Den lille fule pojken
Isaac Asimov & Robert Silverberg
Boken, som kom ut första gången 1992, grundar sig på en novell som skrevs redan 1958. Tanken bakom boken är enkel: tänk om man kunde plocka hit en människa från 40000 år tillbaka i tiden? Begräsningarna är enkla: den kan inte plockas ut ur sitt kraftfältsbubbla och den kan inte väga mer än 40 kilo.
Företaget Stasis Technologies plockar hit en treårig neanderthalpojke. Hitplockningen finansieras (efter vad jag kan förstå) av att diverse forskare får köpa sig tid med pojken. Tänk vilken guldgruva för antropologer, till exempel! En barnflicka - högt kvalificerad femtioårig sjuksköterska - anställs för att ta hand om pojken, som hon senare döper till Timmy.
Det är här boken blir provocerande. Gör tankeexperimentet - hur skulle du göra, tänka, om du skulle plocka hit en liten neanderthalpojke att bo på ett begränsat område ett par år? Vilka kompetenser tror du skulle behövas? Hur skulle du förhålla dig till pojken?
I boken väljer IA (oreflekterat?) att låta barnflickan bestämma och hon sätter igång att civilisera pojken. Att tvätta honom och få på honom anständiga kläder har absolut högsta prioritet. Att lära honom att äta med bestick och använda toaletten därnäst. Och den lilla pojken är otroligt lydig och snäll - och anpassningsbar - för han anpassar sig ögonblickligen.
AI är skicklig. Det är mycket möjligt att han stoppar in detta kulturimperialistiska drag för att göra sin poäng tydligare. Jag stör mig oerhört på detta förhållningssätt. Idag när vi diskuterar om urbefolkningars skelett ska återföras till sina folkgrupper istället för att stanna på museerna, sticker det i ögonen. Det finns inte heller i boken en stat som reglerar, utan det moraliska perspektivet (även om jag hävdar att det är moraliskt på ett inte speciellt inkännande sätt) representeras istället av en bitsk advokat.
Jag älskar idén och jag gillar att boken får mig att reflektera över mitt förgivet tagna.
Åh, den här boken gillade jag oxå! Dels av samma skäl som du, att det får mig att fundera över saker jag tar för givet, men oxå för att det illustrerar hur en civilisation som anser sig mäktig utnyttjar sin makt, i det här fallet tom över tidsgränser. Slutet fick mig faktiskt att fälla en tår.
kul att du har läst den, jag trodde inte SF var din grej riktigt annars? Jag tror att man skulle kunna göra en snygg postmodern analys av boken a la Donna Haraway (om det inte redan har gjorts?) just för att den beskriver vår civilisations självklarheter så tydligt
SF är inte min tekopp alls, egentligen, men den här kändes inte så SF-ig, på något sätt. Kan inte sätta fingret på vad det är, riktigt..
Och en postmodern analys skulle Verkligen göra sig bra på den här boken...hm...kanske skulle jag läsa den igen med postmoderna glasögon på.
Det häftiga är att berättelsen hinner säga så mycket på så få sidor -berättelsen är ju inte jättelång.