bokidioten

Min skugga
Christine Falkenland

Tycker jag om den här boken? Jag vet inte. Jag tycker mer om den nu än vad jag gjorde när jag började läsa den. Och sanningen att säga har den legat till sig lite halvläst också. 

Rakel har klumpfot efter ett fall i ungdomen. Hon var gift med en änkling och  bor på en ö i Göteborgs skärgård. I den här boken ser hon tillbaka på sitt liv. Den här korta beskrivningen fångar inte alls den här boken som faktiskt är ganska kuslig.  Rakel är inte en sympatisk person och hon skriver (tänker) i små fragment, korta stycken och inte i kronologisk ordning.

CF har ett fantastiskt språk och jag vill läsa henne långsamt långsamt men mina ögon bara flyger över sidorna. Jag försöker läsa så långsamt som boken förtjänar. Hon har  en skrivteknisk egenhet som jag fascineras av: Efter ett stycke som handlar om en sak låter hon ibland stycket avslutas med en mening om något helt annat.  Det gör mig förvirrad och jag känner att det är något jag inte riktigt greppat, hon försöker säga något jag inte förstår. (Till exempel - varför heter boken min skugga?)

För ett tag sen läste jag sotarens pojke och blev fascinerad av porträttet av hustrun. På många sätt är historierna lika varandra - i båda fall är det kvinnor vars äkta män fryser dem ute. I båda fall är det kvinnor utan egentlig kontakt med omvärlden. Men medan Barbara Vines kvinna ytterst är sympatisk, är Christine Falklands inte sympatisk.

Den skenbara likheten får mig också att fungera över skillnaden mellan intrig och skrivsätt.  Hur hade historierna sett ut om de bytt plats? Barbara Vine aka Ruth Rendell hade gjort en ordrik mustig historia av den här intrigen där Christine Falkland har skrivit sparsmakat med luft mellan orden. Jag önskar att jag kunde skriva som henne.