill jag bara säga läs den! Jag kommer garanterat att såväl läsa om den som hålla utkik efter hennes nästa bok. Här kan finnas en ny Donna Tartt.

Glitterspray och 99 andra Klintbergare
Bengt af Klintberg

Det är märkvärdigt lätt att missa att en fantastisk nyhet i själva verket är en vandriingshistoria. Och fastän jag känner till begreppet och tidigare läst såväl "råttan i pizzan" och "den stulna njuren" känner jag här igen flera "sanningar" som inte är sanna helt enkelt. Ibland inser jag det med en suck av lättnad och ibland känner jag mig bara snopen och börjar fundera på vad mer jag okritiskt tror är sant som inte är det. I den här samlingen är det historien om mannen som ringer från den sjunkande Estonia till sina anhöriga som visar sig vara en vandringshistoria. En rad av historierna är studentikosa (24-27, 31) och de väcker student-nostalgiska minnen.

Roligast i samlingen är att läsa de korta redogörelserna för vandringshistorierna. Ibland tillför även förklaringarna en del. Det jag funderar en del på är hur vandringshistorierna förhåller sig till "sanningen" (de flesta vandringshistorier är ju inte sanna. En del har inträffat och utbroderats (au pair hos Kevin Costner), åter andra har skapats som vandringshistoria och sedan blivit sanna (någon har kommit på idén att testa).

Jag funderar även på hur "stora" och spridda berättelserna ska vara för att kvalificera. Jag har tex hört att man inte kan krossa ett ägg i näven. Detta är uppenbarligen en skröna för det funkar alldeles utmärkt, tro mig. Ett annat spår är det som MythBusters ägnat sig åt (discovery channel) där de empiriskt testar vilka historier som är rimliga, dvs går att genomföra.

Kul läsning som fascinerar! Man kan också gå in på www.snopes.com för fler urban legends.

lycka till, Lotta!
Merri Vik

Jag har alltid trott att det här är sista boken om Lotta, men jag hade fel. På sätt och vis känns den som en bra slutpunkt, för det är i den här boken Lotta gifter sig med sin Paul. Bröllopsförberedelserna i sig är väl inte direkt framträdande i boken (tänk vad mycket mer man skulle kunna göra av det i dagens bröllopshysteri!).

Lotta har hunnit gå ut skolan och jobbar som assistent på ett litet bokförlag. Parhästen Giggi har blivit mer perifer sedan hon börjat sina läkarstudier medan andra bekanta, till exempel Lenni (som Lotta är ute och kör med) och Veronica får en större roll.

Boken är inte lika kul som de andra, kanske lite allvarligare, kanske jag som läser in mer av vuxenlivets allvar: här befinner sig Lotta mellan världar, under sitt gästspel på Valentins bokförlag. Hon är inte gift men mycket stadgad. Skolan är slut och hon vet inte vad hon vill göra med sin framtid.

The penelopiad
Margaret Atwood

Kommer ni ihåg myten om Penelope? Hon som var hemma och väntade på Odysseus när han irrade hem från Trojanska kriget. För att slippa välja en ny man bland alla friare väver hon en väv på dagarna och säger att hon ska välja en ny man när väven är klar. Men eftersom hon river upp allt på nätterna lyckas hon förhala beslutet. På så sätt blir Penelope en symbol för den trofasta.

I den här boken skriver MA utifrån Penelope synvinkel. Hur uppfattade hon att bli ensam kvar på Ittika medan Odysseus inte kommer hem från Trojanska kriget? Och varför mördades Penelopes förtrogna 12 jungfrur samtidigt som friarna?

 Penelope berättar ifrån Hades, där hon ju är kvar. Vi får en god bild av vem Penelope är och hur hon fungerar och om förhållandet till kusinen, den sköna Helena, mannen Odysseus, den iskalla svärmodern och den manipulerande amman. Vi ser hur litet manöverutrymme Penelope har.

