Saffransköket
Saffransköket
Yasmin Crowther
Den här boken handlar inte om mat, trots titeln. Och det är en riktigt bra bok som jag garanterat kommer att läsa om.
Den utspelar sig delvis i Iran, i bergstrakterna mot Afganistan, delvis i London. På så sätt ingår den i ett geografiskt lässammanhang för mig - jag har ju tidigare läst tätt intill dagarna, the kiterunner och a thousand splendid suns. Man beskriver ett område som jag inte kan mycket om och man gör det på ett inkännande sätt som inte i sig själv bidrar till att skapa ett avstånd, utan, tvärtom, hjälper mig som läsare att förstå.
Saffransköket är motsatsen till burlesk, motsatsen till en skröna. YC har ett fantastiskt språk och är lågmäld. Hon låter också huvudpersonerna vara lågmälda, de blir sällan arga. Det är så sällan man ser en bok som ser ut så här - som får sagt så mycket utan att skrika. Det ger mig möjlighet att tänka kring det som händer bakom, ställa andra frågor, som hur mycket får man påverka andra, har man ansvar och hur ser det ut, kan man bli kulturellt hel, innebär att man inte älskar att man inte bryr sig, inte tar hänsyn? Läs den!
Babylons gator
Carina Burman
Den här boken var en oväntad godbit! Jag hade sedan länge ignorerat CB eftersom jag blandat ihop henne med Carina Rydberg. Nu vet jag bättre.
Babylons gator är en historisk roman som är gediget situerad i 1851 års London. Den kända författarinnan Euthanasia Bondeson (jag blir, efter CBs efterord, nyfiken på om är fiktiv eller inte?) reser tillsammans med sin sällskapsdam Agnes till London, blandannat för att besöka världsutställningen. Euthanasia Bondeson skriver på sin nya roman men blir snart indragen i en serie mord och försvinnanden med kopplingar till såväl Londons slum som gyllende salonger.
Detta är en deckare, och säkerligen är den läsvärd som deckare. Men bokens riktiga förtjänster ligger på andra plan. CB har en förmåga att genom sitt språk få oss att känna som om boken verkligen var skriven i mitten på artonhundratalet. Hon använder ord och begrepp som jag upplever som tidstypiska. Hon har lagt ner mycket möda på att få detaljer rätt - beskriver klädesplagg och seder jag inte haft en aning om. Jag upplever när jag läser henne att jag får tillgång till artonhundratalets London och flera personer vi träffar och hon nämner är historiska personer, såsom exempelvis Dickens och systrarna från Yorkshire. Jag inser att boken utspelar sig lite för tidigt för att peta in en fiktiv Sherlock Holmes, men han skulle gjort sig förträffligt i sällskapet.
Är du intresserad av Londondimma som är tjock nog att skära med kniv, skökor och mollyhouses är det här en bok du bara inte ska missa!
familjens projektledare säger upp sig
Gunilla Bergensten
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Både och, med andra ord. Detta är en personlig dagbok från hemmaperspektiv som speglar GBs slit med att få hemmet och vardagspusslet att fungera. Det är mycket tjat och irritation på maken. Ändå lyckas hon inte ändra något - när boken slutar står hon och stampar på ungefär samma ställe som när boken börjar.
Det här skulle lätt kunna bli ett mycket privat inlägg. Boken speglar och föder i mig irritation när jag känner igen mig. Men jag ska inte bli privat här, utan försöka höja tankarna kring boken.
Det absolut bästa med boken är att mynta uttrycket familjens projektledare. Jag tror att jag läst en krönika av Linda Skugge en gång där hon kallade samma funktion för familjens flygledare. Oavsett om man väljer den första benämningen eller den andra, pekar det på något så otroligt viktigt - även på hemmaplan behövs det en projektledare som initierar projekt, ser till att de blir genomförda - "Projektledaren är den ansvarige, som knyter samman allt och ser till att deadline hålls." För mig är det en aha-upplevelse att få ett begrepp på detta. Familjens projektledare är den som ser till att det finns vantar när det börjar bli kallt, ser till att bjuda och bjuda igen, fixar presenter och skicka kort, se till att saker blir avslutade. Genom att skilja på projektledarrollen och genomförandet kan man också göra poängen att även om jämställdheten har gått framåt - närmare lika arbetsfördelning - innebär det inte att man delar lika på projektledarfunktionen. Och den tar tid och energi.
GBs man tar inte projektledarfunktionen alls. Han kan se att det behövs hostmedicin hemma, men om inte GB säger åt honom att köpa hostmedicin gör han inte det. Han säger att mäns hjärnor ser annorlunda ut - att män är gjorda för att ha den stora överblicken och kvinnor har koll kring elden. Och andra liknande klyschor. Och GB slåss mot sin tendens att tjata (men hur gör man annars), att curla sin man och sitt behov av att ha snyggt omkring sig. Att inte behöva skämmas.
Det stora problemet jag har med boken är att hon pratar om män och kvinnor som två kategorier och hon gör det utifrån sitt (och sina väninnors) perspektiv. Kvinnor är på ett visst sätt. Män är på ett annat sätt. I förlängningen innebär detta att en kvinna som inte tar på sig projektledarrollen inte är en riktig kvinna. Och det blir ju riktigt svårt, eller hur? Som det här enkla, som man ser då och då i undersökningar och webenkäter, att män sitter kvar när det ska dukas av och kvinnor reser sig. Ergo, en riktig kvinna hjälper till.
Bokens titel är felvisande. Familjens projektledare säger inte upp sig. Hon tänker och funderar kring detta genom hela boken. När boken är färdigläst har läsaren fått en möjlighet att identifiera sig, men läsaren har inte fått hjälp att säga upp sig eller hitta andra strategier.
