the five and the knight's treasure

The five and the knight's treasure
Claude Voilier


Förutom de 21 böcker om fem-gänget som Enid Blyton har skrivit finns det en uppsjö till. Jag talar om de fem-böcker som Claude Voilier skrivit. CV skrev dessa böcker ursprungligen på franska. Två stycken finns översatta till svenska, 18 finns översatta till engelska: Totalt skrev CV 24 böcker om fem-gänget.

En av CVs fem-böcker snubblade jag över på Myrornas och kastade mig över. Fem-gänget är i Kirrin och letar efter Templarordens hemliga skatt som enligt legenden ska finnas i närheten. Men de är inte ensamma om att leta efter skatten...
 
Under läsningen kunde jag inte låta bli att jämföra med EBs fem-böcker. Till skillnad från de andra fem-böcker jag läst är denna på engelska. Det är svårt att se vad som är skillnad i språk och i författare. Det jag märkte var främst att vid ett par tillfällen har CV pedagogiska ambitioner (tex berättar CV en del om Templar-orden). Själva historien är också lite mer invecklad men också uppdelad i ett par steg. Föräldrarna Quentin och Fanny är också än mer frånvarande: hade det här varit en teaterpjäs hade de inte fått några egna repliker. Man skulle mest bara anat dem i kulissen. 

statsrådet och döden

Statsrådet och döden
Bo Balderson


Statsrådet blev statsråd mest av misstag. Ett par för stora galoscher får Erlander att anställa honom. Att han dessutom är mångmiljonär - tack och lov ärvda pengar - är ett problem för (socialdemokratiska) rörelsen.

Genom adjunkt Persson - svåger till nämnda fjortonbarnsfader - får vi följa statsrådet en vecka innan valet 1968 när en nobelpristagaränka blir skjuten i statsrådets närhet. Boken lånar formen från en pusseldeckare, men det är inte för
deckargåtan boken ska läsas. Inte heller för språket, i en snäv litterär bemärkelse. Språket är vitsigt och framförallt innehåller böckerna mycket samtidssatir och speglar dåtidens politik. Det är klart det märks att boken är skriven 1968 (man talar raljerande om regeringens förhållande till EEC tex) men den är fortfarande läsvärd. Möjligtvis kan man fråga sig om BB skulle valt just en pusseldeckare idag för att få fram sitt budskap eller en annan typ av deckare.

fem räddar en hemlighet

Fem räddar en hemlighet
Enid Blyton

Redan innan påsklovet börjar får George och Anne veta att Quentin lånat Georges ö i Kirrin-bukten. George blir arg men får ge sig. Fem-gänget tillbringar påsklovet i Kirrin och får hälsa på Quentin på Ön ibland. Någon är ute efter Questins vetenskapliga hemligheter och boken slutar ovanligt dramatiskt.

Från den här boken skulle jag vilja lyfta två olika saker. För det första går femgänget hem till en kille för att titta på färg-TV. Som framgår av
tidigare inlägg är jag fascinerad av tidlösheten i böckerna och hänför den gärna till sättet att (inte) skildra teknik. Men färg-TV? På engelska landsbygden? 1947?

Enligt en osäker källa kom färg-TV-utsändningar först 1953, och det i USA. Att fem-gänget skulle sett på färg-TV 1947 låter med andra ord ganska osannolikt. Lösningen  måste vara att översättaren, Kerstin Lennerthson, måste ha sett som sin uppgift att även modernisera vissa beskrivningar.

Den andra saken jag fastnade på i den här boken är skildringen av Quentin, Georges pappa vetenskapsmannen. I bok efter bok förklaras och ursäktas Quentins temperament och tankspriddhet med att han är vetenskapsman. Frun Fannys liv är också helt styrt av Quentin och hans arbete: det är självklart att hon ska följa med och ta hand om honom när han ska åka på föreläsningsturné (istället för att vara hemma och träffa George när hon är ledig från internatskolan). Och i flera böcker blir Quentins arbete också en viktig del av historien, exempelvis i fem och kidnapparna där hans vetenskapliga arbete leder till att George blir kidnappad.


image23

Bilden av vetenskapsmannen, eller snarare Vetenskapsmannen, är stereotyp men inte mindre intressant för det. Hans arbete är otroligt viktigt och det måste skapas utrymme och hänsyn måste därför tas till honom. På det sättet påminner Vetenskapsmannen om den känsliga konstnären. Samtidigt är Vetenskapsmannen hjälplös: han klarar inte av att komma ihåg namnen på barnen eller att komma ihåg att äta. Än mindre kan man kräva vanligt hyfs och medkänsla av honom.