Boken ger mig ungefär det jag väntat mig. Jag får en återberättelse av myten från ett annat håll (och det är alltid nyttigt!). Hon använder sig av ett antal annorlunda berättartrick: skildringar från Hades, låter jungfruarna på klassiskt manér tala genom sånger talkören framför, låter fallet med friarnas död komma upp i en nutida domstol. Kanske är det för att jag lyssnar på den på ljudbok, att jag missar lite av språkliga finesser, men jag vill ha mer. Jag vill bli överraskad! Det här är bra mer ger inget bestående. Läs istället strändernas svall av Eyvind Johnson! EJ har utnyttjat myten på ett mer konstruktuvt sätt och gjort en självständig tolkning. Jag tykcer tyvärr inte Penelopiaden når hela vägen dit.

Läs också bokmonstrets recension! Hon är mer positivt inställd till boken. Storyteller finner det djup i boken jag saknar.
 

Cliffnotes on Bradbury´s Fahrenheit 451
(ingen författare uppgiven)

När jag skulle beställa Fahrenheit 451 valde jag helt enkelt den billigaste upplagan. När den dök upp i brevlådan en dryg vecka senare insåg jag att jag inte hade köpt boken, utan cliffnotes. Cloffnotes kan närmast beskrivas som en blandning mellan analys och läsanvisningar. Eftersom jag är nyfiken på litteratur (utan att kunna så mycket) bestämde jag mig för att testa och se - först läsa boken, sen läsa cliffnotes.

Cliffnotes var både stimulerande och begränsande. Först och främst känns det inte som jag är riktigt målgrupp. För det första läser jag ju boken frivilligt. För det andra har jag inga yttre krav på mig att förstå boken. För trots att man i boken hävdar motsatsen, kräver inte Cliffnotes att man faktiskt har läst boken. En stor del var enbart tråkigt att ta sig igenom om man hade boken i färskt minne.

I boken presenterar man många kopplingar som jag missade. Exempelvis elden som symbol - hur RB använder eld-förknippande ord genomgående och hur elden har dubbla betydelser - någon gång är den renande, en annan gång värmande, men framförallt destruktiv. Jag missade också den självklara kopplingen mellan hur huvudpersonen Guy Montag blir alltmer agiterad och hur bombplanen kommer närmare och närmare. Jag får förklaringen och tolkningen på en del av de litteraturreferenser som finns i boken. En del referenser missar jag också som icke-anglosaxisk exempelvis referensen i Guy Montags namn som minner om Guy Fawkes. Cliffnotes fördjupar utan tvekan min förståelse av boken och det uppskattar jag.

Samtidigt som jag gillar att få utpekat kopplingar jag inte uppfattat, blir jag irriterad av sättet det är skrivet på. ett exempel från sidan 53:

Before reading the character analyses that follow, consider first writing your own short essays [...]  then compare your essays to those that follow, noting discrepancies between the two. if your essays appear lacking, that might indicate that you need to re-read the original literary work or re-familiarize yourself with the major characters.

Här utgår man alltså från att den tolkning Cliffnotes har gjort är den korrekta. Och detta synsätt genomsyrar också boken. Finns det ett korrekt sätt att tolka vad RB har avsett? Man har valt att inte lägga in tveksamheter i texten (detta skulle kunna vara en indikation på att...) utan man är nästan alltid tvärsäker. I alla fall hos mig dödar det min egen tolkning och kreativitet istället för att stödja den och få mig att vilja tolka nästa bok jag läser. 

Fahrenheit 451
Ray Bradbury

Jag tror det var Hans som rekommenderade mig att läsa boken. Boken överraskar och förvånar. På många sätt är den som jag förväntade mig: det är en dystopi. Det är en föråldrad framtidsskildring där man kan le igenkännande åt vissa detaljer som RB lyckats pricka in rätt. Men boken är så mycket mer än så.

Det har gått ett par sekler och i Amerika är böcker förbjudna. För de flesta gör inte mycket att böcker är förbjudna: man har andra nöjen och en annan syn på livet. Det annalkande kriget nämns i bakgrunden, men alla är upptagna av att vara glättiga. Framtidens TV, som sänder interaktivt på fyra väggar, upptar mycket intresse medan promenader och samtal, allt som kräver koncentration, intellekt och eftertanke, inklusive barnuppfostran, anses vara konstigt och udda. Samtidigt som alla förväntas vara lyckliga och känna sig omhändertagna ser vi spår av undanknuffad olycka: självmordsförsök är så vanliga att räddningen utförs på plats på löpande band. Man älskar inte varandra. Man fördriver tid. Brandkåren eldar böcker som dissidenter håller kvar vid.