Spöket-böcker
Spöket ser i syne
Spöket får spader
Spöket blir varulv
Spöket får guldfeber
Spöket som jätteråtta
Spöket gräver ner sig
Thea Oljelund
Gissa vad jag ägnat lästiden åt de senaste dagarna? Efter en period av håglöst läsande, där inget riktigt lyckats engagera mig, bestämde jag mig för att ta till en metod som fungerar - läsa lättläst litteratur! En tur ner i bokhyllan och en näve wahlströmsböcker med mig upp och sen har jag på bästa bokslukarmanér plöjt dem.
På (fiktiva) Losjö slott, mellan Grängesberg och Ludvika, finns förutom greven och grevinnan och nattvakten August, också spöket Glufs, död 1681. Inne i grängesberg bor de tre kompisarna Peter (vars morfar är pensionerad polis och nattvakten på Losjö), Björn och Sigge (vars vänsterknä sviktar när han är rädd). Saken är den att de enda som vet att Glufs existerar är Peter, Björn och Sigge. Och tillsammans kan de locka Arvo (killen från framtiden) till Losjö när det behövs.
När jag första gången kom till Ludvika hade jag högt ställda förväntningar. Jag har ju som tonåring traskat omkring i timmar i trakterna kring Grängesberg och Ludvika, varit på polishuset många gånger, varit på Tempo, åkt viadukten över till ASEA, trillat i gruvhål, tagit in på hotell Esplanad. Ludvika har fortfarande ett mytiskt skimmer över sig. Det beror på att TO är bra på att beskriva miljöer. Jag kan önska att fler böcker var så gediget geografiska förankrade!
Jag har sträckläst spöket-böckerna. De flesta böcker i serier, framförallt den här typen av ungdomsserier, håller inte för det. Men spöketböckerna gör det. TO har beskrivningar hon upprepar i varje bok (att Peters morfar sover i Paradsängen istället för att vakta slottet, att Glufs spökar för att han ännu inte är välkommen till sina fäder förrän han gjort ett stordåd, att Peters morfar var hypokondrisk innan han fick nattväktarjobbet, att Arvo kommer från år 4000 etc etc) och ibland kan man ana scheman som är gemensamma för flera böcker...
- att en av kompisarna är bortrest och man lånar in en annan istället, vllket skapar mer dynamik kring Glufs och gör det naturligare att återberätta en del saker om slottet, Glufs och Arvo,
- att gäster som kommer med nya upptäckter kring slottet och blir inkvarterade i själva verket är skurkar
...men eftersom inte schemat går igenom i varje bok är inte böckerna förutsägbara i minsta detalj.
En annan sak som är kul och tankeväckande är att Arvo, killen från framtiden, tar med sig ny teknik som killarna kan dra nytta av. Tänk bara på resenären! En "duschkabin" med vars hjälp man kan resa i rummet och tiden. Tänk bara, hur skulle en civilisation se ut helt utan geografiska restriktioner! Tänk ett par steg längre, och det blir inte självklart en positiv upplevelse.
P.S. Jag har påbörjat en samling av de sjutton spöket-böckerna. Har du någon som jag inte äger liggande köper jag dem gärna av dig så länge priset är hemult!
Som man bäddar
Torsten Birgersson
Det syns att den här boken har hängt med ett tag. Hundörad är bara början - vikt och skrynklig, lägger man boken på ett bord ser den ut som en halvöppen solfjäder. Det här har varit min badkarsbok länge, länge.
TB har, enligt baksidestexten, skrivit kåserier under en längre period. Här är en samling av hans kåserier. Han har ett roligt tema - han tittar på ordspråk och talessätt tematiskt i jämförande perspektiv. Det här tycker jag är så kul. När jag bodde i Italien köpte jag en bok som förklarade talessätt och ordspråk. En del ordspråk och talessätt hade jag otroligt roligt åt. Hur kommer det sig att en italienare som bygger luftslott ägnar sig åt slottsbygge i Spanien? Eller att han eller hon köper katten, och inte grisen, i säcken? Jag tyckte som sagt var att det här var roliga frågor. Och alla kåserier i TBs bok handlar om detta, uppstrukturerat i övergripande områden och tematiska kåserier.
Jag borde gilla det här. Och hade det här varit vecko-visa kåserier i en tidning jag gärna läser, hade jag tyckt det var jättekul. Men redan efter ett tiotal kåserier i den här boken kan jag kåseriets uppbyggnad och vilka komiska poänger TB gör. Nu blir jag bara övermätt.
the water's lovely
Ruth Rendall
Jag gillar RR. Framförallt när hon skriver som RR och inte som Barbara Vineland. De böcker hon skriver om Wexford finner jag ointressanta. Därför har jag sparat på den här boken, för att ha upplevelsen kvar. Men jag är besviken.
Boken utspelar sig kring två systrar, Isley & Heather. Isley tror sig veta att Heather som tolvåring dödade deras styvfar. Vetskapen har gjort Ismay överbeskyddande och mamman Beatrix schizofren. Nu delar Ismay, Heather, Beatrix och Beatrix syster Pamela på ett hus som är omgjort till två separata lägenheter. Ismay är tillsammans med Andrew, som tycker mycket illa om Ismays familj. När Heather träffar Edmund som bor hemma med sin självcentrerade hypokondriske mor Irene, som Irene vill gifta bort med lyckosökerskan Marion, som har det trassligt med sin knarkade hemlöse bror Fowley, kan problemen börja.
