bokidioten

Som jag nämnt tidigare fick jag skrivarkalendern 2008 i julklapp. Även om jag inte slaviskt följer kalendern blir jag inspirerad av den. Det här inlägget är inspirerat av en artikel i boken skriven av Ann Ljungberg. Hon har skrivit en systematisk redogörelse över berättarrösten och vad valet av berättarröst för med sig. AL skiljer där mellan fyra huvudgrupper:

(1) den allvetande (låssas veta allt om sina romanfigurers inre)
(2) den objektive berättaren, (I sagor är berättaren ofta allvetande men aldrig objektiv)
(3) första person och
(4) tredje person.

Vad som fängslade mig med den här uppdelningen är att berättarrösten får konsekvenser för berättelsen: med en allvetande berättare får man makt att se allt och kan driva historien fram snabbt, och andra sidan är det svårt att få fram känslor. Motpolen är då att skriva i första person, vilket får med sig att skeenden tar längre tid att skildra men att känslor och orsaker till agerande är lättare att få fram. Att skriva i tredje person kombinerar flera av fördelarna. Detta är också vanligast i dagens böcker.


Jag tänkte att jag skulle titta närmare på de böcker jag läst hittils i år för att förstå det där med berättarröst lite närmare. När jag jobbat med böckerna ett tag kände jag mig faktiskt lite korkad eftersom det var så svårt att avgöra om berättaren var allvetande eller i tredje person. Min instinkt sa mig en sak men när jag läste orden fick jag en annan uppfattning. Efter ett samtal med min far språkläraren är jag mindre förvirrad, för uppräkningen ovan är inte en taxonomi (där kategorierna är varandra uteslutande). Han tipsade mig också om tre bra frågor att ställa till litteratur man läser för att nagla fast vem berättaren är och vilken roll han spelar i boken:

A.      vem är berättaren?

B.       är berättaren med i boken?

C.       vad vet berättaren?

Med hjälp av de tre frågorna blir det lättare att närma sig berättarrösten.


Fortsättning följer...