bokidioten

Spädbarnets psykologi
red Philip Wang

Den här boken borde alla nyblivna föräldrar få läsa. Jag förstår plötsligt mer om vad lilla B (som fyllder tre veckor igår!) kan och inte kan, hur han uppfattar sin omvärld och hur han utvecklas. Det är fantastiskt. Boken innehåller dessutom kapitel om förlossningsdepressioner, faderns roll och den nya familjen. Alla skribenter i antologin är forskare eller praktiker.

När jag läser den, med lilla B liggande på min mage, hud mot hud, får ajg ibland påminna mig själv om att inte ta varje skildring så bokstavligt. Det verkar så svårt att göra "rätt"! Ibland fnissar jag också lite när jag inser att såväl modern som barnet skildras som de däggdjur vi faktiskt är, hur barn och moder svara på varandras beteenden.

Skulle jag ändra på något skulle det vara att innehållet skrevs om från en antologi till en mongrafi. Nu blr det mycket upprepningar. Nästan varenda kapitel tar upp att spädbarnets syn är dålig vid födelsen och att den fokuserar bäst på 20 centimeters avstånd. Det hade räckt med en gång.

Jag skulle också vilja att författarna tänkte på gender. Här är jag ute på hal is, jag vet det. Försöker jag bara vara PK när jag tycker att fadern också är viktig för barnet, inte bara mamman? En författare skriver ett helt kapitel om den känsliga relationen mellan mor och barn och på sista sidan i kapitlet skriver hon i en bisats om fadern, om denne är närvarande. Hade jag varit nybliven pappa och läst boken skulle jag bli sur, stensur. Det finns ju också många kulturer och sammanhang där det inte är mamman som är den som barnet knyter an till - skulle man inte åtminstone kunna använda ordet förälder istället för mamma? I vilken utsträckning är det just mamman som är viktig, eller räcker det med att det finns någon som fyller mammans roll för barnet?

Till sist, jag skulle önska mig ett kapitel om syskon och hur  såväl spädbarnet som syskonet påverkas av den nya familjekonstellationen.