bokidioten

Mitt psykatriska liv
Johan Cullberg

Det här är den andra självbiografiska skildringen jag har läst på kort tid. Den andra var Bryan Sykes. Bortsett från de självbiografiska inslagen borde inte de här böckerna vara lika. Men på vissa punkter är de det.

Johan Cullberg är en mycket namnkunnig svensk psykiatriker. Han har varit verksam under åtskilliga decennier och har på så sätt inte bara iaktagit, utan också aktivit deltagit, i en lång rad behandlingstrender.  Mest känd är han kanske för boken kris och utveckling. Den här boken är hans memoarer.

Egentligen kan man dela upp boken i två delar, och jag har mycket olika känslor och åsikter om de två delarna. Den första delen är hans barn- och ungdomsår, tills han är i tjugoårsåldern. Den delen får också sin epilog i bokens allra sista kapitel.

Den andra delen skildrar JCs karriär. Den delen inleds med ett "mellanstick om memoarskrivande" där JC kommer fram till att han inte kan skriva om människorna i sin omgivning, av hänsyn och svårigheter med uppriktighet. Det är ett klokt mellanspel, men det får konsekvenser. Den här delen liknar i stort Bryan Sykes redogörelse för hur hans mitokondrie-studier når acceptans. JCs skildring får bitvis en karaktär av upprepning - så hände det, så hände det, då var x kritisk, då svarade jag så här. Skildringen blir blodlös och, precis som när Bryan Sykes skriver, tröttnar jag lite. Frågan väcks i mig vad är relevant att ta upp i sina memoarer? Är jag kanske inte målgrupp? Är jag kanske trångsynt och borde låta memoarskrivaren skriva om det han tycker är intressant? Jag saknar en känsla av att JCs liv är mer än hans karriär - är han en hel människa eller jobbar han jämt? Är karriären bara strukturer - medicinska och vetenskapliga för att inte tala om politiska dispyter - var tar vården vägen? En slutsats är väl att vård är politik.

Psykiatri verkar efter denna läsning inte vara en medicinsk gren i paritiet med de andra - men för att accepteras har den - med en del negativa konsekvenser - pressats in i en sådan mall. Det har inte bara att göra med uppbyggnaden av avdelningar och kliniker utan också hur man bedömer och forskar om adekvat vård.

JC introducerar ett viktigt begrepp för mig: befolkningsansvar. Lyssna på ordet! Att en vårdinrättning har ansvar för att kunna erbjuda vård för de boende inom ett visst område. Kanske är det just det där med bofolkningsansvar som fortfarande känns otillfredställande i hela den svenska sjukvården? 

En annan viktigt sak JC förklarar för mig är skillnaden mellan mentalsjukhus och psykiatriska kliniker: att det var olika diagnosgrupper som hänfördes till de olika inrättningarna och att det också fick konsekvenser för hur mycket man forskade på olika diagnoser.
 
En annan sak är skillnaden och utvecklingen av yrkesgrupperna psykologer och psykiatriker. Det är en spännande läsning när man bara försöker följa det spåret eftersom det exemplifierar teorier om professionalism jag läst tidigare.
 
Avslutningsvis, delvis kräver memoarerna en hel del kunskaper av läsaren. Gång på  gång försöker jag komma ihåg vad som är skillnaden mellan psykoanalys och psykoterapi och kognitiv terapi. Samtidigt, på andra områden är JC inte lika väl insatt: man pratar exempelvis om den kommunala hemhjälpen.