Huvudpersonen och brandmannen Guy Montag genomgår en personlig kris och ifrågasätter syftet med det han håller på med. Han läser och citerar undansmugglade böcker och krisen eskalerar. Jag ska inte gå in på upplösningen, men titta lite närmare på böckerna. Farenheit 451 är en lärd bok. Den vill lära oss att läsa, och se värdet med läsning. De böcker som nämns och citeras är inte dussinlitteratur utan vad som med ett stort ord kan kallas klassiker. Böcker hjälper oss att leva och få perspektiv på vårt liv. Och det är det som gör dem farliga.

Phonephucker
Tanja Suhinina

Det här är ett svårt inlägg att skriva. För boken handlar ju om sex. Och samtidigt som jag inte vill vara pryd (för att vara pryd är ju nästan lika illa som att vara bakåtsträvare, eller hur var det nu) så är det här en mycket explicit bok om hur man skapar en sexuell upplevelse med två telefoner.

Boken är kul. Djävligt kul. Det var länge sedan jag läste en bok med så många fula ord förrut. Efter ett tag glömmer jag att det är sex allt handlar om. Och ibland fnissar jag högt över beskrivningar om vad TS gör medan torskarna betalar 19.90 i minuten. Det här är ingen elak bok. TS har respekt för sina kunder, precis som man i kassan på Konsum har respekt för 90 procent av sina kunder. De där återstående tio procenten får en gliring då och då i boken. Phonephuckers husmoderliga tips som "phonephuckers husmoderliga underbyxtips" (om hur man får ett par trosor att lukta så mycket sex som möjligt) eller "phonephuckers husmoderliga tips på ljud du kan förväntas åstadkomma"  är kul. Annars är det mycket om vad torskarna vill, vad de gör som är rätt och fel från en telefonförsäljares utgångspunkt, vad torskarna vill och vad de fantiserar om. Och att veta vad man vill och kunna förmedla det är en svår konst. Det intressantaste är nästan hur torskarna ser på sig själv (TS presenterar statistik på storlekar) och vad de vill ha av kvinnor (det verkar finnas två erogena zoner. Bara två. Förutom anus.). 


Boken bygger ursprungligen på en blogg och på de erfarenheter och reflektioner TS gjort som telefonhora, telefoneskort. Vi får redan på framsidan veta att hon är smart, ung blivande psykolog. Ett par sidor in i  boken får vi veta att hon fått 2.0 på högskoleprovet och hoppat av från KTH. Redan från början vet vi alltså att TS inte är bara en telefonhora, vi vet att hon är på väg någonstans och genom hela boken går känslan av att TS vägrar att skämmas för vad hon gör. Men vi ska se henne som människa, inte bara som en sexarbetare light.  

Boken är medryckande. Fast det inte var meningen läste jag boken nästan i ett svep. Jag blev glad av den. Det är en feel-good bok, en analys av en annans vardag gjort med glimten i ögat. Elin Jonssons Illustrationer är bra och gör att boken känns fräck och skapar samtidigt en distans till texten. För ibland - ofta - tycker jag TS tar sig själv på alltför stort allvar.

Är det någon som kommer ihåg konsumbloggen? Eller har läst en nannys dagbok eller djävulen bär Prada? På många sätt påminner phonephucker om de här tre fenomenen (för att inte nämna likheten i tema med Francesca Mazzucatos bok confessioni di una telefonista erotica). För i serviceyrken där man förväntas vara trevlig mot kund  får man en hel del bra historier och man får se människor ur ett annat perspektiv. En stor del av den här boken skulle alltså kunna handla om något annat serviceyrke (men då skulle väl läsekretsen decimeras betydligt...) Men det som är så intressant i phonephucker, eller i ovan nämnda en nannys dagbok eller djävulen bär prada, är behovet att visa att man är mer än sin roll. I Phonephucker görs det bland annat med hjälp av fortlöpande analyser och "svåra ord".  Och precis som i en nannys dagbok är språket bitvis omoget och pretentiöst på samma gång.

