Fördjupade studier i katastroffysik
Fördjupade studier i katastroffysik
Marisha Pessl
Jag har kommit fram till att jag trots allt inte gillar den här boken. Det skulle ha kunnat vara en bra bok - förmodligen är jag okultiverad för att jag tycker det, men vad sjutton, det finns ingen anledning att förneka det - men en bra redaktör hade kunnat göra underverk här.
Huvudpersonen Blue har bott i resväskor hela sitt liv. Fadern arbetar som universitetslärare i statsvetenskap och försörjer sig på gästprofessurer. Inför Blues sista år på high school väljer de att bo ett helt år i en och samma stad. Boken utspelar sig under detta år.
Det finns klara parallelller till den hemliga historien. En grupp ungdomar samlas kring den karismatiska filmläraren Hannah Schneider och ser sig själva som en elit. Dynamiken i gruppen är viktig för händelserna i boken, likaså relationerna till filmläraren. Rakt igenom hela boken ser jag också paralleller till Jonathan Foer, både i huvudpersonernas karaktär och sättet att bygga upp boken. Även MP använder sig av teckningar i boken.
Två stilistiska trick som jag inte uppskattar är när MP använder sig referenser i löpande text. Hon låter i princip allt Blue tänker vaskas igenom litterära eller film-referenser - allt påminner och tolkas med en annan referensram. Det är kul och smart de första hundra sidorna, men sen har jag tröttnat. En annan egenhet, som jag mest bara uppfattar som gymnasialt, är alla dessa liknelser. En del liknelser är bra, tankeväckande, det medger jag gärna. Men de flesta är bara tröttande. Vadå byta ansiktsuttryck lika lätt som man byter kjolar i en provhytt? Tänk efter ett tag - brukar kjolar i en provhytt alltid passa och vara lätta att få på och av? När jag väl började haka upp mig på liknelserna hade jag svårt att njuta av dem, njuta av språket.
Efter denna ganska gnälliga diskussion av boken, vill jag gärna lyfta en annan aspekt av boken: skildringen av karaktären Blue och hennes genom-idealiserade far. Vad är det fadern gör med Blue när han genom att flytta tre gånger om året effektivt binder henne till sig och hindrar henne från att skapa band med andra personer? Efter ett tag inser jag att Blue medvetet fåtts att bli en människa utan ett socialt kontaktnät. Vad är ett liv? Har vi rätt att bestämma så till den milda grad över våra barn?
P.S Läs Camillas diskussion av boken!
Marisha Pessl
Jag har kommit fram till att jag trots allt inte gillar den här boken. Det skulle ha kunnat vara en bra bok - förmodligen är jag okultiverad för att jag tycker det, men vad sjutton, det finns ingen anledning att förneka det - men en bra redaktör hade kunnat göra underverk här.
Huvudpersonen Blue har bott i resväskor hela sitt liv. Fadern arbetar som universitetslärare i statsvetenskap och försörjer sig på gästprofessurer. Inför Blues sista år på high school väljer de att bo ett helt år i en och samma stad. Boken utspelar sig under detta år.
Det finns klara parallelller till den hemliga historien. En grupp ungdomar samlas kring den karismatiska filmläraren Hannah Schneider och ser sig själva som en elit. Dynamiken i gruppen är viktig för händelserna i boken, likaså relationerna till filmläraren. Rakt igenom hela boken ser jag också paralleller till Jonathan Foer, både i huvudpersonernas karaktär och sättet att bygga upp boken. Även MP använder sig av teckningar i boken.
Två stilistiska trick som jag inte uppskattar är när MP använder sig referenser i löpande text. Hon låter i princip allt Blue tänker vaskas igenom litterära eller film-referenser - allt påminner och tolkas med en annan referensram. Det är kul och smart de första hundra sidorna, men sen har jag tröttnat. En annan egenhet, som jag mest bara uppfattar som gymnasialt, är alla dessa liknelser. En del liknelser är bra, tankeväckande, det medger jag gärna. Men de flesta är bara tröttande. Vadå byta ansiktsuttryck lika lätt som man byter kjolar i en provhytt? Tänk efter ett tag - brukar kjolar i en provhytt alltid passa och vara lätta att få på och av? När jag väl började haka upp mig på liknelserna hade jag svårt att njuta av dem, njuta av språket.
Efter denna ganska gnälliga diskussion av boken, vill jag gärna lyfta en annan aspekt av boken: skildringen av karaktären Blue och hennes genom-idealiserade far. Vad är det fadern gör med Blue när han genom att flytta tre gånger om året effektivt binder henne till sig och hindrar henne från att skapa band med andra personer? Efter ett tag inser jag att Blue medvetet fåtts att bli en människa utan ett socialt kontaktnät. Vad är ett liv? Har vi rätt att bestämma så till den milda grad över våra barn?
P.S Läs Camillas diskussion av boken!
Kommentarer
Trackback