bokidioten

Fahrenheit 451
Ray Bradbury

Jag tror det var Hans som rekommenderade mig att läsa boken. Boken överraskar och förvånar. På många sätt är den som jag förväntade mig: det är en dystopi. Det är en föråldrad framtidsskildring där man kan le igenkännande åt vissa detaljer som RB lyckats pricka in rätt. Men boken är så mycket mer än så.

Det har gått ett par sekler och i Amerika är böcker förbjudna. För de flesta gör inte mycket att böcker är förbjudna: man har andra nöjen och en annan syn på livet. Det annalkande kriget nämns i bakgrunden, men alla är upptagna av att vara glättiga. Framtidens TV, som sänder interaktivt på fyra väggar, upptar mycket intresse medan promenader och samtal, allt som kräver koncentration, intellekt och eftertanke, inklusive barnuppfostran, anses vara konstigt och udda. Samtidigt som alla förväntas vara lyckliga och känna sig omhändertagna ser vi spår av undanknuffad olycka: självmordsförsök är så vanliga att räddningen utförs på plats på löpande band. Man älskar inte varandra. Man fördriver tid. Brandkåren eldar böcker som dissidenter håller kvar vid.

Huvudpersonen och brandmannen Guy Montag genomgår en personlig kris och ifrågasätter syftet med det han håller på med. Han läser och citerar undansmugglade böcker och krisen eskalerar. Jag ska inte gå in på upplösningen, men titta lite närmare på böckerna. Farenheit 451 är en lärd bok. Den vill lära oss att läsa, och se värdet med läsning. De böcker som nämns och citeras är inte dussinlitteratur utan vad som med ett stort ord kan kallas klassiker. Böcker hjälper oss att leva och få perspektiv på vårt liv. Och det är det som gör dem farliga.