Hur kan Quentin vara en viktig vetenskapsman i Kirrin? Det tycks inte direkt vara en universitetsstad. Quentin tycks vara vetenskapsman utan att universitet eller forskningsinstitut behövs. Det räcker liksom med att han är hemma och "vetenskapar".

Den här schablonbilden är stark och fortfarande vanligt förekommande inom filmen. Som forskare irriterar det mig eftersom det utdefinierar mig och ligger så långt från forskarens vardag. Alla forskare har inte vit labb-rock. Mitt viktigaste arbetsredskap är datorn och Word. Jag har svårt att se att någon skulle vara så irriterad av min forskning att någon skulle bli kidnappad. Eller en ö sprängd i luften. Få forskare - om några - kan kräva att få sån hänsyn tagna till sig som Quentin får i fem-böckerna. Tvärtom! Men det är klart, en realistisk beskrivning av en forskares vardag skapar ingen säljande intrig till en bok.


Patient 67

Patient 67
Dennis Lehane


Vi befinner oss långt ute på en ö utanför amerikanska östkusten. En storm är under uppseglande. En underskön kvinnlig schizofren barnamördare har rymt från den rättsspsykiatriska anstalt där USAs värsta brottslingar befinner sig. Två federala sheriffer åker dit för att utreda försvinnandet. Men ingen verkar riktigt engagerad i letandet. Och kvinnan har försvunnit ur ett låst rum utan medhjälpare. Något är fel.

Boken innehåller alla ingredienser. En isolerad ö utan radiokontakt. Halvfnoskiga psykiatriker som omedelbart analyserar sina besökare. Mystiska piller. En fallfärdig kyrkogård och ett sönderblåst mausoleum. Kalla kriget som bakgrund och en mentalvård i brytningstiden mellan kirurgisk psykiatri (lobotomi) och medicinsk psykiatri (LSD).

Detta är bakgrunden till en thriller som kryper under huden. Jag sträckläste boken och var så frustrerad när den tog slut. För hur slutade boken egentligen? Bra underhållning, bra spänning. Och en setting som känns filmisk.

Daniel Åberg har skrivit en tänkvärd recension som också handlar om genren thrillers.
Läs den!

Fem på rymmarstråt

Fem på rymmarstråt

Enid Blyton


Detta är en av de tidiga fem-böckerna och den utspelar sig i Kirrin, där George bor. (Bor och bor - förstår jag rätt går alla barnen på internatskola. Och den mesta av loven verkar de tillbringa på äventyr eller hemma hos varandra. Så hemma är nog en relativ term.)


Fanny, Georges mamma är sjuk, och hembiträdet Johanna är tillfälligt borta. Den sura Fru Suur, som dessutom har en otäck man, en elak son och en golvmopp till hund, tar över hushållet medan Quentin följer med sin fru till sjukhuset. Vi får aldrig egentligen veta vad det är för fel på Fanny, men barnen vantrivs och rymmer till Ön.


Ett härligt äventyr med fina miljöer: grottor, ljung och fängelsehålor. Jag stör mig på att Julian är alltför morsk gentemot vuxengenerationen. Jag skulle beskriva honom som självgod och egensinnig. Anne beskrivs här som betydligt mindre än i de andra böckerna jag läst.


En bra sida om fem-böckerna finns här. Missa den inte! Jag har precis insett att alla femböcker inte är skrivna av Enid Blyton - jag återkommer med ett inlägg om Claude Voilier.


Fem befriar flygarna

Fem befriar flygarna
Enid Blyton

Återigen semester och fem-gänget campar nära en hemlig flygbas. Två av flygarna försvinner - och deras plan med dem. Naturligtvis är det inte så enkelt och fem-gänget avslöjar sanningen. till sin hjälp har de Toby och dennes hund Billy. Och Tobys bror Benny och griskultingen Knodden spelar även de en viktig roll i boken. I omgivningen finns även två fjärilsuppfödare som barnen (och EB) förhåller sig lite ambivalent till.

Jag har lagt märke till i tidigare böcker att EB inte har ett undervisande syfte. Andra barnböcker - och kanske framförallt barnprogram - har ofta ett undervisande syfte. Man "passar på" att informera. I den här boken får man lära sig lite om fjärilar och lite om skillnaden mellan stalagmiter och stalaktiter. 

