bokidioten

Tätt intill dagarna
Mustafa Can

Min pocket-upplaga har ett fotografi i helfigur av MC. Jag är fascinerad av bilden. Jag återkommer gång på gång till den och frågar också min son om vad han tycker. "Det är en gubbe som står och är sur" svarar han innan han fortsätter att tala om annat.

Boken är MCs skildring av sin högt älskade mor det sista halvåret i livet när hon vårdas hemma av sina anhöriga. Vi får också följa MC ett par månader efter att modern, Güllü, är död. Då är det främst fadern som ger sin bild av modern. Den delen är en mycket svagare del av boken: den naturliga drivkraften i boken: "vad händer sedan" är borta. Den delen av texten upplever jag också bitvis som obearbetad.

Den här boken är annorlunda. Månpocket har valt att ge ut den här boken i sin serie månpocket fakta. Jag håller inte med - detta är väl snarare en biografi - eller en självbiografi. Eller om processen att skriva en biografi, bortsett från att MC gör det för att förstå sin mor, inte främst för att skriva om henne. Tror jag.

När jag läser tätt intill dagarna kolliderar världar och jag tvingas att ständigt omformulera vad jag tror mig veta. Jag söker i minnet efter paralleller för att förstå, för att skaffa mig referenspunkter till de personer och de världar MC skildrar. Närmast påminner upplevelsen om den jag fick när jag läste flyga drake.

Som tonåring bodde jag ett år i Paternopoli, en by med drygt 2500 invånare i södra Italien. Paternopoli ligger i mitten av ingenstans och gammalt och nytt möts. Stort intryck gjorde ett samtal jag hade med familjens farmor på min då knaggliga italienska. Jag vet att jag sa att världen har krympt idag. För mig var det självklart att jag refererade till att avstånden gick snabbare att överbrygga. Eller när familjens mormor efter ett halvår stolt sa till bekanta att jag kom från Jugoslavien. Vid såna tillfällen kändes avståndet till mitt liv i Sverige astronomiskt.

Det är sådana minnen som jag tar till för att förstå Güllü, uppvuxen på kurdiska landsbygden och kommen till ett miljonprogramsområde i Skövde i vuxen ålder. Genom sonens upplevelser och minnen får vi förstå henne och det liv hon levde i Skövde och i den kurdiska byn. Jag häpnar när MC berättar vilken seger det var för henne att lära sig skriva sitt eget namn. Och  att det gjorde henne till den mest lärda kvinnan i byn. Det gör ont i mig när jag förstår att av hennes femton barn är sju döda. Än ondare gör det när jag får veta hur de dött. Och allra mest ont när jag inte längre kan slå ifrån mig det, inte längre tänka att man måste ta det på ett annat sätt när det är så vanligt. Den teoretiska modellen om den demografiska transitionen får plötsligt ett ansikte.

MC drar också paralleller till Mobergs utvandrar-epos och det hjälper mig också att förstå Güllü. Dessutom, och det häpnar jag faktiskt över, förändrar det min bild av Kristina (från Duvemåla).

MC hjälper mig att förstå och skapa mig en egen uppfattning fjärran från mina automatiska fördomar. MC beskriver, berättar, på ett sådant sätt att man aldrig börjar tänka på Güllü som "en av de andra". De som hjälper oss att definera oss eftersom vi ju inte är som dem. Däremot förstår jag aldrig varför Güllü väljer att inte delta i det svenska samhället: omöjligt kan det ju inte ha varit -  MCs far gjorde ju det. Det skulle jag verkligen vilja förstå.

Det minst intressanta är egentligen det MC själv brottas med: vem var hans mor egentligen? Efter ett tag börjar tänka att det finns en gräns för hur nära vi kommer andra människor. Att till syvende og sidst måste vi acceptera att vi aldrig kan lära känna någon (ens oss själva?) fullt ut. Varför blir MC så besatt av att lära känna sin mor? Den frågan får jag bara delvis svar på.

Bitvis är språket tankeväckande. Ett hörn har jag vikt in, ett citat vill jag komma ihåg: "kanske är skammen främst en känsla av vördnad inför sina egna bristrer även när den riktas mot andra" (sid 146). Jag förstår inte orden helt ut. Vördnad? En annan reflektion över språket är att MC ofta skriver om ångest. Men hans beskrivning innehåller inte, speglar inte ångest. Jag ser ordet, men jag kan inte se hans känsla. Kanske skulle boken bli outhärdligt tung då. 

Boken är skriven i jag-form. Det råder ingen tvekan om att berättar-jaget och MC är samma person och han är bitvis mycket utelämnande.  Jag känner att jag förstår honom när jag har läst klart. Ibland dramatiserar han vissa episoder, exempelvis inleds boken med en sådan episod. Med undantag för det låssas han aldrig att han förstår vad andra människor känner: en av poängerna är väl snarare just det att han inte gör det.

MCs sommarprat 1995 påminner mycket om boken.