bokidioten

I en kommentar till mitt inlägg de bästa ungdomsböckerna skriver Anna om hur illa ebrörd hon blev av mobbningen i vi kallar honom Anna. Att säga att mobbning är ett aktuellt ämne är en underdrift, liksom att säga att det är otäckt. (Och är det inte intressant att det finns så många fler mobbade än mobbare? Borde det logiskt sätt inte vara tvärt om?

Förutom Vi kallar honom Anna  av Peter Pohl handlar Goldings Flugornas herre också om mobbning. Den senare fokuserar mer på hur det sociala systemet ser ut som skapar mobbning, underordning och överordning, i en grupp. (I Stephen Kings bok hjärtan i Atlantis ingår en analys av Flugornas herre).

En annan bok - som är aktuell i dagarna då den går som radioföljetång måndag till fredag i P1 - är Kattöga av Margaret Atwood. Till skillnad från de två tidigare böckerna är perspektivet helt utifrån den mobbades sida. Och det gör ont att höra det - hur det är ett sinnrikt nätverk där Elaine aldrig kan göra rätt. Så sinnrikt är det att hon fortfarande som gammal inte har släppt det. Och under en lång tid inte ser sig som mobbad.

Den sista boken handlar om vuxen-mobbing. Karin Wahlberg har i boken hon som tittade in beskrivit ett självmord orsakat av mobbning. Självmordet leder senare till mord och kan flätas in i intrigen på en deckare.

Modern hushållspraktika
Solveig Norberg


En sån här bok man blir glad av och får lust att börja... röja! En mycket snabbläst och designad bok i modernt orange.

På sitt sätt är den här boken ett inlägg i "flest-prylar-när-man-dör-vinner"-debatten. Eller "förvara-mera!"-trenden. Boken vill inspirera att (steg 1) kasta och (steg 2) städa (3) fördela städningen.

Lite för dyr, men annars upplyftande. (Men kan det verkligen vara så här lätt?)


(jämför med den här!)

Astrids mamma

Återigen, en ny version. Nu med fyra nytillskott.

Vilken bok får man inte missa?   

[1] Satansverserna - Salman Rushdie 
[2] Lord Nevermore - Agneta Pleijel
[3] Kapten Corellis mandolin - Louis de Berniéres
[4] Den hemliga historien ? Donna Tartt
[5] Vindens skugga - Ruiz Zafón
[6] Tjänarinnans berättelse - Margaret Atwood
[7] Liftarens guide till galaxen ? Douglas Adams
[8] En kopp choklad hos Hanselmann - Rosetta Loy
[9] Berättelsen om Pi - Yann Martel
[10] Zen eller konsten att sköta en motorcykel - Robert Pirsig
[11] Eating people is wrong - Malcom Bradbury
[12] Berättelser om beskydd - Erik Fosnes Hansen
[13] Sjöfartsnytt - Annie Proulx
[14] Den som vandrar om natten - Marianne Fredriksson
[15] Skrattens rike - Jonathan Carroll
[16] Lucca - Jens Christian Grøndahl
[17] Gösta Berlings saga - Selma Lagerlöf
[18] Den franska löjtnantens kvinna - John Fowles  

 Jag argumenterade i i tidigare inlägg för att deckaren ska ses som en form och inte bara en genre samt funderade utifrån Hieronymus deckarmall. Jag har funderat på det ett tag och på skoj har jag försökt kategorisera lite deckare jag läst efter vem som har huvudrollen. 

Först måste man ju nämna originalet: Arthur Conan Doyle - En studie i rött, De fyras tecken, Vita kompaniet, Sherlock Holmes äventyr, Det spräckliga bandet, De rödhårigas förening, Sherlock Holmes memoarer, Baskervilles hund, Sherlock Holmes återkomst. Här tillämpas (eller uppfinns) deckarmallen. Vi har den allvetande privatdetektiven som en självklar huvudperson. Det är samma huvudpersonskaraktär som i Agatha Christie, till exempel.