Läs TS om TS!

Den motvillige resenären
Jenny Diski

Kom igen nu, Jenny! Bättre än så här kan du! Jag blev imponerad av hennes två första storsäljare, men inte av den motvillige resenären. När Karin läste papppersväggar uppfattade hon den som "lådtömmande". Vad gäller pappersväggar håller jag verkligen inte med, men vad gäller den motvillige resenären är det bara att suckande konstatera: boken innehåller fyra bidrag som inte säger varandra speciellt mycket. Kopplingen mellan dem är lös, och visst känner man igen JDs stil, men den når aldrig så djupt som Stranger on a train.

Första berättelsen är en resa, ett par dagar på Nya Zealand, och ett av de teman som berättelsen tar upp är att man inte behöver utsätta sig för det man vet att man inte tycker om. Den är trevlig, visst får jag lust att besöka Nya Zealand, men jag vill ha mer.
 
Andra berättelsen är en icke-resa. JD hyr in sig på en bondgård i Somerset åtta veckor för att göra - ingenting. Hon stressas av att Bonden kanske tycker att hon är konstlig, hon nojjar över att hon inte går på promenad och hon gör i stort sett ingenting i flera veckor. Enda problemet med berättelsen är att vad hon faktiskt skildrar är det som faktiskt händer. Om Montaigne (som hon har tagit med sig som lektyr) vet vi inte mer. Inte heller (och det faller ju på sin egen orimlighet, i och för sig) om hur det är att bara skrota. Efteråt skriver hon: 

"Det jag har upptäckt under de perioder då jag försökt vara så ensam som möjligt under så lång tid som möjligt är att jag är oerhört bra på att fördriva den med att läsa, lata mig och skrota omkring. Jag blir sällan uttråkad, nästan aldrig rastlös, ibland eländig och ofta missnöjd med mig själv och världen, utan att för den skull på minsta sätt begripa mer av den jag är, eftersom jag i stort sett är likadan i andras sällskap"

Detta tycker jag är bokens verkliga behållning. Det sätter resandet i perspektiv och visar lite av vad det är JD försöker uppnå med sitt resande och icke-resande.

Den tredje berättelsen är om en annan typ av resa. Medan resan till Nya Zealand var ett par dagar helt på egen hand efter ett författar-jippo, och den andra berättelsen är om självvald isolering, är den tredje berättelsen en redogörelse (med mycket fakta och lite djup) om JDs resa som resejournalist till Kiruna. Trots att jag inte läst så mycket egentligen om JD har jag börjat betrakta henne som en gammal vän. Jag tror att jag vet var jag har henne och jag kan, om inte identifiera mig med henne, i alla fall tänka att det är nog inte så pjåkigt att bli gammal i alla fall. Tänk att kunna skrota runt i en stuga i åtta veckor utan att få spel! I den här berättelsen blir jag sur på henne. Och samtidigt får jag en ökad förståelse för henne. JD är harmonisk så länge hon får sätta ramarna själv. Att åka nattåg är helt OK så länge hon har egen kupé.  Men i denna tredje berättelse hamnar JD utanför de ramar där hon trivs. Och hon blir inte trevlig. I alla fall gnäller hon sig igenom en hel vistelse i Lappland.

När JD säger att hon vill åka till Lappland tänker hon sig att sitta ensam i helmörker. Det är inte vad resetidningen och dess sponsorer tänker sig. Istället får hon ett späckat schema som dessutom är utomhus. I minus trettio. Och allt det man lärt sig känna igen som JDs ramar sätts på undantag. JD vet om det i förhand, JD får betalat, men ändå lyckas hon aldrig släppa föreställningen om hur det skulle kunna vara. Och inte ens när hon får chansen försöker hon göra det bästa möjliga av resan.  JD blir gnällig och ingenting som sker under vistelsen gillas. Förutom altartavlan av Bror Hjort i Jukkasjärvi. Inte heller får vi se så mycket av JD. Berättelsen känns mer som ett plikttroget men gnälligt referat och som svensk är det nyttigt att för en gångs skull få ett utomstående och samiskt perspektiv på Sapmi. (Sen att översättaren skriver sameparlamentet istället för sametinget.... dåligt!)  Istället för att som tidiigare leva mig in i JDs perspektiv, ser jag henne plötsligt som en främling. Jag förstår samerna betydligt bättre än JD och jag kommer flera gånger på mig med att tänka att nu förstår du inte ens att du inte förstår, lilla vän.