Generalsekreteraren

Generalsekreteraren
Mark Fredel


Den här boken har jag slukat. Jag låg vaken alldeles för sent igår kväll, jag skippade Bolibompa (jo, jag är småbarnsförälder) och låg och läste upplösningen istället. En riktig page-turner med andra ord.

Alex, curator curaturum i Uppsala och ekonomstudent, har fjorton dagars introduktionsutbildning på UD innan han ska till världsbanken och skriva sin uppsats. Under introduktionsutbildningen får han i sin hand ett dokument som antyder att Dag Hammarskjöld blev mördad. Och att Sverige låg bakom. Samtidigt blir han förälskad i en ung snygg journalist och är otrogen mot sin bonniga sambo Eva. Alex blir mer och mer indragen mot sin vilja och snart får han andra saker än  introduktionsutbildningen att tänka på.

Boken är skriven av en person som känner miljön och det märks. Många prominenta personer nämns i boken under förvanskade namn. Jag blir nyfiken på hur exempelvis Sten Andersson, Ingvar Carlsson eller  Kofi Annan var egentligen. Jag försöker komma ihåg alla titlar i departementen och hur positionerna förhåller sig till varandra. yrkesskadad som jag är försöker jag skilja ut tjänstemännens makt från politikernas makt (och i den här thrillern så är det tjänstemännen som sitter på makten). Som en skildring av svensk statsförvaltning, eller snarare en dramatisering av svensk statsförvaltning tycker jag att boken blir spännande. Sen är jag inte säker på att det alltid är så här spännande, direkt...

Boken refererar, och väver in, Hammarskjölds dagbok vägmärken som någon bokbloggare skrev om tidigare i höst. Jag blir uppriktigt nyfiken på boken, och än nyfiknare på Dag Hammarskjöld som person. Skildringarna av honom i boken får mig aldrig att känna att jag kommer nära honom, eller att jag förstår vad det är som driver honom. Trots alla anstängningar blir han aldrig en komplex person.

Jag blir aldrig riktigt kompis med Alex. Jag uppfattar aldrig honom som sympatisk och riktigt levande. Personbeskrivningen blir lite för fyrkantig och jag tycker inte att han utvecklas under bokens gång. En passage i bokens slut som berörde mig handlade om vilka motiv människor har till sitt agerande. Vad är det som driver människor? Många av människorna i den här boken drivs av egen vinning, vare sig de är gruvägare, finansmän, tjänstemän eller byråkrater. Alex drivs av idealism. Men vad driver mig? Vad kan jag lära mig om människor utifrån det här?

7 januari finns en  bokcirkel om generalsekreteraren på
bokcirklar.se.


 Charlotte och Hans har påpekat att jag verkar vara negativ till boken. Det är jag faktiskt inte! Den är spännande och en snyggt uppbyggd historia. Låter man boken vara just  det är det en mycket bra bok. Ställer man därutöver krav på karaktärers komplexitet etc finns det brister. Men det är å andra sidan, tycker jag, överkurs i en thriller. 

mandelkärnan

Mandelkärnan
Inger Alvén

Den här boken har legat på mitt nattygsbord länge, jag började på den samtidigt som
tidsresenärens hustru. Det är inte för att boken är dålig, tvärtom. Boken kommer så nära, har så inkännande personbeskrivningar, att det är bitvis jobbigt att läsa. Jag identiiferar mig för mycket och därför har jag läst den i små avsnitt.

Laura bor med sin mamma i Argentina. Laura är tolv, halt, och mamman är döende i cancer när hon sänds till en bekant i Sverige. Boken gör fyra nedslag i Lauras liv fram till hon är trettio.

Det viktiga i boken är inte det som händer. Det viktiga i boken är samspelet mellan Lauras känslor och omgivningen. IA är skicklig och har lagt ner mycket möda på att förstå och kunna förmedla det. Därför blir det så svårt att hon egetligen aldrig är lycklig och sig själv nog.

Beskrivningen av Laura är innerlig och kommer nära och Laura är inte lycklig. Hon är ingen lätt eller lättsam människa. Hon bor med sin far den analytiska hjärnforskaren. Laura har få om några vänner och tycker inte om sig själv. Skildringen av hennes back-packer år kommer jag sent att glömma.