Denna första version av deckarmallen har också gett upphov till pastischer, som exempelvis Laurie King när hon skriver om Mary, Douglas Adams när han skrev om Dirk Gently eller Rita Mae Brown när hon skriver om katten som privatdetektiv (Murder she Meowed). En pastisch är inte nödvändigtvis lättviktig: på sätt och vis kan även Umberto Ecos rosens namn sorteras i den här högen. 

Men idag är det inte privatdetektiven som är den naturliga huvudpersonen i deckarmallen. Rollen har övertagits av polismannen. Detta kan vi se i Elizabeth George (Lynley-serien), Henning Mankell (Wallander), Peter Robinson (Alan Banks), Laurie King (Kate Martinelli-serien), Anne Holt (Hanne Wilhelmsen), Leena Lehtolainen, (Maria Kallio), Ruth Rendell (Wexley), Karin Wahlberg (Claes Claesson), Linda Fairstein (Mike Chapman), Camilla Läckberg (Patrik Hedström). I de här böckerna blir utredaren ofta mycket viktig och när jag fortsätter läsa böcker i en sådan här serie är det inte främst för att böckerna skulle vara så fantastiska utan för att jag är nyfiken på att förstå karaktären, huvudpersonen. Jag har läst alla Lynley-böcker. Inte för mordhistorierna utan för att veta hur det går för Barbara Havers. De här poliserna kan ha lite olika karaktär, och detta utnyttjas också för att föra fram budskap och för att göra dem mänskliga. 

Det finns andra böcker där utredaren är i centrum men inte nödvändigtvis är en polis utan är en annan person som finns i utkanten av den rättsliga processen. Patricia Cornwell skriver böcker kring rättsöverläkaren Kay Scarpetta och Kathy Reich skriver om nyktre alkoholisten rättsantropologen Temperance Brennan. (En variant på detta är ju självklart TV-serien CSI.) 

Det finns även deckare där utredaren är en lekman och där man, vid långa serier, kan tycka att det är lite skrattretande att huvudpersonerna jämt ”råkar snubbla” över döda kroppar. Hit hör minst två av Dan Browns böcker (Da Vinci-koden, änglar och demoner där professor Langdon är utredaren), Bo Balderson (om ett statsråd som snubblar över lik), Guillermo Martinez – (Morden i Oxford – med en matematiker i huvudrollen). Speciellt journalister verkar ofta hamna i mordutredningar: Henry Müller i Robert Karjels fina bok de hängdas evangelium, Karin Sommer i Grete-Lise Holms böcker, Annika Bengtzon i Liza Marklunds böcker, Mikael Blomkvist i Stieg Larssons män som hatar kvinnor. 

En intressant vinkling på utredaren som huvudperson är de där ett misstänkt gärningsman är huvudperson. Poängen med olika huvudpersoner är ju att vi får se olika delar av processen och förstå morden på olika sätt. När vi läser till exempel brudgummen av Joyce Carol Oates, eller saknad av Karin Alvtegen  får vi följa hur polisen granskar (jagar) en misstänkt gärningsman och hur det påverkar honom. En ytterligare twist på det temat är Nicci French nära dig där vi får följa offren, eller Ruth Rendalls fenomenala thrillers (ordet känns lite obetydligt som etikett att sätta på hennes böcker) där vi får följa gärningsmannen. Mittemellan dessa två kategorier har vi den underbara boken Folly av Laurie King.