RR är otroligt produktiv. Här tycker jag det märks att boken är snabbt skriven. Beatrix schizofreni känner vi igen från the minatour. Uppbyggnaden av romanen känns igen. Karaktärerna känns lite för renodlade, tillspetsade, för att kännas riktigt trovärdiga. Det innebär till exempel att jag inte tycker att deras agerande heller känns riktigt trovärdigt. Andrew, till exempel, eller Pamelas pojkvän, är så hemska att jag itne förstår hur Pamela eller Ismay kan svälja det.
En tanke som slog mig när jag läste boken är vad huvudpersonerna skulle tänkt eller hur de skulle resonerat om man skulle satt boken brott och minne i händernas deras.
Blindheten
José Saramago
Nu har jag läst en ny bok på temat "tänk om": eller snarare på temat "vad händer om". Det rör sig om nobelpristagaren och portugisen José Saramago och hans bok Blindheten. Vad händer om en total epidemi av blindhet bryter ut? Hur påverkas den för givet tagna civilisationen?
Genom boken följer vi den enda icke-smittade, hustru till en ögonläkare. Ögonläkaren är en av de absolut först smittade och också den första att inse att det är en epidemi. De och många fler interneras på ett föredetta mentalsjukhus (snacka om metafor!) som vaktas av militära trupper. I stort sett är det den här lilla världen vi får följa, och den skildringen svarar på en annan fråga: vad händer när en skara människor utan förmåga att klara sig själva plötsligt tvingas till det? Den frågan har en annan nobelpristagare, William Golding, också lekt med, i den förträffliga flugornas herre.
JS har inga höga tankar om människan. Livet i mentalsjukhuset, som i och för sig kompliceras ytterligare av den sporadiska tillgången på mat och andra förnödenheter, är helvetiskt. Framförallt är det smutsigt och luktar illa. Man lyckas inte ens hjälpligt organisera sig för allas gemensamma bästa. Man lyckas inte enas om grundläggande regler - man försöker inte ens etablera sådana. Jo förresten, det tycks finnas en regel: man tar inte någon annans säng. Boken är så jobbig att läsa att jag bara läser fem sidor i taget och försöker hålla skildringen ifrån mig: "så här skulle det aldrig gå till i Sverige". Något måste jag värja mig med. För övrigt är det tveksamt om den här boken skulle klara min bokmärkning, trots att det bara är ett barn med som bara har två egenskaper.
En viktig fråga som skildringen väcker är om det är en realistisk skildring av mänskligt beteende som JS pessimistiskt gör. Här skulle man kunna jämföra med och världen skälvde eller the brief history of the dead. Och på ett något annat plan, hanteringen av odöda. Men JS skildring går så mycket djupare, blir så mycket äckligare. Vi vet så förtvivlat lite om vad som händer egentligen. Till och med av ett katastroffilmstema kan man skapa en berättelse som är jobbig, som vill säga oss något.
Jag blir nyfiken på själva blindheten. Det är sant att världen är uppbyggd kring seende. Genom boken förstår vi att det är ett dubbelt handikapp som dessa epidemiska blinda har drabbats av: det första är oerfarenheten av att vara blind. Den andra, och egentligen viktigare, är att blinda är beroende av seende. Då och då hör man om döva som anser att de är överlägsna hörande. Finns det en motsvarande inställning hos vissa blinda? Håller JS grundläggande premiss att de blinda inte kan lära sig att klara sig och därmed inte kan hålla liv i, eller återuppbygga en civilisation? Genom att ta bort något så (trots allt) alldagligt som ett sinne visar JS också vad skör vår civilisation är.
JS låter människorna på mentalsjukhuset tycka att namn är oväsentliga i och med att de blir blinda. Det finns inte ett personnamn i hela boken. Istället är det andra beskrivningar som får fungera som stående epitet: den först blinde, den först blindes fru, biltjuven, flickan med glasögonen, den estrabiske pojken. Jag ser att hans trick fyller en funktion - namn är kopplade till självrespekt, till civilisation. Genom att ta bort namnen tar han också bort lite av det som gör oss mänskliga. Däremot tror jag inte att det är realistiskt att man skulle välja att låta namn bli oväsentliga.
Även på en mer stilistisk nivå blir blindheten i sig tankeväckande. Hur skildrar man en miljö utan att använda synintryck? Här tycker jag inte JS är konsekvent (och det behöver han strängt taget inte vara heller - dels har han en lekfull allvetande berättare, dels har han tillgång till den enda seende kvinnan), men idén fascinerar mig - hur skulle jag skildra en dag i min egen tillvaro utan att alls beskriva synintryck?
Slutligen några ord om själva språket. JS meningar är långa. JS stycken är långa. Det är mycket ord och mycket lek med ord. Jag inser att en hel del går mig över huvudet. Jag inser också att jag, trots att jag inte läser så många sidor i taget, läser för snabbt. Jag kan se att hans berättare är intressant, det går säkert att utläsa mycket där. Men jag är inte intresserad! Jag blir efter ett tag irriterad på hans ordrikedom, på flödet av ord. Samtidigt märker jag nu när jag skriver att jag på mitt sätt börjar härma hans ordrikedom och förkärlek för inskjutna bisatser.
föräldrahjälpen
Liv Svirsky
Om jag skulle rekommendera tre handböcker till nyblivna föräldrar skulle det vara:
Barnläkarboken - En lättfattlig uppslagsbok från a till ö om barns sjukdomar - Stoppard & Ludvigsson
En mycket bra alfabetiskt uppbyggd uppslagsbok om (barn)sjukdomar som är lätt att slå i och lättöverskådlig. För mig är det här första steget när något är som det inte brukar med sonen. Steg nummer två är underbara sjukvårdsupplysningen. Enda nackdelen är att på samma uppslag kan finnas sjukdomar av mycket olika dignitet - typ förkylning och epelepsi.
