bokidioten

Osynlig närvaro

Hans-Eric Hellberg

  

Jag kommer ihåg julen jag fick den här boken i julklapp. Jag var elva år, och någon månad tidigare hade jag varit på stadsbiblioteket och lyssnat på ett föredrag som Hans-Eric Hellberg höll. Det var den första författaren jag sett på riktigt. Jag kommer ihåg att han hade brunt hår, att han berättade en anekdot om en period när han sov på balkongen och hur han vaknade med snö på täcket en morgon, jag kommer ihåg att han berättade att han tyckte det var obehagligt att tala inför folk och jag kommer ihåg att jag ställde en fråga om böckerna om Maria. Jag hade läst allihop.

 Att läsa om Osynlig närvaro var att väcka allt det där till liv igen. Inte alla böcker klarar att man åldras. Men jag är positivt överraskad av hans språk och njuter av sättet han beskriver en ung tjej, Judit Loman 14 år, som under ett sportlov lämnar barndomen bakom sig. Vi får följa hennes besök i mormors hem och hur hon ser på sig själv. Och det är här som Hans-Eric Hellman är som allra bäst: hur han beskriver Judit som inte är bra på någonting, som har munsår, som jämt har bråttom-bråttom men som ändå är självtrygg. Han har modet att (i en ungdomsbok) beskriva människor som de är: mormor Tora dricker för mycket Sherry en kväll, pappa Svante vågar inte riktigt ta i tillvaron. Judit är tillräckligt mogen för att se det, acceptera det. (Är man så mogen när man är fjorton?)

Sen, mindre skönhetsfel får man väl acceptera: om Judit är 14, pappa Svante är 37, hur kan då mormor Tora vara 80? Tora känns lite väl gammal. Historien som växandet är uppmålad kring har väl sina brister (jag tycker till exempel inte att jag får svar på alla frågor) men det gör mindre. Det är inte det boken går ut på. 


Titta på Hellbergs egen sida! Han tycker själv att detta är hans bästa bok!