Jag har läst en otrolig mängd deckare och deckar-liknande böcker de senaste åren. Ibland när jag stått i bokhandeln eller pocket-shop och valt bland pocket-böckerna har jag reflekterat över det. Finns det bra böcker som inte är deckare? Där inte ett mord (eller ibland ett dödsfall) är en viktig komponent? Till detta kan läggas att många av böckerna på pocket-hyllan är just deckare. Jag vet inte varför decakrna har blivit vanligare: om det är efterfrågan som har ökat, eller tillgången. Eller om vi kanske ska se deckaren som en bra form för att skriva böcker. Dramaturgin är ganska bestämd och ganska välkänd. Därför går det också att leka med den, variera den, ta spjärn ifrån den. På samma sätt som den medeltida commedia del arte var så framgångsrik just därför att publiken så väl kunde karaktärerna. Är det så med deckaren av idag? De flesta deckare på pockethyllan ligger en bit från pusseldeckaren. Istället, i alla fall för de deckare jag fastnar för och släpar hem, har författaren ett annat budskap att förmedla. Deckaren som form, helt enkelt. 

Hieronymus har på ett bra sätt beskrivit denna deckarens form, han kallar det deckarmallen. Han delar upp den i fyra punkter:

"1. Någon hittar ett lik.
2. Liket identifieras som X.
3. "Men X hade väl inga fiender?"
4. Polis eller annan person inleder sin undersökning och letar sakta men säkert fram tecken på att "Det fanns saker vi inte visste om honom/henne..."
(hämtat från den döda zonen)

Man kan antingen bli irriterad på det eller ta det som utgångspunkt för att leka med genren. Fortsättning följer...

Kungliga bibleoteket har en informationsrik men tråkigt utformad sida om vuxnas skönlitteratur och hur man kan klassificera den. Man skiljer här på genre och form.

En genre består av verk "som kännetecknas av snarlika motiv, teman eller andra innehållsliga faktorer." Vi kan skilja på överordnade och underordnade genre. En bok kan också tillhöra mer än en genre.

När man beskriver ett verks form eller struktur tittar man på hur den är uppbyggt: vilken struktur som finns, vilken teknik som används.

Detta är självklart ett trubbigt verktyg för att förstå skönlitteratur. Men som alla verktyg är det viktiga hur vi använder dem.

Man beskriver genre-orden översiktiligt. Över-genren deckare beskrivs som: "Skildringar av brott och dess uppklarande med tonvikt på underhållning snarare än realism" Förutom över-genren deckare finns ett antal under-genrer med "deckare" i titeln:

1) Hårdkokta deckare. Deckare som i regel utspelas i storstadsmiljö med en cynisk privatdetektiv i centrum, vars livsattityd kan kallas hårdkokt. De kännetecknas av samhällskritik, realistisk miljöbeskrivning och omsorgsfulla personskildringar.
(2) Pusseldeckare. Deckare vars tyngdpunkt ligger på den i intrigen inbyggda gåtan.
(3) Psykologiska deckare. Deckare som lägger vikt vid att ge en psykologisk bild av brottslingarna och deras motiv.
(4) Polisromanen. Deckare vars tyngdpunkt ligger på poliser och polisarbete.

En nära-liggande genre är thrillern: (Mycket spännande berättelser vanligen med inslag av mord, psykisk terror, spionage o dyl.) och undergenren Psykologiska thrillers: Verk som förutom att de är spännande ger en psykologisk bild av människor och deras motiv. 


(deckare finns inte med i listan över former: alltså ses det inte som en enskild form. På samma sätt är det andra kategorier jag tänker på som inte finns med: chick-lit till exempel. Men det ligger kanske under utvecklingsroman?)

Jag tycker inte att listan ovan gör deckaren rättvisa. Ser vi istället (också?) deckaren som form kan vi ta fasta inte bara på brottet och olika sätt att skildra det, men också hur formen kan utnyttjas för att få fram olika budskap. Jag skulle tro (min gissning) att många böcker idag skrivs i deckarform för att få fram ett budskap. Ett budskap som istället hade kunnat paketerats i en annan form. Se vidare inlägget om deckarmallen!  