Det här är inte jag

Det här är inte jag
Eva F Dahlgren

Ordet utbränd låter otäckt, luktar misslyckande, oåterkallelighet och utanförskap. Hur känns det att vara utbränd? Hur kan man förhålla sig till det, förhålla sig till sig själv? ED blir som fyrtioårig ensamstående frilansjournalist med en son utbränd och hur det var skildrar hon på ett rakt sätt i den här boken. Hon delar med sig av sig själv utan att lämna ut andra. Hon skildrar hur det är omöjligt att läsa, sortera information, att handla hushållspapper eller att komma ihåg sonens födelsedag. Hon skildrar sitt eget förhållingssätt till sin sjukdom och blottlägger därigenom skammen att inte kunna fungera, att ligga samhället till last. Just detta utanförskap hon skildrar är vad jag kommer att komma ihåg av boken. Vi lämnar ED när hon påbörjar KBT. Jag lägger ifrån mig boken och tänker att hon har gjort det lätt för sig när hon skrivit boken. Vad händer sedan? Är terapi lösning på alla problem? Finns det lösning på problemen?

Fem reser till havet

Fem reser till havet

Enid Blyton


Fem-gänget reser till Cornwall för att bo hos en tant och äta upp sig. Georges pappas forskarkollega hade åkt dit smal som en skrika och kommit åter tjock som en gris och därför tar fem-gänget tåget dit. Väl där träffar de ett resande teatersällskap, ett stort hästhuvud spelar en nyckelroll och det finns smugglare. Upplagt för äventyr!


Den här boken är i en nyare upplaga än de andra jag läst. Istället för sjuttiotals-fotografierna av barn är det här ett åttiotals-inspirerad tecknad framsida på barnen som upplevs som betydligt äldre. Det är kul att se hur man anpassat omslaget efter tidsåldern om än dock inte innehållet.


image19image21image22

I ett
tidigare inlägg funderade jag över könsrollerna i fem-böckerna och en kommentar från Anna fick mig att fundera lite till . George vill vara pojke, och det accepteras. Hon behandlas därför annorlunda. Hon behöver inte vara pojke, eller bli pojke för att (oftast) behandlas som om hon vore det.  För att sätta begrepp på det: skiljer man på sex (biologiskt kön) och gender (socialt kön) skulle man kunna uttrycka det som att det är gender som är viktigt här, inte sex, trots att könsrollerna är stock-konservativa.

Fem i knipa

Fem i knipa
Enid Blyton

Fem-gänget ger sig iväg för att campa men blir indragen i kidnappningen av en bortskämd mijonärsson, Richard. Lite "otäckare" än de andra böckerna jag läst är nog den här och barnen är inspärrade hos bovar. Men Julian är morsk och låter sig inte nedslås.

Detta är sjätte fem-boken jag läst på kort tid. Jag skäms lite för min läsning, det ska medges - att detta är dålig litteratur som, läste jag någonstans, till och med elvaåringar snabbt växer ifrån, har inte hindrat mig från att sluka de fem-böcker jag har tillgängliga.

Jag har funderat en del på varför jag uppfattar fem-böckerna som så tidlösa. Böckern är utgivna mellan 1942-1963. Världen ser ju, som bekant, inte riktigt likadan ut nu. Det är klart att om man letar "fel" finns de. Det är knappast politiskt korrekt att tala om zigenare som tjuvaktiga längre, och vissa könsroller är cementerade. Som alltid när jag läser thrillers och deckare från tiden före mobiltelefoner slår det mig vad mobiltelefonen har inneburit för kontaktbarheten. I ett par böcker (tex
fem i fara) ser jag fascinationen med atomkraften, i andra (fem och kidnapparna) kan jag ana kalla kriget när jag kikar i ögonvrån.

De främsta orsakerna att jag uppfattar böckerna som tidlösa är beskrivningen av tekniken och samhället. Samhällsstrukturen är nästan inte beskriven alls. Vi vet inget om världshändelserna  (vilket knappast kan anses vara förvånande) men heller inget om människor eller händelser omkring femgänget. Femgänget lever i sin barnvärld och vuxenvärldens problem skildras väldig lite. Frånvaron av beskrivningar av samhällstrukten  beror kanske framförallt på att de i de böcker jag läst befinner sig på lov. Det är inte vardag i femböckerna
 
Teknikskildringarna är förvånandsvärt moderna. Fem-barnen åker bil, det finns element, flygplan, telefoner, jeans, radio, ficklampor. Tekniken ingår i beskrivningarna när vi förväntar oss det. Sen att de flygplan EB skildrar skiljer sig från dagens flygplan, eller att telefonerna såg annorlunda ut märks inte i min fantasi när jag läser böckerna. Hittils har jag inte träffat på någon  TV, men saknar dem inte heller: femgänget befinner sig på landsbygden och inte i städerna (och på landsbygden förväntar vi oss till och med att det ska vara lite primitivt och gammaldags).