Den fjärde berättelsen är en novell som är skriven i tredje person om att resa och att inte resa. Vad förlorar man egentligen på att avstå? Novellen, som betecknas epilog, skulle ha kunnat hålla samman berättelserna men gör det inte. Jag borde nog leta upp på tunn is istället och sluta klaga på den här...


 

Amberville
Tim Davys

Det här är första gången jag läser en bok innan den kommit i tryck: oräknat alla dessa arbetsrapporter, seminarieunderlag och avhandlingar jag läser i jobbet. Så det var en speciell känsla att få Amberville i brevlådan och konstatera att den här oredigerade upplagan faktiskt är betydligt finare än de flesta trycka avhandlingar.

Amberville är en bok som är lite svårt att få grepp om. Det fanns delar jag tyckte mycket om samtidigt som andra delar mest fick mig att känna mig ...korkad. Som om jag inte riktigt fattade.

Den värld TD bygger upp är faktiskt det allra bästa med boken. Aldrig kommer jag att se på mjukdjur på samma sätt! I den mån man överhuvudtaget tänker på mjukdjur är det som något totalt ofarligt. Det är nästan definitionen av något menlöst och älskat. Mjukdjuren som befolkar Amberville hör inte till den kategorin. De ägnar sig åt kinky sexlekar, de tar droger, de är skitiga och elaka och dödar varandra på mjukdjurs sätt. Kort sagt, allt det vi inte brukar förknippa mjukdjur med. De första kapitlen fick jag konstiga bilder i huvudet när jag försökte föreställa mig historien men med mjukdjur. Det skapade en spänning i berättandet som inte var helt oävet.

Vad vill TD genom att berätta sin historia genom mjukdjur? Eller vad skulle vara kvar av berättelsen om han valt att skildra människor istället? Berättelsen hade blirivt annorlunda. Nu går TD halvvägs till fantasy-genren men hamnar ändå inte där. Boken ska, enligt förlaget, ges ut i såväl barn som vuxen-upplaga. Jag har svårt att se att Amberville skulle kunna ge upphov till en större marknad av gosiga kramdjur. Trots detaljerade beskrivningar av karaktärerna.

Mytologin som TD introducerar är tankeväckande, fantasieggande av typen hur skulle världen se ut om... I Amberville finns det ett politiskt system. Det finns brottslighet, spatial segregering, det finns ett religöst system som jag bitvis kan läsa som en skrattspegel av vår egen. Det finns familjebildning (mjukdjur föds inte, de tillverkas och det ger upphov till andra vanor) och det finns chaufförerna som hämtar gamla mjukdjur. Vilka de hämtar, och om detta går att påverka, är den centrala frågan i boken. Eller rättare sagt, det är en av de centrala frågorna i boken. Ondskan, som AnnCharlotte skriver om i sin recension, är en annan central fråga. Det beror på hur man vill läsa boken: jag läste inte boken som en bok om ondska och drog heller inga sådana slutsatser. För mig blev mytologin roligare och mer givande. Dimensionen ondska behövde jag inte.
 
Jag skrev i början av recensionen att jag ibland kände mig korkad. Detta beror främst på att TD hoppar i boken och introducerar många personer mjukdjur. Det beror nog också på att språket är så fint. Vissa meningar stod ut från sidan, jag läste dem gång på gång. Jag kände som om TD ville säga mer genom språket än vad jag kunde uppfatta. Därför är jag också fundersam på vem boken egentligen vänder sig till. Jag vill absolut inte nedvärdera barnböcker (jag läser ju en hel del själv i den genren) men det känns inte klockrent som en barnbok. Eller en vuxenbok för den delen. Amberville är en helt egen kategori.

En sista sak, som verkligen störde mig genom hela boken, är anglosismerna. Pseudonymen är engelsk-inspirierad. Alla ortsnamn är engelska. Alla personer har engelska tillnamn. Jag har svårt att se poängen i det eller vad TD vil bygga upp genom att föra tankarna till anglosaxiska länder.

