bokidioten

Så sänkte jag Sovjetunionen
Jan Kallberg

Jag har verkligen försökt förstå mig på boken. Flera gånger har jag plockat upp den och läst ett par sidor men sen inte kommit längre. JK har skrivit en tankelek - om hur han som pojke bestämmer sig för att sänka Sovjetunionen - och hur han sedan lyckas med det. Till sin hjälp har han bland annat påven, Ronald Reagan och Lecek Janitorowski. Han blandar här en konventionell verklighet med fantastiska moment och fiktiva personer som uppträder som om de vore verkliga. Gränser suddas ut.

Boken är yvig och rotad i svenskt sjuttio- åttiotal. Mycket av det jag har glömt ser jag här och påminns om. Karin Söder! C. E. Hermansson! Boken är bra på att påminna läsaren om att det fanns ett rike som hette Sovjetunionen och att det låg mycket nära Svierige.

JK lyckats förmedla en tidskänsla (son tidskänsla?) och med den som utgångspunkt skrivs denna skröna som, om man är snäll kan läsa som en tes som drivs i bevis, om man är mindre snäll kan säga är ett kaos av personliga åsikter och skrivglädje. JK blandar in exempelvis citat och bilder och litegrann ger boken en känsla av att vara en management-bok.

Jag känner mig lite torr och tråkig när jag läser den här boken. Kanske är jag lite för konventionell? Ser jag inte bokens storhet? Kanske har jag aldrig känt ett tillräckligt stor aktiv motvilja mot Sovjetunionen?  Boken är synnerligen ideologisk. 

JK har en bakgrund som debattör och bokens marknadsföring förtjänar en extra kommentar och en tanke. JK har valt att lansera boken baklänges - han gav först ut den som e-bok, sedan i pocket, sedan som fildelad. Det gör boken tämligen unik, även på detta sätt.