Fem stoppar spöktåget

Fem stoppar spöktåget
Enid Blyton

Storyn känner vi till - i alla fall dess ramverk - och här återupprepas den med mindre variationer. En sådan variation är att i den här boken har en vuxen - magister Luffarn - en framträdande roll. Det är magistern, tillsammans med femgänget, som tältar på heden där spöktåget rullar i tunnlarna. Men magistern är tillräckligt klok för att ge barnen det utrymme de behöver och ger sig ut på egna äventyr med sin fjärilshåv.

En annan variation är att EB faktiskt skämtar vid ett tillfälle. Hon skildrar en komisk scen där Julian tror att magister Luffarn är Tim och skäller ut honom. Egentligen var det väl inte så komiskt, men det satte strålkastaren på att komik saknas i femböckerna i stort.  (Undrar varför?)

Genom hela boken diskar Anne och lagar mat. Efter ett tag har jag nästan lust att säga åt henne att sluta. Sen börjar jag fundera på hur Anne kommer att se ut som vuxen. Och hur kommer de andra i femgänget att fungera som vuxna, vad kommer de att ägna sig åt? Se, där något att tänka vidare på. 




Läs Kjell Dellerts tänkvärda betraktelse av fem-gänget!

Världens elakaste citat

Världens elakaste citat
Leif Eriksson & Kristoffer Lind

Min far vet att jag är svag för den här sortens böcker. Jag har ett halvdussin citatböcker i bokhyllan men det här är den enda som uteslutande innehåller elaka citat. (Och Oscar Wilde måste ha varit mycket elak när han levde, för han är väl rikligt representerad). Den är uppdelad efter vem citatet är elaka mot och börjar förståss med ett elakt citat om såna som läser citatböcker.
 
Boken är rolig, möjligtvis med undantag för när man känner sig träffad. En viss 
Jan Hannerz lär ha sagt att "lärare är en person som istället för att lära eleverna att ställa morgondagens frågor, lär dem gårdagens svar". Där kände jag mig träffad, men många andra grupper blir elakare åtgångna än så.

Med risk för att uppfattas som könsdiskriminerande, vill jag gärna återge ytterligare ett citat, denna gång av Carl Barney:

"Det finns tre kategorier av män i världen. En som lär sig från böcker, en som lär sig genom observation, och en som bara måste ställa sig och kissa på det elektriska stängslet."

Också en sak att tänka på som lärare! 

Fem och kidnapparna

Fem och kidnapparna
Enid Blyton

På välkänt manér löser fem-gänget åter ett problem och är med om ett äventyr. George blir av misstag kidnappad men såklart blir hon räddad av sina kusiner. Ett par reflektioner: jag börjar kunna upplägget nu. Det ligger inga överraskningar i upplägget av boken. På så sätt är de i allra högsta grad stereotypa.

I det här äventyret är inte George med hela tiden (eftersom hon är kidnappad). Det intressanta är att när inte George är med är inte heller Anne med. Hennes roll reduceras till diskare, matplockframerska och hundvakt. Vidare tar Julian en mycket stor och vuxen roll: gång på gång bestämmer han inte bara över de andra barnen utan också över Joan, kokerskan. Jag tror att jag skulle bli mycket irriterad på Julian om jag haft med honom att göra. 

Den enda karaktären som egentligen är intressant är George. George är arg och envis, får raseriutbrott, blir svartsjuk och beter sig dåligt. Hon är flicka men vill vara pojke. Hon har en hel rad egenskaper som huvudpersoner i den här typen av böcker inte brukar få ha. Det känns befriande samtidigt som det är synd att inte de andra barnen har fått bli mer komplexa. Jag blir också nyfiken på hur könsrollerna såg ut första halvan av seklet i Storbrittannien. Var det så enkelt att få större handlingsutrymme som att vilja vara pojke?


