Fem och kidnapparna
Fem och kidnapparna
Enid Blyton
På välkänt manér löser fem-gänget åter ett problem och är med om ett äventyr. George blir av misstag kidnappad men såklart blir hon räddad av sina kusiner. Ett par reflektioner: jag börjar kunna upplägget nu. Det ligger inga överraskningar i upplägget av boken. På så sätt är de i allra högsta grad stereotypa.
I det här äventyret är inte George med hela tiden (eftersom hon är kidnappad). Det intressanta är att när inte George är med är inte heller Anne med. Hennes roll reduceras till diskare, matplockframerska och hundvakt. Vidare tar Julian en mycket stor och vuxen roll: gång på gång bestämmer han inte bara över de andra barnen utan också över Joan, kokerskan. Jag tror att jag skulle bli mycket irriterad på Julian om jag haft med honom att göra.
Den enda karaktären som egentligen är intressant är George. George är arg och envis, får raseriutbrott, blir svartsjuk och beter sig dåligt. Hon är flicka men vill vara pojke. Hon har en hel rad egenskaper som huvudpersoner i den här typen av böcker inte brukar få ha. Det känns befriande samtidigt som det är synd att inte de andra barnen har fått bli mer komplexa. Jag blir också nyfiken på hur könsrollerna såg ut första halvan av seklet i Storbrittannien. Var det så enkelt att få större handlingsutrymme som att vilja vara pojke?
Boken kom på engelska 1955 (samma år James Dean dog). Det är inte samma översättare som de andra böckerna (som översatts av Kerstin Lennerthson) - översättaren här heter Ingegerd Lindström. Den är nästan lika tidlöst översatt som de andra böckerna jag läst. Ord som "vederhäftig" gör att man inser att det är ett tag sedan boken gavs ut. Annars är böckerna förvånandsvärt tidlösa - jag återkommer med en fundering om varför jag uppfattar dem så.
Å, jag blir lite sugen på att läsa Fem-böckerna igen jag med. Jag har säkert redan nämnt att just det återkommande upplägget är något viktigt när man läser sådana böcker. Det är samma grej som när jag häromdagen plöjde igenom ännu en bok om prisjägaren Stephanie Plum. Jag vill veta hur storyn går och jag vill kunna åka med i händelserna.
Blir också nyfiken på vad du menar med sista meningen i näst sista stycket. Jag hänger inte med. Men som jag förstod när jag läste avhandlingen av Birgitta Theander så var det en speciell atmosfär på flickskolor. I alla fall som man läser om i böcker som utspelar sig på flickskolor. Någon av flickböckerna från den tiden handlar om ett gäng tjejer som startar en klubb som är mot fjäsk som tårar och pussar och sånt. Så det kanske var så att det fanns en tendens inom flickskolor att välja sida?? Att det var okej att vara mer resolut som flicka? Kanske George hamnar i detta?
Jag reserverar mig för eventuellt minnesfel vad som ingick i fjäsket. Men så minns jag stycket om det iallafall.
det var fiffigt, Anna, att se det som att det är en del av poängen, att upplägget återkommer! Det ska jag tänka på nu - jag kom över två nya idag som ligger och väntar på mig.
Det jag tänkte på i andra stycket var att George _vill_ vara pojke, och det accepteras. Hon behandlas därför annorlunda. Hon behöver inte vara pojke, eller bli pojke. För att sätta begrepp på det: skiljer man på sex (biologiskt kön) och gender (socialt kön) skulle man kunna uttrycka det som att det är gender som är viktigt här, inte sex, trots att könsrollerna är stock-konservativa.