Herakles
Theodor Kalifatides

Jag vet att boktokig inte är tokig i Herakles. Men jag är det. Legenderna om Herakles, eller Herkules som är det latiniserade benämningen, var jag inte gammal när jag första gången stötte på. Det innebär också att jag haft en "barnslig" relation till myterna - hjälten som utförde stordåden, som slog ihjäl Hydran, som hittade på det fiffiga sättet att städa Augeas stall.

Det står inte mycket om Herakles stordåd i TKs bok. De nämns, men de är inte utbroderade. Däremot får jag en bra och intressant snabbkurs i grekisk mytologi (vem var nu Persefone igen? Vad är kopplingen mellan Antogone och Oidipus?) TK har använt myter för att skildra en hjälte och att diskutera vad en hjälte är. En hjälte är en man många vill döda. Sug på den formuleringen. Det sätter hjältemod och hjältedåd i ett annat perspektiv. En hjälte är inte en person som gör mycket gott: det är en person många vill döda. Hjälten blir en tragisk person.

Som jag nämnde ovan har jag närmast haft en barnatro på Herakles. Efter ett par år utvecklas Herakles till en mycket osympatisk människa, som inte kan leva i vardagen, som inte kan älska, som super, våldtar och slår ihjäl. De stordåd han utförs görs för att sona att han slår ihjäl sina tre små barn. Efter ett tag börjar jag ta avstånd från den osympatiske men tragiske figuren. För Herakles kan inte heller leva med sig själv, eller sin hjältestatus. Tio städer uppkallade efter sig men han kan inte leva med sig själv. Aldrig kommer min intryck av Herakles bli detsamma.

Jag tyckte om att läsa om Herakles-myten och få perspektiv på den. Jag tyckte om, även om jag bitvis ryggade, skildringen av hur Herakles blir den han blir. Framförallt älskade jag språket. TK har ett språk som är glasklart och enkelt. Delar av boken har jag läst högt för mig själv för att smaka på språket och inte missa att njuta av det. Vissa meningar har jag läst gång på gång och begrundat vad det står: Har den här meningen allmängiltig karaktär?

Den här boken skulle jag definitivt vilja ge min märkning, men trots det vill jag rekommendera den, för språket, för myten och inte minst för frågan: vad är en hjälte?

 

Lotta går till sjöss
Merri Vik

Ytterligare en Lotta-bok med Lotta som nu börjar bli äldre. Den utspelar sig innan heja Lotta, men Lotta och Giggi är ganska gamla. Jag ska inte gå igenom handlingen, det hittar ni bättre här, men jag ska komma med en reflektion.

Jag minns Paul, Lottas pojkvän, som hon först avgudar och gör bort sig inför och sedan blir tillsammans med. I Lotta går till sjöss är deras förhållande etablerat, till och med så etablerat att Lotta civiliserat sitter ner och fikar med Pauls före-detta. Paul går på teknis och det avgör hur ofta de kan träffas.

Som titeln på boken antyder går Lotta - och Giggi för all del - på seglarkurs och Lotta blir riktigt duktig - inte bara på att kliva i och ur båten men även på att handha båten pch navigera. En kväll när Paul och Lotta ska gå ut får de ett infall och lånar en båt (med lov, givetvis) och kapsejsar. En natt i en vinterstängd sommarstuga på en ö tillbringar de innan de blir upp-plockade.

Efter ett tag slog det mig att Paul hanterar Lotta som ung och oförståndig. Han tar på sig ansvaret för olyckan:

"en sån usel elev jag varit. Paul såg upp. Jag ser vad du tänker, Lotta. Men jag känner mig som en ännu större idiot, om det nu kan trösta dig. Varför det? Det var ju inte ditt påhitt? Nej, men jag gick med på det. Därför att jag tyckte om tanken på att segla ut ensam med dig. Men jag är äldre och borde ha begripit bättre..."

Paul antar en store-brorsattityd gentemot Lotta. Lotta, som ändå har skinn på näsan! Och hon accepterar det! Jag började fundera på hur det blir sen när de gifter sig. Om Lotta är speciell, eller om det var så här. Vidare jämlikt känns det i vart fall inte.