Boken kom på engelska 1955 (samma år James Dean dog). Det är inte samma översättare som de andra böckerna (som översatts av Kerstin Lennerthson) - översättaren här heter Ingegerd Lindström. Den är nästan lika tidlöst översatt som de andra böckerna jag läst. Ord som "vederhäftig" gör att man inser att det är ett tag sedan boken gavs ut. Annars är böckerna förvånandsvärt tidlösa - jag återkommer med en fundering om varför jag uppfattar dem så. 


Var glad, Lotta

Var glad, Lotta
Merri Vik


Den här Lotta-boken läste jag för ett bra tag sen men undanskjuten under sängen kom jag inte på att skriva om den förrän nu.

Det här är en riktigt klassisk Lotta-bok med mina favoritkaraktärer med. En rolig episod, som dessutom återkommer, är när Lotta ska lära Giggi spela gitarr men på väg hem till Giggi istället hamnar på en abonnerad buss till föreningen gitarrens vänner. En del av boken, som blir viktigt i senare böcker, blir början på skoltidningen. Detta är också en av de första böckerna när Lottas skrivande är på tapeten.

Fem i fara

Fem i fara
Enid Blyton


Fem-gänget har haft influensa över jullovet och får åka till Wales för att kurera sin hosta de sista dagarna. Ensamma i en stuga på ett berg får de se Gamla Borgen på berget brevid. Berget som Gamla Borgen ligger på är magnetiskt, så magnetiskt så att det inte går att cykla, köra bil  eller ploga där. (Däremot fungerar kompassen utmärkt där...)

Enid Blyton var snabbskrivare. upp emot 10.000 ord om dagen skrev hon! Det innebär att om hon hade flyt skrev hon fem i fara på under fyra dagar, vilket måste anses vara imponerande.

Läs mer om fem-gänget på Wikipedia!

Fem på mystiska heden

Fem på mystiska heden
Fem följer ett spår
Enid Blyton

Här kommer en resension på två böcker. På en nylig raid på hjärta till hjärta plockade jag åt mig en samling fem-böcker. Kommer ni ihåg dem? Typiska ungdomsböcker (undrar om de fortfarande läses?). De är skrivna på femtiotalet men känns till stor del förvånandsvärt moderna.

Titeln anspelar ju på att det är just fem huvudpersoner: hunden Tim, Georg(ina), Anne, Julian och Dick. Georgina, som egentligen vill vara en pojke, är kusin till de andra tre. Hon har en märkvärdig pappa (jämför med schablonen den galne vetenskapsmannen!)  och Tim är hennes hund. Anne är den som alltid är yngst, Julian den som alltid är förståndigast, Dick är den som märks minst - ganska frånvarande faktiskt. Och det är flickorna som diskar.

Böckerna är spännande (de borde ju faktiskt kunna räknas som
thrillers, eller?). I fem på mystiska heden är flickorna på ridläger och pojkarna kommer dit. De är ute och campar och upptäcker resande som har något mystiskt för sig. I fem förjer ett spår gör sig Tim illa och George ser till att de får komma hemifrån tills såret har läkt. De hittar en ödestuga men inser efter ett tag att de inte är ensamma.

Jag kan se likheter mellan böckerna (förutom vad jag ovan skrivit om barnens karaktärer). Det finns andra barn och hundar med och den information de barnen kommer med är viktig för att kunna lösa mysteriet. De vuxna är perifera och de låter barnen klara sig mycket själva. Jag vet inte riktigt hur gamla barnen ska vara (av framsidesbilden att döma torde i alla fall George befinna sig i förpuberteten). Idag tror jag inte man skulle släppa barn så fria - och det kanske man inte gjorde då heller. Jag kommer ihåg från min tonårstid när jag läste böckerna vad underbar den frihetskänsla var som jag upplevde när jag läste om deras äventyr - och att de fick klara sig så mycket själva.



Läs kommentar i the guardian!

Alla tiders Lotta

Alla tiders Lotta
Merri Vik


Ahhh... det här är min sista Lotta-bok och jag känner redan en viss abstinens.

Den här boken kommer direkt efter vilken tur, Lotta som jag läst
tidigare. (När jag nästa gång läser om alla Lotta-böcker ska jag läsa dem i ordning. Lovar.) Det är sommarlov och Lotta är med sin mamma i Rönnvik. Våra "vanliga" bifigurer - framförallt Giggi och lockige Fridolf - är frånvarande i den här boken. Paul gör ett kort gästspel. Lenni får en lite större roll än i böckerna jag läst hittils.

