bokidioten

Nu vill jag sjunga dig milda sånger
Linda Olsson

Det är så många som tycker så mycket om den här boken men jag hör inte till dem. När jag läser deras bloggar önskar jag att jag också hade känt så. Men tyvärr gav inte den här boken mig den upplevelsen.

Boken utspelas under ett knappt år i en liten by i Dalarna. Romanförfattaren Veronika hyr huset brevid byns häxa, Astrid. Efter ett tag börjar vänskapen växa mellan kvinnorna trots åldersskillnaderna och under deras samtal med varandra återberättas deras liv.

Boken är skriven i ett språk som gör att jag aldrig riktigt kan koppla av och jag kommer aldrig historien eller dess huvudpersoner riktigt nära. Det är som att se en film av den typen amerikanare kallar för "europeisk" - med långsam handling, kameran kommer aldrig riktigt nära och en av poängerna är just att det finns en distans mellan tittaren och handlingen. Precis så upplever jag den här boken. Jag kommer inte att komma ihåg Astrid eller Veronika för de berör mig inte. Språket, som andra uppfattar som poetiskt, uppfattar jag som distanserande. 

Min andra kritik mot boken gäller Sverige-bilden.  Sverige i LOs skildring blir så exotiskt. Svenskarna blir ett strävt, grubblande och tystlåtet folk som lever i det förgångna och ägnar sig åt annorlunda seder (såsom midsommarstång och kräftätning). Det Sverige finns också, men det blir så partikulärt i LOs skildring. När Veronika och Astrid pratar med varandra är det ordkargt och ganska högtravande. Ofta pratar de om helt olika saker: två monologer i dialogform.

Boken i skriven i tredje person (vi får omväxlande följa Astrid och Veronika) och första person (omväxlande med Astrid och Veronika i första person). När LO använder första person är det som att läsa en dagboksanteckning, inte som att höra en tanke eller berättelse.