Trotsboken. Alfvén & Hofsten
När jag inte förstår sonens beteende, eller när jag upplever att diskrepansen mellan mig som mamma och min idealbild av supermamman blir för stor slår jag upp aktuell trotsålder. När jag läst igenom brödtexten och föräldrarnas kommentarer kan jag ta itu med min situation med ett leende.
De här två böckerna har jag haft nära till hands i ett par års tid. Nu har en tredje bok sällat sig till denna skara: föräldrahjälpen.
När man ser titeln på den här boken kan man lätt bli lite trött. Ska man nu uppfostra barn med KBT också! KBT framställs ibland som en mirakelmetod för att geschwint och mirakulöst bota allt från ångest till fetma och sömn och panikångest. (jämför tidigare inlägg om boken PIllret!) Nu alltså också bråkiga barn.
Ovan för jag ett raljerande resonemang om boken - faktum är att boken är mycket bra. Den får mig att tänka efter hur människor fungerar och ger mig några enkla modeller och begrepp att tänka i. Med utgångspunkt i några inlärningspsykologiska resonemang utvecklar hon min förståelse. Bara detta att tänka efter - vilka konsekvenser får barnets beteende? Om konsekvenserna upplevs som positiva (jag får godis när jag tjatar) kommer detta sannolikt att leda till uprepat beteende (jag tjatar nästa gång) får det andra konsekvenser än om konsekvenserna upplevs som negativa. Också begreppspar som positiv och negativ förstärkning och positiv och negativ försvagning hjälper mig att förstå. Och skillnaden mellan kontinuerlig och intermittent förstärkning. Och detta är inte tillämpbart bara på barn...
Boken är lättläst - luftig layout, bra och logiskt strukturerad, en fantastisk innehållsförteckning. Alla borde ha den! Sen är den ju ingen ersättning för att tänka och jag märker att en del av råden som Malin Alfvén ger går stick i stäv med de råd LS ger. Sen förutsätter den strukturerade metod att arbeta med problem som LS lär ut att det finns ett problem - att man kan definiera ett riktigt Problem som man vill jobba med. Det jag letar efter är snarare ett förhållningssätt till situationer - hur ska jag möta mitt barn på ett sätt som inte ger upphov till problem, som får vardagen att flyta?
Brott och minne
Christianson & Wentz
Det här är en fackbok men tack vare att den är populärvetenskapligt skriven - en av författarna är journalist - och att man använder ett tiotal olika fall för att beskriva och applicera teorierna gör att den faktiskt är lättläst. Jag sträckläste boken.
Jag har länge vetat att minnet inte är så pålitligt som man kan tro. Det är ganska lätt att manipulera människor att tro att de sett eller upplevt något annat än som faktiskt hänt. Bilen som krockade var röd, men det går att fåp människor att tro att den i själva verket var blå.
Den här boken handlar inte om den sortens minne och förlust av minne. Den handlar mer om bortträngda minnen. Och om minnesförlust av två slag - fysiskt betingad minnesförlust och mentalt betingad minnesförlust och hur man kan nysta i skillnaden mellan dem. Det handlar om när känslorna kopplade till minnen är frikopplade.
Fallen är otäcka och kopplade till otäcka brottsfall. Det är synd om de människor som är drabbade - offer såväl som förövarare - och det passar inte i min världsbild att människor kan funka så här. Att nästan alla drabbade i boken har haft en jobbig trasslig barndom. Det här är människoröden jag sällan ser. Det är väl därför jag reagerar så över dem.
Boken hjälper mig att förstå exempelvis det svåra bevisläget kring incestmål och hur man resonerar när man ska bedöma sådana vittnesmål.
Berlinerpopplar-triologin
Eremitkräftorna
vila på gröna ängar
Anne Ragde
Det här är en riktigt trevlig triologi. Böckerna är snabblästa, men inte ytliga. Till min egen irritation glömmer jag dem lika snabbt som jag läser dem. Jag undrar varför? Fullt så här snabbt brukar jag inte glömma.
Alla tre böckerna utspelar sig över en ganska kort tid - kan det vara ett år tro? Tre bröder har sin fädernesgård utanför Trondheim. kvar på gården finns äldste sonen grisbonden Tor, mamman Anna och pappan. När mamman på kort tid blir sämre och dör ställs tillvaron på sin spets. Tor kontaktar sin trettioåriga dotter som han knappt haft någon kontakt med. Även Tors bröder, begravningsentreprenören Magrido och dekoratören Erlend, kommer åter till gården. Förhållandet bröderna emellan är inte gott, men dottern Torunn fungerar som en katalysator, och mer än så.
Böckerna har många förtjänster. En sak som rörde mig i den första boken var den skicklighet med vilken AR kan skildra samma miljö ur flera olika personers perspektiv. Mycket tydligt blir det när hon låter Tor beskriva hur fint de har de hemma i köket och sen får uppleva Torunns förskräckelse över förfalllet och snusket.
AR har lagt mycket möda på att sätta sig in i de yrken som Tor (grisbonde), Torunn (hunduppfostrare), Magrido (begravningsentreprenör) och Erlend (skyltfönsterdekoratör) har. Genom beskrivningen av deras yrken, och hur de känner inför dem, lär vi känna dem. Det är också den inledande beskrivningen av Magridos arbete som gör att den här boken får min bokmärkning.
