Bröderna Lejonhjärta

Bröderna Lejonhjärta
Astrid Lindgren

Jag, precis som alla andra, läste boken som barn. Nu läste jag om den. Det är speciellt att läsa om böcker man läst som barn. Det är som om de smakar annorlunda, luktar annorlunda, detaljerna blir så mycket tydligare och mer levande. Det är som om fantasin var mer levande förr.

Boken var så mycket sorgligare än jag mindes den! Jag grät mig igenom de första sidorna, och nu också från mammans sida: hemsömmerska med förlupen make, lägenheten brinner upp, båda sönerna dör med två månaders mellanrum. Jag grät för alla barn som dör och för deras föräldrar. 

Nangiala var också annorlunda. Det var så litet! (jamen, tänk själv: det finns bara två dalar och inte mer folk i bägge än att alla kan namnet på alla i sin dal. Var tar då resten av alla som dör vägen? Så tror jag inte jag tänkte i tredje klass).

Jag tänkte också på att konflikten som målas upp i bröderna lejonhjärta är så präglad av sin tid. Boken kom ut 1973. Efter krigen, under kalla kriget. Jag tror inte att det är en slump att boken handlar om det goda (västvärlden) det onda (Sovjetunionen) och det occuperade Törnrosdalen (Östeuropa) och att det finns en så tydlig tyrann - diktator som detaljreglerar och gör uniformt. Att förrädaren tar så stor plats i boken (gavs Bröderna Lejonhjärta någonsin ut i Sovjetunionen?). Vi får ingen aning om att Tengil eller Katla skulle ha goda sidor. Eller att Jonatan skulle ha dåliga sidor. Hur skulle man skriva om Nangiala idag? Konfliktlinjen mellan gott och ont kan knappast skrivas så tydligt. (Hur skulle en jämförelse med  Harry Potter se ut? Eller har jag fel?)

Nu tror jag inte egentligen på att analysera (sönder) sagor, för det här är
en fantastisk saga. Man hör vattnet brusa i Karma-fallen, man känner doften av lägerelden. Jag ser fram emot att få läsa den här med min son när han blir stor nog. 
 

Kommentarer
Postat av: David

Det är faktiskt väldigt intressant att Nangiala är så litet, det skulle man ju aldrig reflekterat över som barn, men som vuxen känns det lite märkligt... Det fick mig faktisk att fundera lite, häromdagen, när jag åkte tunnelbana, Lindgren måste ju ha tänkt på det när hon skrev boken, hur tänkte hon vidare? Visst är det väl så att den slutar med att de ser nya ljus, och är tanken att det finns massor med "Nangialor", som på något sätt ligger seriellt efter varandra? Att man besöker först det ena och sedan det andra, sedan nummer tre osv?

::David

Postat av: bokidioten

Jo, man går från värld till värld... den är väl värd att läsa om!

2007-01-12 @ 14:21:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback