bokidioten

Djävulen bär Prada
Lauren Weisberger

Jag har precis avslutat CD nummer 13 och har nu lyssnat mig igenom en hel bok. Upplevelsen är faktiskt annorlunda och det är skönt att ibland helt passivt lyssna, lyssna om. Jag tror jag tycker om ljudböcker.

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg är det här en gengre jag är glad i. När andra kallar chick-lit för ytligt och tant-snusk i ny förpackning vill jag istället kalla det för (i alla fall de böckerna i genren som är lyckade) för utvecklingsromaner för kvinnor. Det låter pretantiöst, jag vet (inte minst är kontrasten mot begreppet chick-lit nästan komisk) men jag tycker chick-lit kan ge något.
 
I djävulen bär Prada får Andrea utvecklas från sorglös-med-en-dröm-men-utan-konkreta-handlingsplaner-för-att-nå dit  till jagad-måste-stå-ut-ett-år och vidare till självtrygg-före-detta.  Vi får följa Andeas nästintill dråpliga vardag som assistent åt en moderedaktör. Från början har hon distans till vad hon håller på med och känner sig lite överlägsen sina kollegor. Hon tappar distansen och perspektivet. När hon äntligen inser att hon själv kan bestämma för att inte acceptera sina livsvillkor kommer hon till en vändning.

Det är svårt att beskriva det här förloppet utan att det blir banalt. Det jag tycker om med Weisberger är att hon avstår från att göra Andrea perfekt (vilket också gör att man som läser inte uppfattar henne som ett offer) och ibland kan vi skymta lite mer kompexa dimensioner av moderedaktören.