En kort berättelse om traktorer på ukrainska
Marina Lewycka

Jag blir inte riktigt klok på den här boken. Jag har sträckläst den, den engagerade mig, men jag har svårt att stoppa den i rätt fack. Är den självbiografisk? (det känns onekligen så).

Är det en bok som, enligt baksidestexten är "vansinningt roligt, underbart elakt och mycket rörande"? Jag håller inte med om baksidestextens omdöme. Faktum är att jag tror att den beskrivningen förringar boken lite.

En kort berättelse om traktorer på ukrainska är en sorts etnisk släktkrönika, och den aspekten av boken tror jag kan sorteras in i samma fack som exempelvis middlesex av Jeffrey Eugenides.  Man lär sig att bättre förstå villkoren för assimilerade invandrare i ett nytt land och får en annan sorts vardag beskriven. Här är den aspekten ganska nedtonad, kanske för att femtioåriga berättar-jaget Nadja är helt assimilierad.

(skulle man kunna säga att ett öga rött hör till samma gengre? Jag skulle utan tvekan säga nej, men får svårare att motivera varför. En etnisk släktkrönika har som främsta syfte att få huvudpersonen att förstå sig själv utifrån sin släkts historia. Den lärdomen tycker jag aldrig Halim drar).

Nadja får i samband med 86-årige faderns plötsliga förälskelse i den 36-åriga manipulativa ukrainska  lycksökerskan Valentina anledning att åter söka upp storasystern Vera. Vera och Nadja har valt att inte ha kontakt efter en två år tidigare arvstvist. När vi kommit till sista sidan har vi fått förstå hur fadern (ingenjörn med de stora idéerna), Vera och Nadja alla är produkter av sitt gemensamma förflutna. Hur det har format deras roller och senare livsval. Det är skrivet på ett mycket opretentiöst sätt och det dröjde länge, länge innan jag insåg att det var en viktig tråd i boken.

Den uppenbara storyn är hur systrarna försöker få fadern att skilja sig från  Valentina som utnyttjar och slår honom. Skildringen är bitvis så grov att baksidestexten nästan verkar hånfull. Jag får inte, trots att jag gärna vill, känslan av att detta skulle vara satir. Och trots detta beter de sig civiliserat på den tjugo år yngre Valentina som i fadern ser en rik änkling som kan vara hennes biljett in i västvärlden. Och vi förstår hur hett Valentina åtrår lyxen, lyxprylarna och att hon inte förmår att se att lyx kostar pengar. Även i väst. 

Den tredje historien, den som fått ge namn åt boken, får jag inte riktigt kläm på. det är faderns bok om traktorns historia som vi får följa parallellt. Den berättelsen slutar med orden "använd tekniken som ingenjören har utvecklat, men använd den med ödmjukt och ifrågasättande sinne. Låt aldrig tekniken bli din herre och använd den aldrig för att vinna herravälde över andra."  Det är mycket möjligt att jag är miljöskadad av mina studier om teknik och social förändring. Jag kanske försöker för mycket att förstå symboliken. Kanske berättarjaget/författaren bara försöker göra pappan mänsklig.

En liten ledtråd får jag när jag tar del av bokens lista på intressanta webplatser och följer uppmaningen att söka på Valentine. Valentine visar sig på den aktuella hemsidan hänvisa till en typ av tanks. Skulle historien om traktorer/tanks ha en koppling till karaktären Valentina?

http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_12672677.asp

Ett öga rött
Jonas Hassen Kemiri

Den här boken var verkligen en upplevelse! Jag har kikat på den så många gånger i affären och tänkt att den var lite för "pretto", men insåg efter första sidan att jag dömt ut den för snabbt. För är det något den här boken inte är, är det pretto. När jag funderade på hur jag skapat mig mitt tvärsäkra men totalt felaktiga förhandsintryck var det två saker som ledde mig fel: designen på framsidan på pocket-upplagan ser tung ut. Och för mig var referensen till "ett öga rött" någon som försökte göra sitt språk mer poetiskt  (genom att sätta orden i "fel" ordning) snarare än invandrarsvenska.

