bokidioten

Det osynliga barnet

Tove Jansson

Av någon anledning har jag alltid haft lite svårt för mumintrollen. Jag tror jag förläste mig på seriealbumen när jag var liten. Och sen var det den där filmatiseringen på det glada sjuttiotalet där man under programmets gång lär mumintrolls-skådespelarna ta av sig huvudena för att vi skulle få se att de var skådespelare och inte riktiga mumintroll... vad det nu var, just mumintrollen har inte haft någon särskild plats i mitt hjärta och till skillnad från andra figurer har jag heller aldrig tänkt tillbaka på mumintrollen med nostalgi.

Därför var det med stor glädje och förvåning jag började läsa novellsamlingen. TJ skriver finstämt och använder sig av muminvärldens galleri för att få fram känslor, situationer och personlighetstyper. När jag läser hennes noveller förstår jag på ett annat sätt hur det är att vara människa, och att olika människor kan fungera så olika. I novellen "hemulen som älskade tystnaden och som byggde ett nöjesfält"  förstår vi hur just Hemulen fungerar, varför han gör som han gör, och hur han interagerar med sin omgivning. Vi förstår varför kommunikationen inte fungerar mellan Hemulen och hans omgivning. Jag förstår längtan på ett annat sätt efter att ha läst "hattifnattarnas hemlighet". Jag förstår ensamhet och beundran på ett annat sätt efter att ha läst "snusmumrikens vårvisa". TJ är helt enkelt fenomenal på att belysa människor och mänskliga relationer och hon gör det med hjälp av enkla fantasti-figurer och genom att det inte är människor framstår också deras renodlade egenskaper klarare.

Min favorit bland novellerna är "Filifjonkan som trodde på katastrofer". TJ skildrar med skärpa hur det är att vara katastrof-tänk-benägen och slutet på historien är befriande i all sin absurdhet.