En scen är speciellt rolig. I Rönnvik har man byggt en golfbana. Och Lotta kan ju inte det där med golf... Det för med sig ett par komiska situationer och gör att jag som ogolfande läsare känner mig ganska världsvan. Till och med jag vet ju att man inte får flytta andras golfbollar!

Det slog mig när jag läste slutet på boken att visserligen gör Lotta bort sig ständigt (och Giggi aldrig) men hon gör aldrig fel med flit. Hon är verkligen helylle, ställer hela tiden upp. Hon nekar inte att göra intervjuer med personer hon tycker illa om och ställer upp på att dagligen läsa tidningen för gamla tanter.  Det verkar som inte rättvist att ha ständigt så gott uppsåt och så ofta hamna i klistret. 

Ture Sventon i Stockholm

Ture Sventon i Stockholm
Åke Holmberg



Alla kan väl karaktären Ture Sventon. Den knivskarpa läspande detektiven som har temlor, inte whiskey, på kontoret. Som har en fröken Jansson som side-kick istället för en herr Watson. Som har en antagonist inte i professor Moriaty utan i Ville Vessla. Till dessa nyckelkaraktärer kommer endast en, herr Omar, men ögon  lika outgrundliga som den orientaliska natten.

Ture Sventon är mer än bara barnlitteratur. Boken är lättläst men är inte mindre njutbar för att man förmår läsa snabbt. Snarare kan man i ordkargheten, och i det skenbart klichémässiga beskrivningarna, hitta andra dimensioner.

ÅH har två fina förtjänster. Han skildrar miljöer och stämningar på ett förtjänstfullt sätt. Och för det andra har han ett fantastiskt språk. Det är en ren fröjd att se hur ÅH bygger upp ett stycke. Genom att upprepa en sak gång på gång skapar han en förståelse, ofta skenbart naiv, för hur en sak fungerar. Ett citat ur boken kan visa hur jag menar:

"var och en som någon gång har funnit en sådan hatt på sin köksstol vet hur obehaglig man känner sig till mods. Det värsta är att man får en krypande, smygande förnimmelse av kommande faror. Den som hittar en främmande hatt på sin köksstol vet att hatten bara är en ringa början."

Jag vill också kunna skriva så här!

Överlag är det mycket upprepningar i boken, och det är genomtänkta upprepningar: faster Agda som kommer på besök och funderar på det trådiga köttet. Personer som får stående epitet: den outgrundlige Omar, slarvige Svante med fullmåneansiktet.

Det är lätt att utifrån
genren läsa in mycket i böckerna om Ture Sventon. Och ÅH använder sig också av att vi som läsare kan genren och leker med den. Brotten som Ture löser är inte på liv och död. Att avslöja nysilverligan är ett nog så bra mål. Här har vi alltså en deckare utan ett lik!

Hur mycket kan DU om Ture Sventon? Testa dig själv! Jag fick 13 av 14 rätt men vet nu och andra sidan vad Ture röker.



Läs Magnus Ringgrens understreckare!

Rakt i plurret, Lotta!

Rakt i plurret, Lotta!
Merri Vik


Jag hoppar fram och tillbaka i Lotta-kronologin - denna är skriven 1976, Lotta och Giggi har precis hunnit ta studenten och har kommit upp till Stockholm (upp- det innebär alltså att Lottas stad ligger söder om Stockholm. Och som vi såg i en tidigare bok, norr om Norrköping. Ledtrådarna hopar sig!). Giggi påbörjar läkarutbildningen, Lotta flyttar in till Malin i hennes lägenhet och jobbar som biträde.

Boken innehåller en del dråpligheter, men är minnesvärd framförallt för att det är en av de få Lotta-böcker jag läst hittils som faktiskt är lite moraliserande. I en scen får vi träffa en ung kille som använder ovårdat språk och MV låter kommentera ordvalet som "friskt, kärnfullt och begripligt. I en annan scen råkar Lotta gå in i en modern boutique för att leta efter en rosa blus. I boutiquen är det stökigt, hög musik och en tjej ligger på golvet och försöker trä på sig ett par flera nummer för små jeans. Det behöver knappast tilläggas att författaren låter Lotta gå vidare till en annan boutique för att hitta sin rosa blus...

Tidigare inlägg