Språket är underbart. Det är som om han tänjer språket, liknelserna får mig att stanna till, läsa en gång, till och med stryka under (och det brukar jag inte göra i böcker), Vad sägs om de här:

det var som största vågen som vällde in mot strand där Halim gick barfota i solsken (sidan 21)

eller

det såg ut som Nourdines leende var från innersta insidan

eller

fastän hon går i parallellklass jag kan inte fatta det har tagit så lång tid innan jag upptäckte hennes totala vackerhet.

Om språket fick mig att njuta och lägga märke till mitt modersmål på ett helt annat sätt, var storyn mer beklämmande. Jag vill inte att det ska vara så här. Jag vill att Halim ska bli en "välanpassad medborgare" (ja, jag erkänner min totala brist på revolutionärt engagemang). Jag vill att han ska kunna uttrycka sin vilja och sina känslor på ett mer konstruktivt sätt. Jag vill att han ska respektera sin far för de val han gjort. Jag vill att han ska prata om tjejer (förlåt, gussar) på ett bättre sätt. Samtidigt blir jag beklämd över att han så ofta lever i en parallell värld och inte ens inser det; att han lever i en värld där Dramaten bara är ett hus Ingmar Bergman bara är ett namn (och klart mindre intressant än Bengt Magnusson), där han inte kan eller förstår koderna för hur man ("svennar")  uppför sig. Att han inte vill vara svenne.

Vad innebär det att leva i Halims Sverige?  I kiffe kiffe imorgon är de strukturella hindren för integration så uppenbara. I ett öga rött är det tvärt om. Halim har alla förutsättningar att lyckas om vi bortser från ursprung: han går på en bra skola, i en bra klass, har en far som bryr sig. Ändå vill han bli integrerad. Och denna hans vilja, hur ska jag förhålla mig till den?

Innan jag drar för höga växlar på det här kan jag ju fundera på hur en roman om en annan strulig högstadiekille skulle se ut. Den identitetsskapande väg Halim väljer hänger samman med de rötter han har, men en annan person skulle kunna strula lika mycket men men mot bakgrund av en annan konflikt.

En annan sak som slog mig är att detta är en bok om att skriva. På samma sätt som huvudpersonen Hal i dansa på min grav  utvecklas genom att skriva, gäller det samma för Halim. Jonas Hassen Khemiri uttrycker det väl:

texter är bästa sättet att behålla minnet och samtidigt behålla balansen (s 89)


Om ni ännu inte gjort det : läs den!


Recension i bokyllan.nu, dagens bok, boksidan.net.

"Alla" har gjort det här.

1) En bok som förändrade ditt liv? min avhandling

2) En bok du läst mer än en gång? Den hemliga historien

3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö? något tjockt? som man kan läsa på olika sätt? det klassiska är väl att man säger Bibeln, men jag tror att jag kanske skulle tröttna snabbt på den. Och det får inte vara något alltför deppigt? Liftarens guide till galaxen, kanske?

4) En bok som fick dig att skratta? Lilla destruktionsboken

5) En bok som fick dig att gråta? God natt mister Tom

6) En bok du önskar hade skrivits? En riktigt rolig, spännande icke teknikbaserad sf, som förmår lyfta frågor om människans framtid, kanske? (alla tips tas tacksamt emot)

7) En bok som inte borde skrivits? Pass. Antingen blir det något självklart PK typ Hitlers mein kampf eller något urbota tråkigt. Men jag tror eentligen inte att information är farligt. Möjligtvis kunskap.

8) En bok du just nu läser? Ett öga rött

9) En bok du tänkt läsa? Vilda svanar. Jag har börjat men inte kommit någon vart.

10) Skicka vidare till fem andra bloggare: jag tror att jag är nästan den sista som gör det här (och jag är inte ens utmanad, bara nyfiken.)

