hjärtan i Atlantis
Hjärtan i Atlantis
Stephen King
SK har blivit vuxen. Det är den känslan som finns kvar efter att jag tillbringat de senaste nittio minutrarna i kallnande badvatten medan jag sträckläst de sista kapitlen.
Hjärtan i Atlantis är tjock: med mycket litet typsnitt fyller han dryga femhundra sidor. Trots det finns det inga transportsträckor, inga passager med jag-vet-att-jag-får-betalt-per-sida anda. Varje sida har en mening.
Boken består av fem-sex delar med varsin huvudperson över en tidsrymd om fyrtio år: från 1960 till 1999. Samma person, Bobby Garfield, inleder och avslutar. En episod (inte den jag trodde skulle bli centralpunkten) återkommer i berättelserna och håller samman dem.
I efterordet tackar SK de som "hjälpt mig att hitta det mod som krävdes för att skriva den här boken." Först hajjade jag till. Sen insåg jag att det krävdes mod för att inte skämta bort ämnet, att inte stoppa in lite zombies eller vampyrer eller gore, att verkligheten faktiskt räckte och var absurd nog som bakgrund för hans berättelse.
Boken är utgiven 1999 i USA. På många sätt är hjärtan i Atlantis SKs sätt att göra upp med Vietnamkriget. Han låter en person i slutet av boken säga att "den som inte lär av det förflutna är dömd att upprepa det". På så sätt är boken bokstavligen dagsaktuell.
Den är också en uppgörelse - eller snarare en bearbetning - av människans ondska. Han låter Bobby läsa flugornas herre. Han låter oss se hur tre pojkar klår upp en flicka och hur de lever med detta senare. Inklusive flickan. Han låter oss förstå hur ett gäng college-killar kan börja skratta sig fördärvade när de ser en envis halvförlamad jämnåring på kryckor som faller och nästan dör. Hur alla männsikor är potentiellt offer, förövare, åskådare. Och hur vi som människor lever med detta och ifrågasätter de val vi gör, de val vi gjort.
Den absolut starkaste passagen i boken är skildringen av vad som händer på ett studenthem när tredje våningen börjar spela kortspelet hjärter. Vi får plågsamt följa hur killarna mot bättre vetande dras till bordet, samtidigt som förlorade stipendier betyder inkallelsesedel. Hur vi som människor är svagare än våra föresatser. Läs den!
Jag kollade upp lite vad andra har skrivit om boken. Omdömena varierar lite, det tycks gå en skiljlinje mellan "vanliga" SK-fans som saknar monster och gore och de som tillåter boken att vara annorlunda.
http://www.labyrint.nu/text.asp?id=2403
http://www.mimersbrunn.se/arbeten/5427.asp
http://www.boksidan.net/bok.asp?bokid=1730
http://www.alephbokforlag.se/minotauren/bokbord2.htm
missa inte den här!
Jag börjar förstå varför jag behöver en bokblogg. Jag vet att jag har läst Hjärtan i Atlantis och att jag tyckte om den. Men jag minns verkligen inte ett smack av handlingen. De senaste 10 åren har jag nästan bara läst King av princip. För att jag verkligen gillade hans 10-15 första böcker. Men även när King inte är bra - så är han bättre än många andra. Det är något med lättheten i berättandet som fångar mig varje gång.
Ja, precis! Jag delar din uppfattning om King. Och om vad en läsblogg kan hjälpa minnet med. Om man lägger en kvart på att reflektera kring en bok kanske man kommer ihåg den bättre också?
Hjärtan i Atlantis är en av Kings bättre böcker, men jag tycker inte att det är rättvist att säga att den skulle visa att han på något sätt blivit vuxen. Det har han varit länge. Jag tycker att det är samma sorts historier i den här som det är i en annan av hans bättre (och mycket äldre) böcker: Different Seasons (på svenska i två delar som Sommardåd och Vinterverk).