Berlinerpopplar-triologin
Berlinerpopplarna
Eremitkräftorna
vila på gröna ängar
Anne Ragde
Det här är en riktigt trevlig triologi. Böckerna är snabblästa, men inte ytliga. Till min egen irritation glömmer jag dem lika snabbt som jag läser dem. Jag undrar varför? Fullt så här snabbt brukar jag inte glömma.
Alla tre böckerna utspelar sig över en ganska kort tid - kan det vara ett år tro? Tre bröder har sin fädernesgård utanför Trondheim. kvar på gården finns äldste sonen grisbonden Tor, mamman Anna och pappan. När mamman på kort tid blir sämre och dör ställs tillvaron på sin spets. Tor kontaktar sin trettioåriga dotter som han knappt haft någon kontakt med. Även Tors bröder, begravningsentreprenören Magrido och dekoratören Erlend, kommer åter till gården. Förhållandet bröderna emellan är inte gott, men dottern Torunn fungerar som en katalysator, och mer än så.
Böckerna har många förtjänster. En sak som rörde mig i den första boken var den skicklighet med vilken AR kan skildra samma miljö ur flera olika personers perspektiv. Mycket tydligt blir det när hon låter Tor beskriva hur fint de har de hemma i köket och sen får uppleva Torunns förskräckelse över förfalllet och snusket.
AR har lagt mycket möda på att sätta sig in i de yrken som Tor (grisbonde), Torunn (hunduppfostrare), Magrido (begravningsentreprenör) och Erlend (skyltfönsterdekoratör) har. Genom beskrivningen av deras yrken, och hur de känner inför dem, lär vi känna dem. Det är också den inledande beskrivningen av Magridos arbete som gör att den här boken får min bokmärkning.
En tydlig tråd i böckerna är utveckling. Halvvägs genom eremitkräftorna håller jag på att ge upp om karaktärernas själsutveckling. Stackars trasiga människor! Det känns som om bara Erlend har någorlunda sunda relationer, bara Erlend som kan älska. Samtidigt som han är så hopplöst barnslig och egoistisk! Jag får lust att skaka om honom, säga till honom "ärligt talat Erlend, skärp dig nu!" I slutet av tredje boken är jag sur på flertalet av karaktärerna, men jag kan också förstå dem, jag förstår att situationen de sitter i får dem att agera så här, men att det finns hopp om utveckling, om förändring, om kärlek och eller ett fullt liv som inte är fullt lika stympat.
En karaktär jag funderar över är hur fadern tillåts vara så passiv. Jag vill skaka om honom, skaka om hans omgivning, ställ krav på honom! Han skulle nog må mycket bättre om han inte lämnades så mycket ifred. Här förstår jag inte böckerna. En annan karaktär som gör mig fundersam är Torunn som kommer in och genom sina farbröders bekvämlighet glider in i en roll som den nya Anna. De ställer implicita krav på henne att få det att flyta utan att ge henne credit för det hon gör, utan att se henne som individ. Att människor kan blunda så! Det gör mig riktigt ilsk.
När jag läst klart första boken har jag inte behov av en uppföljare. Men självklart kan jag inte låta bli att läsa bok två. Men sen då, efter bok tre, när jag verkligen har ett behov av att veta hur det gick, känner mig lite snuvad på slutet. Snälla, knyt ihop trådarna! Här upplever jag inte att AR lyckats avsluta boken.
Avslutningsvis: böckernas titlar är underbara. När jag efter läsningen funderar på vad AR vill säga med titlarna och sen grunnat en stund ger det mig en dimension till.
Ett litet PS: synd att det är så dyrt att köpa norska böcker i Sverige! Dessa hade varit perfekta att läsa på norska, men i tanke på att priset blir det dubbla eller det trippla i så fall lät jag bli.
Eremitkräftorna
vila på gröna ängar
Anne Ragde
Det här är en riktigt trevlig triologi. Böckerna är snabblästa, men inte ytliga. Till min egen irritation glömmer jag dem lika snabbt som jag läser dem. Jag undrar varför? Fullt så här snabbt brukar jag inte glömma.
Alla tre böckerna utspelar sig över en ganska kort tid - kan det vara ett år tro? Tre bröder har sin fädernesgård utanför Trondheim. kvar på gården finns äldste sonen grisbonden Tor, mamman Anna och pappan. När mamman på kort tid blir sämre och dör ställs tillvaron på sin spets. Tor kontaktar sin trettioåriga dotter som han knappt haft någon kontakt med. Även Tors bröder, begravningsentreprenören Magrido och dekoratören Erlend, kommer åter till gården. Förhållandet bröderna emellan är inte gott, men dottern Torunn fungerar som en katalysator, och mer än så.
Böckerna har många förtjänster. En sak som rörde mig i den första boken var den skicklighet med vilken AR kan skildra samma miljö ur flera olika personers perspektiv. Mycket tydligt blir det när hon låter Tor beskriva hur fint de har de hemma i köket och sen får uppleva Torunns förskräckelse över förfalllet och snusket.
AR har lagt mycket möda på att sätta sig in i de yrken som Tor (grisbonde), Torunn (hunduppfostrare), Magrido (begravningsentreprenör) och Erlend (skyltfönsterdekoratör) har. Genom beskrivningen av deras yrken, och hur de känner inför dem, lär vi känna dem. Det är också den inledande beskrivningen av Magridos arbete som gör att den här boken får min bokmärkning.
En tydlig tråd i böckerna är utveckling. Halvvägs genom eremitkräftorna håller jag på att ge upp om karaktärernas själsutveckling. Stackars trasiga människor! Det känns som om bara Erlend har någorlunda sunda relationer, bara Erlend som kan älska. Samtidigt som han är så hopplöst barnslig och egoistisk! Jag får lust att skaka om honom, säga till honom "ärligt talat Erlend, skärp dig nu!" I slutet av tredje boken är jag sur på flertalet av karaktärerna, men jag kan också förstå dem, jag förstår att situationen de sitter i får dem att agera så här, men att det finns hopp om utveckling, om förändring, om kärlek och eller ett fullt liv som inte är fullt lika stympat.
En karaktär jag funderar över är hur fadern tillåts vara så passiv. Jag vill skaka om honom, skaka om hans omgivning, ställ krav på honom! Han skulle nog må mycket bättre om han inte lämnades så mycket ifred. Här förstår jag inte böckerna. En annan karaktär som gör mig fundersam är Torunn som kommer in och genom sina farbröders bekvämlighet glider in i en roll som den nya Anna. De ställer implicita krav på henne att få det att flyta utan att ge henne credit för det hon gör, utan att se henne som individ. Att människor kan blunda så! Det gör mig riktigt ilsk.
När jag läst klart första boken har jag inte behov av en uppföljare. Men självklart kan jag inte låta bli att läsa bok två. Men sen då, efter bok tre, när jag verkligen har ett behov av att veta hur det gick, känner mig lite snuvad på slutet. Snälla, knyt ihop trådarna! Här upplever jag inte att AR lyckats avsluta boken.
Avslutningsvis: böckernas titlar är underbara. När jag efter läsningen funderar på vad AR vill säga med titlarna och sen grunnat en stund ger det mig en dimension till.
Ett litet PS: synd att det är så dyrt att köpa norska böcker i Sverige! Dessa hade varit perfekta att läsa på norska, men i tanke på att priset blir det dubbla eller det trippla i så fall lät jag bli.
Kommentarer
Trackback