När vi flyttade och min bokhylla fick komma upp ånyo var en av de största glädjeämnena att få träffa mina ungdomsböcker igen. Böcker som betydde mycket för mig när jag var "liten" (vill inte riktigt definiera när den perioden började eller slutade). Utan inbördes ordning: här kommer de:

1. bara sticka iväg - Joyce Sweeney
2. Yesterday - Susan E. Hinton
3. The outsiders - Susan E. Hinton (den första bok jag läste på engelska!)
3. Rym Shelley rym - Gertrude Samuels
4. Tordyeln flyger i skymningen - Maria Gripe
5. Mannen utan ansikte - Sven Wernström
6. Osynlig närvaro - Hans- Eric Hellberg
7. Godnatt mister Tom - Michelle Magorian
8. Janne min vän - Peter Pohl
9.  Vi kallar honom Anna - Peter Pohl
10. Dansa på in grav - Aidan Chambers


Det slår mig att det är väldigt sentimentala böcker det här.

Nästan alla de här - med undantag för (3), (4) och (9), äger jag. Och jag har suttit och tittat på hyllan när jag skrivit det här inlägget. Undrar hur många böcker jag tyckt om som jag glömt? 

Dansa på min grav
Aidan Chambers

Jag trodde inte att en ungdomsbok som handlar om homo(bi)sexualitet och död hos brittiska ungdomar i början av åttiotalet skulle ge mig så mycket om hur man skriver och varför. I en utläggning som huvudpersonen Hals lärare Osborn får framföra låter AC oss förstå hur man kan analysera texter. Han gör det på ett mycket smart sätt: han låter oss läsa en uppsats Hal skrivit och sen dekonstruerar han den.

Uppsatsen tycker jag är bra, och det i kontrast till språket i boken som sin helhet. AC låter Osborn förklara för oss hur man skriver texter och kan skriva om dem gång på gång och jobba med orden: att det ska vara rätt ord och och inte för många ord. 

Jag tror att översättningen kanske inte gör boken rättvisa. Ett par gånger störde jag mig på ordval och jag ser fram emot att få läsa den här boken på engelska. Jag tror den kan bli annorlunda i orginal.

Jag läste dansa på min grav som tonåring. När jag läser om boken som vuxen kan jag se hur den format min bild av hur riktig sorg går till, om hur relationen mellan tonårskillar och vuxenvärlden ser ut. Nu kan jag tänka att bilden av de vuxna vi ser i boken är hur Hal upplever dem - inte som de är. Det önskar jag att jag kunnat ta till mig som tonåring där jag instället häpnades och skrämdes av hur medvetet hårda de vuxna är mot tonåringar. 

analys av boken
Läs mer om the dance sequence!
http://www.aidanchambers.co.uk/faqs.htm

Jag har sett på flera ställen (bland annat Oofbok, läsdagboken och bokmärkt) att man pratar också om böcker man inte läst ut.

Jag har svårt för de böckerna. När jag börjar på en sådan bok och den inte lyckas engagera mig övergår den från att vara plus-energi till att vara minus-energi. Den ligger på nattygsbordet och får sällskap med mer attraktiva kompisar. Och jag ser den försakade boken, tänker att jag SKA läsa ut den, men kan inte riktigt komma mig för. Extra illa är det med böcker jag har fått låna. För de måste ju vara bra, eller hur? 

Det kan finnas många anledningar till att jag tappar intresset för en bok. Den kanske helt enkelt är för kass. Eller kräver mer än vad jag har att investera. Eller, helt enkelt, jag kommer inte in, hittar inte tråden, förstår inte hur den kan engagera mig.

Pamuk - snö (datum jag gav upp: 14 februari 2007)
Jag hade mycket goda intentioner och tyckte inlednignsvis att den gav mig mycket. Jag njöt av språket, av att det märktes att Pamuk lekte med språket och med kompositionen. Min akademinska sida fick också sin dos: skildringen av Turkiet, och hur man förhåller sig till religion, till Europa, periferin förhåller sig till centrum, att man har en historia som man uppfattar som annorlunda - engagerade mig.