En tydlig tråd i böckerna är utveckling. Halvvägs genom eremitkräftorna håller jag på att ge upp om karaktärernas själsutveckling. Stackars trasiga människor! Det känns som om bara Erlend har någorlunda sunda relationer, bara Erlend som kan älska. Samtidigt som han är så hopplöst barnslig och egoistisk! Jag får lust att skaka om honom, säga till honom "ärligt talat Erlend, skärp dig nu!" I slutet av tredje boken är jag sur på flertalet av karaktärerna, men jag kan också förstå dem, jag förstår att situationen de sitter i får dem att agera så här, men att det finns hopp om utveckling, om förändring, om kärlek och eller ett fullt liv som inte är fullt lika stympat.
En karaktär jag funderar över är hur fadern tillåts vara så passiv. Jag vill skaka om honom, skaka om hans omgivning, ställ krav på honom! Han skulle nog må mycket bättre om han inte lämnades så mycket ifred. Här förstår jag inte böckerna. En annan karaktär som gör mig fundersam är Torunn som kommer in och genom sina farbröders bekvämlighet glider in i en roll som den nya Anna. De ställer implicita krav på henne att få det att flyta utan att ge henne credit för det hon gör, utan att se henne som individ. Att människor kan blunda så! Det gör mig riktigt ilsk.
När jag läst klart första boken har jag inte behov av en uppföljare. Men självklart kan jag inte låta bli att läsa bok två. Men sen då, efter bok tre, när jag verkligen har ett behov av att veta hur det gick, känner mig lite snuvad på slutet. Snälla, knyt ihop trådarna! Här upplever jag inte att AR lyckats avsluta boken.
Avslutningsvis: böckernas titlar är underbara. När jag efter läsningen funderar på vad AR vill säga med titlarna och sen grunnat en stund ger det mig en dimension till.
Ett litet PS: synd att det är så dyrt att köpa norska böcker i Sverige! Dessa hade varit perfekta att läsa på norska, men i tanke på att priset blir det dubbla eller det trippla i så fall lät jag bli.
Duck City
Duck City
Lena Andersson
Har ni följt min läsning under en period tror jag att ni vet att jag har en förkärlek för dystopier. Så smånigom tänkte jag samla ihop mig till ett rejält inlägg om det, men så länge nöjer jag mig med att säga att den här boken är utvald just därför att den hamnar i den kategorin. På baksidan står det att det är en satir: jag vet inte vad det tillför. Då något plan är väl alla dystopier satirer? Betyder det att jag ska ställa lägre krav på dess litterära egenskaper?
Jag både gillar och inte gillar den här boken. Jag gillar inte hennes språk och kantiga sätt att skriva. Det är underligt detta - jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är jag inte kan med i hennes språk. Jag ligger där och tänker att om jag skulle skriva en bok skulle det säkert inte bli bättre - det skulle bli just så här platt. Tyvärr.
En annan sak jag inte heller gillar med boken - för mig funkar det inte riktigt - är att hon återanvänder några av vår tids mest välkända arketyper - Kalle anka & co. Boken beskriver ett par veckor (månader?) i denna version av Ankeborg (lätt maskerad till Duck City): Våra huvudpersoner är Kalle, John (aka Joakim), Kajsa och Teddy, Freddy och vad-han-nu-hette (aka Knatte, Fnatte och Tjatte). Samt litteraturkritikern Harold Bloom (aka). Alla är människor. Då och då stoppar LA in en referens som påminner oss om arketyperna ("rör inte en fjäder"!). På ett plan är väl tankeleken bra. Men det tillför inte så mycket. Och jag stör mig på det! Min bild av Kalle Anka & Co ser ut på ett annat sätt, det blir som dubbelexponering.
Nu kommer vi till det jag tycker är bra och det är samhällskritiken. I Duck City är John superkapitalist (vad annars!) och hans imperium är byggt på flottyrmat men han har fingrarna i de flesta syltburkar. Invånarna i Duck City blir mer och mer överviktiga - Kalle väger väl över tvåhundra, och han är normalstor. John och presidenten driver igenom en policy (ett "krig" - känns terminologin igen?) kallad Ahab (referens till Moby Dick) för att få folk att gå ner i vikt. Varje fas i Ahab är mer och mer auktoritär, och det är ett krig som förs i frihetens namn (känns det igen?). Feta får mindre och mindre människovärde och i frihetens namn övervakas medborgarna alltmer (känns det igen?). Och hela tiden har John ett finger med i spelet och genom dispensregler ökar försäljningen på just hans flottyrprodukter.
Efter ett tag fick jag en bestämd känsla som ajg nu vågar uttrycka som en gissning. Jag tror att det är Lena Andersson som ligger bakom pseudonymen Tim Davys och alltså har skrivit Amberville!
Den här boken kan närmast jämföras med Tandorii-älgen och Enhet. Önskar bara att den här boken skulle vara lika välskriven som Enhet!
Flickan med majblommorna
Flickan med majblommorna
Vad skönt det var att äntligen läsa en bok igen där ögonen flyger över boksidorna! Författaren har ett bra språk och komplexa figurer. Jag vet att jag tidigare läst någon av hennes andra deckare, men sanningen till säges har jag glömt bort det mesta av dem.
Vi får följa polisen Louise jobb med att lösa ett tvättstugemord. Just detta, att tänka sig ett mord i en tvättstuga - usch. Det kan väl inte bara vara jag som smyger ner i tvättstugan, tittar mig noga omkring, medveten om att vem som helst skulle kunna komma bakifrån men att jag inte skulle ha en chans att höra det över centrifugen? Åter till boken - den dödade damen är närmare åttio och det är en utmaning att komma på vem som har gjort det, varför, och med vilket vapen.
