Kiffe kiffe imorgon
Kiffe kiffe imorgon
Faïza Guène
En ungdomsbok, javisst, men så mycket mer än en ungdomsbok!
Jag minns för ett par år sedan, jag slölyssnade på P1 och någon förstå-sig-påare sa att i Frankrike, där är man fransman om man kan språket. Man behövde inte vara född fransman för att kunna bli fransman. Viljan att bli fransman var viktig. Det innebar också att rasism inte var ett problem egentligen i Frankrike.
Om inte Le Pen och kravallerna helt har suddat ut den idealiserade bilden av Frankrike gör kiffe kiffe imorgon det. Med ett lätt och trovärdigt språk skildrar Faïza Guène på ett vardagligt sätt, utan att förfalla till diskbänksrealism, en femtonåring med ensamstående analfabetisk mamma i en förort till Paris.
Faïza Guène skildrar Dorias utveckling. Det låter pretantiöst, men så upplever man inte det. Det är som att få tjuvkika in i en vardag som man aldrig skulle kunna komma i kontakt med, helt enkelt för att man skulle vara för annorlunda. Man skulle aldrig släppas in, lika lite som socialarbetarna förstår, varken de som vill eller de som inte vill.
Det ger en ganska dyster bild av förutsättningarna för både barn och vuxna i förorterna. Det ger en känsla av vanmakt, för vad kan JAG göra för att göra det bättre?
Läs den!
En ungdomsbok, javisst, men så mycket mer än en ungdomsbok!
Jag minns för ett par år sedan, jag slölyssnade på P1 och någon förstå-sig-påare sa att i Frankrike, där är man fransman om man kan språket. Man behövde inte vara född fransman för att kunna bli fransman. Viljan att bli fransman var viktig. Det innebar också att rasism inte var ett problem egentligen i Frankrike.
Om inte Le Pen och kravallerna helt har suddat ut den idealiserade bilden av Frankrike gör kiffe kiffe imorgon det. Med ett lätt och trovärdigt språk skildrar Faïza Guène på ett vardagligt sätt, utan att förfalla till diskbänksrealism, en femtonåring med ensamstående analfabetisk mamma i en förort till Paris.
Faïza Guène skildrar Dorias utveckling. Det låter pretantiöst, men så upplever man inte det. Det är som att få tjuvkika in i en vardag som man aldrig skulle kunna komma i kontakt med, helt enkelt för att man skulle vara för annorlunda. Man skulle aldrig släppas in, lika lite som socialarbetarna förstår, varken de som vill eller de som inte vill.
Det ger en ganska dyster bild av förutsättningarna för både barn och vuxna i förorterna. Det ger en känsla av vanmakt, för vad kan JAG göra för att göra det bättre?
Läs den!
Kommentarer
Postat av: Pi
Åh, det var en av mina favoritböcker förra året. Fast jag blev inte nedstämd alls, jag blev bara glad av att läsa den. Språket är ju så skönt och visst är väl boken ändå hoppfull?
Ett annat franskt tips är "Med livet framför sig" av Emile Ajar.
Hittade precis din blogg och ska börja leta boktips här och nu.
Postat av: bokidioten
Jo, boken ÄR hoppfull - för just Doria. Men vilka möjligheter har man att forma sitt liv? Ett utryck som "the american dream" eller "self-made" blir ett hån i den miljön. Håller med om att boken är bra skriven!
Postat av: Tekoppen
En härlig bok, helt klart! Skön och oprentiöst stor.
Postat av: Johanna/bokidioten
Ja, jag är överraskad över att den inte fått mer uppmärksamhet. Men det kanske kommer?
Trackback