Boken är tung. Vanligtvis läser jag minst 50 sidor varje kväll med lätthet. Här, efter tio sidor, var huvudet fullt. Det gjorde att det var svårt att inte tappa spåret . Romanen började kännas oändlig.

Men den riktiga dödsstöten fick boken när jag läste vad Bodil Malmsten tyckte om den. Boken som jag kämpade med att lära känna - precis som man kan kämpa med att förstå hur en person man inte har så mycket gemensamt med  fungerar - tapapde sin magi. Jag hade följt Ka på gatorna, och plötsligt blev han bara en självcentrerad man som lullade omkring medan saker hönde omkring honom. Jag tapapde förtroendet för huvudpersonen, och jag hade inget hopp om att Ka skulle växa i boken, vilket annars skulle vara en anledning att fortsätta följa honom. Och jag hade den obehagliga misstanken att det inte var medvetet från Pamuks sida, att man medvetet försökte skildra en viss typ av människa, att han genom sitt val av huvudperson ville lära oss något. Jag fick en krypande känsla av att Ka och Pamuk var väldigt lika.

Som synes berörde boken mig även om jag inte läste ut den. Men nu tror jag att den ska få flytta från sin dåligt-samvete-plats på nattygsbordet till bokhyllan.

 

Jag tänkte bara tipsa om Buslurens bokdebatt. En kul idé!

Konsten att vara snäll
Stefan Einhorn  

Jag har läst en hel del självhjälpsböcker. Den här boken både passar in – och passar inte in. Bitvis tycker jag mycket om den. Bitvis blir jag mycket irriterad på den. Jag försöker reda ut varför. SE skriver om konsten (och man förstår när man läser boken att det verkligen är en art och inte en science) att vara snäll. I korta kapitel med olika teman tar han oss runt detta begrepp och hur alla kan – och bör – vara snälla (men inte dum-snälla). Hur snällhet är självförstärkande och skapar mycket bra. En bok som argumenterar, helt enkelt, för snällheten. Och med detta avses alltså de yttre relationerna (till andra människor) och inte i första hand de inre relationerna till sig själv). 

Efter att ha läst den här boken håller jag med honom om att snällhet är en försummad kvalité. Och att det inte nödvändigtvis är dumt för den som är snäll. Jag tror inte att synden straffar sig själv, och att man aldrig förlorar på att vara snäll, men jag tror litegrann på vad han säger. Jag kommer definitivt att tänka annorlunda på etik och empati. Exemplen på hur man värderar medicinsk behandling annorlunda om man är sjuk jämfört med om man är frisk/vårdpersonal var en riktig tankeväckare. Trots det blev jag ett par gånger ordentligt irriterad på honom.
För det första använder han sig ofta av anekdoter för att få fram sitt budskap. Inget ont i det (jag har lärt mig massor från övertyga övertala påverka) men han drar väl enkla, passande slutsatser.

För det andra kommer han in på områden han faktiskt inte behärskar (till exempel när han pratar om godhet och demokrati). Det är inget ovanligt. Författare gör det ofta. Men jag tror att det är den auktoritet han har som läkare som gör att jag blir irriterad när han säger mer än han har täckning för. För att jag så lätt tror honom.

För det tredje framförs  åsikter  som sanningar. Som att man inte kan vara för snäll mot andra. Han tar tex upp begreppet over-achiever som något positivt. Att de som säger att de vill börja bry sig mer om sig själv än om andra i alla fall inte verkar bry sig så mycket om andra. Jag vet inte om det är han som ”har rätt” och jag som är oetiskt eller vad man vill kalla det. Men när jag läser boken igen kommer jag att göra det med en rejäl portion skepsis.