Det som gör den här deckaren så bra är allt som sker vid sidan om. Polisen Louise ligger i en besvärlig skilsmässa som blir besvärlig just därför att den på vissa plan inte blir definitiv. Läkaren Veronica är tillbaka på jobbet efter föräldraledigheten. Flickan Viktoria är rädd för sin styvfar. Det är de här skildringarna som gör att jag vill läsa vidare.
Job. En elak komedi
Robert A Heinlein
Alla SF behöver inte innehålla rymdskepp. Den här boken är ett exempel där rymdskepp - och teknik överhuvudtaget - spelar en liten en obefintlig roll. En amerikansk präst av det mer fundamentalistiska slaget - Alexander Hergensheimer - finner plötsligt att hans liv förändrats. Åter tillbaka på kryssningsfartyget efter en glödpromenad finner han att han igenkänns under ett annat namn, en annan bakgrund och, inte minst en värld med annan kutlur och mindre tekniskt utvecklad. Vad gör man?
Under kryssningen lär han känna (i fysisk bemärkelse) hyttbetjänten Margarethe och de två slår följe på väg tillbaka till Alexanders hemtrakter, Kansas. Varje gång de får en grund att stå på låter en illvillig makt verkligheten förändras och de är tillbaka på ruta ett igen. Alexander är övertygad om att gud har ett finger med i spelet och blir efter hand alltmer övertygad om att domedagen är nära föreslående.
Ju bättre man kan sin bibel ju mer tror jag att man uppskattar den här boken. Flera gånger kommer jag på mig själv med att undra vad RH alluderar på. Han väcker tankar och sätter igång min fantasi. RHs skildring av himmel och helvete är underbar.
I slutet av boken inser man som läsare att parallellen till Job är medveten. Orginalets titel, Job. A comedi of justice, är faktiskt mer passande. Men jag funderar på vad det är hos Job som gör att han utses att vara guds mest trogne. Det framgår dåligt. Och jag funderar på vad som avgör i RHs universum om man kommer till himmel eller helvete. Vi kan i alla fall konstatera att detta är en mycket religionskritisk bok.
RH har ett mycket tydligt politiskt förhållningssätt (även om det märks mindre i den här boken än i många av hans andra) och också ett säreget förhållande till kvinnor. Men om det återkommer jag i ett senare inlägg när jag tänkt klart.
Liket i garderoben
Agatha Christie
Detta är mitt livs andra AG. Detta är en miss marple-berättelse och jag är positivt överraskad. Personbeskrivningarna är bättre än i tio små negerpojkar, kanske är det framförallt dialogerna som är bättre. Men jag känner mig så korkad! Jag listade inte ut vem som var mördaren förrän AG talade om det för mig. Och när hon berättade det tappade jag bara hakan. Inte en chans att jag skulle listat ut det - historien är intrikat och ledtrådarna hjälpte inte mig.
Kärleken till Frank
Kärleken till Frank
Nancy Horan
Den här boken skulle jag inte ha läst om det inte vore så att
(a) jag glömde avbeställa den
(b) jag inte hade något annat att läsa och jag tänkte att jag kunde väl testa den då
Jag är glad att jag har läst den, och jag har funderat mycket på den: hur huvudpersonerna tänker, det samhälle de lever i, det utrymme de har för att fatta beslut.
För tio år sedan besökte jag i Oak Park utanför Chicago ett hus som arkitekten Frank Lloyd Wright ritat, jag tror rentav det var det huset han ritat för sig och sin första familj. Huset gjorde mycket stort intryck på mig. Det liknar inte andra hus. Allt var genomtänkt, han hade även ritat möblerna, han hade ritat de boendes liv genom arkitekturen. Det gav en underlig känsla: flyttar man in dit kan man inte ta med sig sina möbler - det är färdigmöblerat. Man kan inte sätta (enligt FLW) blommor på vissa ställen och av vissa typer. Det var hans personlighet och uppfattning som styrde. Det fick mig att börja fundera på hur mycket personlighet man uttrycker genom ett hus (det som gör ett hus till ett hem) och, djupt imponerad, ändå tycka att det var något obehagligt över det.
Boken kärleken till Frank handlar om Frank Lloyd Wright och det äktenskapsliknande förhållande han hade till en av sina kunder, Mamah Cheney. Boken tar sin början 1909 (samma år som barnen ifrån Frostmofjällen utspelas - snacka om kontraster!) och skildrar deras spirande kärlek och de ställningstagande de - eller snarare Mamah - tvingas ta.
Mamah är en kvinnlig intellektuell och två-barnsmamma i en tid när kvinnor inte har rösträtt. Porträttet av Mamah är finstämt, men inte alltid smickrande. När jag läser boken försöker jag komma på hurdan hennes karaktär är. Vem som jag känner påminner hon mest om?
Kärleken till Frank får henne att under stor vånda lämna sin otroligt snälle man och sina exemplariska barn och det priviligierade liv hon levt i Oak Park. Just detta, att hon har det så bra som hon har det, att det egentligen inte finns anledning (bortsett då från kärleken och passionen) att bryta upp, gör det till en utmaning att förstå henne. Är det försvarbart att lämna två små barn för att följa kärleken? På sätt och vis är det huvudtemat i Mamahs liv efter separationen. Vad är försvarbart? Mamah själv hanterar detta genom att ta till sig Ellen Keys tankar kring kärlek och frihet, och lär också känna henne, hon hälsar till och med på Ellen Key på Strand.
Mamahs liv med FLW är inte lätt och FLW skildras också som en ytterligt egensinning och elitistisk man med mycket stor tilltro till sitt eget geni - och vad detta geni tillåter honom att göra, hur det tillåter honom att bete sig. Det är en tankegång som jag så ytterst sällan träffar på hos andra människor, i böcker eller i verkliga livet. FLW agerar som om omgivningen har en skyldighet att underlätta för honom, för hans geni. Och att han, i sin tur, inte behöver följa gängse sociala eller ekonomiska spelregler. Mamah fungerar bitvis som FLWs krockkudde mot verkligheten och hennes eget liv hamnar i bakgrunden - trots de uppoffringar hon redan gjort. Hon översätter Ellen Keys verk till engelska men under långa perioder ligger arbetet helt nere, för FLW preferenser går före.
En sista kommentar om boken: Mamah lever ett otroligt priviligierat liv, även om hon i perioder tvingas leva mycket sparsamt. Den självklarhet med vilken hon tar plats är intressant. Även när hon och FLW har ytterst lite pengar och stora skulder är det en självklarhet att de ska ha, inte bara en kokerska, utan även en trädgårdsmästare. Mamah stred för kvinnlig rösträtt, för likalön. Trots det ser hon ingen motsättning i att nyttja billig arbetskraft, se den som självklar.
Boken har gjort stort intryck på mig, trots mitt initiala motstånd. Läs den!
Fördjupade studier i katastroffysik
Marisha Pessl
Jag har kommit fram till att jag trots allt inte gillar den här boken. Det skulle ha kunnat vara en bra bok - förmodligen är jag okultiverad för att jag tycker det, men vad sjutton, det finns ingen anledning att förneka det - men en bra redaktör hade kunnat göra underverk här.
Huvudpersonen Blue har bott i resväskor hela sitt liv. Fadern arbetar som universitetslärare i statsvetenskap och försörjer sig på gästprofessurer. Inför Blues sista år på high school väljer de att bo ett helt år i en och samma stad. Boken utspelar sig under detta år.
Det finns klara parallelller till den hemliga historien. En grupp ungdomar samlas kring den karismatiska filmläraren Hannah Schneider och ser sig själva som en elit. Dynamiken i gruppen är viktig för händelserna i boken, likaså relationerna till filmläraren. Rakt igenom hela boken ser jag också paralleller till Jonathan Foer, både i huvudpersonernas karaktär och sättet att bygga upp boken. Även MP använder sig av teckningar i boken.
Två stilistiska trick som jag inte uppskattar är när MP använder sig referenser i löpande text. Hon låter i princip allt Blue tänker vaskas igenom litterära eller film-referenser - allt påminner och tolkas med en annan referensram. Det är kul och smart de första hundra sidorna, men sen har jag tröttnat. En annan egenhet, som jag mest bara uppfattar som gymnasialt, är alla dessa liknelser. En del liknelser är bra, tankeväckande, det medger jag gärna. Men de flesta är bara tröttande. Vadå byta ansiktsuttryck lika lätt som man byter kjolar i en provhytt? Tänk efter ett tag - brukar kjolar i en provhytt alltid passa och vara lätta att få på och av? När jag väl började haka upp mig på liknelserna hade jag svårt att njuta av dem, njuta av språket.
Efter denna ganska gnälliga diskussion av boken, vill jag gärna lyfta en annan aspekt av boken: skildringen av karaktären Blue och hennes genom-idealiserade far. Vad är det fadern gör med Blue när han genom att flytta tre gånger om året effektivt binder henne till sig och hindrar henne från att skapa band med andra personer? Efter ett tag inser jag att Blue medvetet fåtts att bli en människa utan ett socialt kontaktnät. Vad är ett liv? Har vi rätt att bestämma så till den milda grad över våra barn?
P.S Läs Camillas diskussion av boken!
I dödens väntrum. Reportage
I dödens väntrum. Reportage
Christer Berglund
Detta är en samling med 16 reportage skrivna av Christer Berglund. Jag plockade på mig den på Landvetters flygplats, trots att ett citat av Leif GW Persson pryder omslaget. Rakt igenom boken vacklar jag i min uppfattning om den - jag är äcklad, skrämd, överlägset fnysande, men aldrig uttråkad.
I somras köpte jag nummer tre av den emminenta tidskriften SPRÅK. En av de många bra artiklarna handlar just om hur man skriver reportage. Hantverket skildras, och plötsligt fick jag upp ögonen, och blev till och med lite avundsjuk: varför kan inte jag det här? Tänk om jag som forskare behärskade lite av reportage-skrivandets hantverk, vad mycket bättre jag då kunde bidra till tredje uppgiften!
Jag tror att det var därför jag köpte boken - nu hade nyfikenheten över reportagets stilistik väckts. Men steget är långt från Zaremba till Berglund. Eller, om man så vill, från DN till Café. Det är en sjaskig verklighet CB skildrar. Han frossar i detaljer (plötsligt kände jag igen hur Gellert Tamas skriver i lasermannen : det där övertydliga, faktaspäckande, nästan-som-man-är-där stuket) och det är lite sensationslystet. Jag är inte målgrupp - verklighetens våld intresserar mig inte, fascinerar mig inte. Jag gillar inte ens efterlyst.
Det är ett snävt urval av ämnen: han skildrar mord och mördare, psykiskt sjuka, Janne Josefsson, boo.com, porrkungen Berth Milton, Amelia Adamo. Hela tiden är det lite för sensationslystet, upphausat - inte är det en så mörk hemlighet Janne Josefsson bär på!
Han skildrar den verklighet jag inte vill se, inte vill kännas vid Hans sätt att beskriva dessa människor, som jag inte vill identifiera mig med, kryper under skinnet. Nej, jag vill inte att det ska finnas pedofiler som rövar småflickor från deras sovrum. Tryggheten rämnar.
Mot slutet av boken har jag kommit över min motvilja och börjar kunna se att CB inte glorifierar våld eller brott. Tvärtom skildrar han så rakt att porträtten blir utelämnande och avklädda. Det är en styrka och jag kan nu, sedan jag smält reportagen, rekommendera boken. Men jag kommer att sova med dörren låst ett bra tag framöver.
Den lille fule pojken
Isaac Asimov & Robert Silverberg
Boken, som kom ut första gången 1992, grundar sig på en novell som skrevs redan 1958. Tanken bakom boken är enkel: tänk om man kunde plocka hit en människa från 40000 år tillbaka i tiden? Begräsningarna är enkla: den kan inte plockas ut ur sitt kraftfältsbubbla och den kan inte väga mer än 40 kilo.
Företaget Stasis Technologies plockar hit en treårig neanderthalpojke. Hitplockningen finansieras (efter vad jag kan förstå) av att diverse forskare får köpa sig tid med pojken. Tänk vilken guldgruva för antropologer, till exempel! En barnflicka - högt kvalificerad femtioårig sjuksköterska - anställs för att ta hand om pojken, som hon senare döper till Timmy.
Det är här boken blir provocerande. Gör tankeexperimentet - hur skulle du göra, tänka, om du skulle plocka hit en liten neanderthalpojke att bo på ett begränsat område ett par år? Vilka kompetenser tror du skulle behövas? Hur skulle du förhålla dig till pojken?
I boken väljer IA (oreflekterat?) att låta barnflickan bestämma och hon sätter igång att civilisera pojken. Att tvätta honom och få på honom anständiga kläder har absolut högsta prioritet. Att lära honom att äta med bestick och använda toaletten därnäst. Och den lilla pojken är otroligt lydig och snäll - och anpassningsbar - för han anpassar sig ögonblickligen.
AI är skicklig. Det är mycket möjligt att han stoppar in detta kulturimperialistiska drag för att göra sin poäng tydligare. Jag stör mig oerhört på detta förhållningssätt. Idag när vi diskuterar om urbefolkningars skelett ska återföras till sina folkgrupper istället för att stanna på museerna, sticker det i ögonen. Det finns inte heller i boken en stat som reglerar, utan det moraliska perspektivet (även om jag hävdar att det är moraliskt på ett inte speciellt inkännande sätt) representeras istället av en bitsk advokat.
Jag älskar idén och jag gillar att boken får mig att reflektera över mitt förgivet tagna.
The bone garden
Tess Gerritsen
Efter vad jag förstår har TG skrivit ett tiotal deckare med dr Maura Isles i huvudrollen. I denna bok finns en svag koppling till Maura, som inte finns med bland de riktiga huvudpersonerna. I nutid är huvudpersonen lågstadieläraren Julia, nyskild och ägare till ett hus från artonhundratalet. Hon upptäcker ett lik från artonhundratalet på sin tomt när hon försöker anlägga en trädgård. En av parallellhandlingarna följer Julia.
Den andra parallellhandlingen utspelar sig i artonhundratalets Boston, kring den fattige (men förståss godhjärtade) medicinstuderande Norris. Såsmånigom förstår vi hur de två historierna hänger ihop.
TGs skildring av artonhundratalets Boston är bra - mysig på det där lite äckliga sättet. Ett citat på baksidan av boken beskriver den som "spectacularly gory" och det blir mycket gore, bland gravplundrare, obduktioner, snuskiga gränder och äckliga förlossningsavdelningar där barnsängsfebern frodas. Den beskrivningen i sig själv är en bra anledning att läsa boken (och vara mycket, mycket glad att få föda barn på ett sjukhus. I Sverige. På tjugohundratalet).
Boken har en fånig twist på slutet, men trots det skulle jag verkligen vilja rekommendera den för alla som känner för att plöja en deckarserie.
Sånger från vår fjärran jord
Arthur C Clark
En härlig SF av den gamla skolan! Jorden har gått under men mänskiligheten lever kvar på andra planeter, dittransporterade som DNA med fröskepp. Planeten Thalassa - tre pytteöar i en stor ocean - har levt och skapat en avslappnad civilisation när ett nytt skepp från jorden, denna gång med riktiga människor, kommer på ett årslångt besök. Det senare skeppet har också startat senare och de nya människorna börjar trivas på Thalassa.
I boken får vi följa några människor på Thalassa och rymdskeppet genom arbetet med att bygga en ny issköld till skeppet. ACC är som vanligt skarp i de tekniska detaljerna, men något mindre skarp i de samhällsvetenskapliga aspekterna. Han antyder tillexempel ett statsskick bättre än demokrati, men visar inte hur det skulle kunna komma till stånd eller fungera långsiktigt. Han nämner i förbigående detta med att det är DNA som kommer med fröskeppet till jorden, men det stora problemet - hur uppfostrar man människor utan andra mäniskor tas inte heller upp. (och hur mycket av det att vara människa är miljö, snarare än arv - kan man överföra miljö via en dator?) Och det är det jag har funderat vidare på efter läsningen av boken.
Titeln på boken är fånig - boken förtjänar bättre än så. ACC förtjänar också en eloge för att han målar upp en värld där han inte tar ekonomiska incitament för givna, utan ett samhälle som är uppbyggt på delvis andra premisser. Det gillar jag - tanken på att det kunde vara annorlunda och vad händer då.