The seven daughters of Eve
Bryan Sykes
Jag har alltid varit lite fascinerad över folkvandringar. Lyssna på ordet: folkvandringar. Kan ett folk verkligen vandra eller bara enstaka individer? En del av svaret på frågan får jag här. Men framförallt får jag så många fler frågor, andra frågor.
Jag är en nyfiken om än sporadisk "illustrerad vetenskap" läsare. Det behöver inte nödvändigtvis vara nya nummer - förra veckan läste jag igenom ett par nummer från 1999. Men jag har den där nyfikenheten och behovet av att veta hur det går till. Få saker får min fantasi i rörelse som ord som "homo habilis", neanderthalare eller grottmålningar. Förutom ord som folkvandring, då.
Boken skildrar BS egen forskningsresa, från hans första tankar kring vem som är ismannen Ötzis* närmaste levande släktingar idag till det sista, intressantaste kapitlet, om hur människan (möjligen) har spridits på jorden.
I varje cell bär vi på mitokondrier. Mitokondirier skiljer sig från mycket annan genetisk information genom att den sprids på mödernet och att den inte blandas - bortsett från eventuella mutationer är alltså mitt mitokondirie identiskt med det från min mormorsmormorsmormors-mormorsmormorsmormorsmormorsmor. Och hennes eventuella syster. Detta innebär att man på genetisk väg kan spåra sina förfäder - eller snarare förmödrar. En bra beskrivning finns på Wikipedia.
Boken är spännande. Den är faktiskt, i alla fall i början, en riktig pageturner. Jag bär med mig boken överallt och tänker, försöker smälta informationen när jag inte läser. Den värld BS ger oss inblick i är så fascinerande och jag pratar om boken med människor jag träffar.
BS ger oss också inblick i en annan värld - forskarvärlden. Jag är själv forskare men lägger märke till en del skillnader mot min forskningsvärld. Det finns ju exempelvis inga vita rockar i min värld. Och jag har svårt att se hur en situation skulle uppkomma som skulle sluta med att jag sitter på bussen mellan London och Oxford med en skalle som är tiotusentals år brevid mig på sätet. Förtjänstfullt redogör han för det slumpmässiga elementet i all forskning och att den inte är så planlagd som man skulle tro. Man kan ju aldrig helt veta vad man ska finna. Han skildrar vetenskapliga bataljer som inte är av denna världen.
Det är BS skildring om forskningsprojektet, sedd från sin lilla forskargrupp, som skapar historien som strukturerar boken. Han skriver otroligt bra. Jag önskar att jag kunde beskriva, eller snarare skapa en historia, så skickligt som BS gör. Samtidigt är det där jag blir misstänksam och där ett av de två stora minustecknen kommer in. BS drar sig inte för att namnge kollegor. Både före detta doktorander han kommit på kant med och andra medarbetare. Jag kan tycka att det är smaklöst att hänga ut människor på det sättet.
Skildringen av de sju "döttrarna" (Ursula Tara Helena Katrine Xenia Jasmine Velda) är ett riktigt lågvattenmärke. Till skillnad från den recensent jag citerar i understreckaren upplever jag inte att BS visar så mycket kärlek och vördnad. (Snarare tvärtom: kommen till slutet av boken får jag en bild av professor BS som tämligen självupptagen). Skildringen av systrarna: dels väljer han att koppla deras liv till stora innovationer (vargen som blir hund, upptäckten av båten etc), dels väljer han att låta dem vara vackra. Men framförallt, det som gör mig arg och irriterad, är att han skildrar grottmän och grottkvinnor som vi scablonartat har fått lära oss att de såg ut: mannen släpar hem byte till grottan. Var det verkligen så? En annan bild får man i "kvinnorna och världshistorien". Vad vet BS om samhällsstrukturen i de samhällen han skildar? Vet han verkligen att det var kvinnorna som sydde kläderna tex, eller antar han det bara? Skildringen på flera sidor om männen som är ute och jagar får med det perspektivet en lite fadd eftersmak.
Jag ser inte gränsen mellan vad BS vet och vad han antar. Men jag vet att man skaffar sig makt genom att förmedla en bild av hur det nog var. Och då skulle jag vilja ha sett spår av ett tydligt samarbete med exempelvis antropologer och arkeologer.
Vi kan också se boken som ett exempel (ett annat är Freakonomics även om liknelsen haltar) att en helt annan vetenskap kommer in med andra verktyg, utmanar det etablerade och kommer fram till andra slutsatser, vilket skapar misstro, förståss. Jag funderar lite på vad Bertil Lundman skulle sagt om den här boken? Samtidigt har jag en gnagande känsla av att boken är lite för tillrättalagd - de anomalier han presenterar presenteras just därför att de strax kommer att styrka hans hypotes. En yrkesskada, jag vet, men få saker får mig så misstänksam som när saker passar lite för bra.
Och, jo, vem som helst kan ta reda på sitt genetiska ursprung. Jag väntar på mitt resultat!
*En helt annan sak, som jag snubblade över om ismannen Ötzi - den hör snarare hemma i en recension om glitterspray men jag kunde inte låta bli.
Andra röster om the seven daughters of Eve
"I den här boken tar Bryan Sykes oss med på en fascinerande resa i genetikens värld."
nättidningen Rötter
"Boken blev för mig en resa till forntidens rötter och med den kärlek och vördnad han beskriver kvinnorna fick han genast som författare en plats i mitt hjärta"
Forum/bokrecensioner: Heidi
Ge svar på tal
Ge svar på tal
Anders Mathlein
AM, som för mig tidigare var känd mest som tecknaren bakom Besserwisser, har givit ut en liten snygg bok om konsten att ge svar på tal. AM ger ett stort antal metoder. Han exemplifierar dem också med dialoger på hur man kan hävda sig i samtal och framförallt ta ifrån någon annan uppmärksamheten och intiativet i en dskussion. AM har utan tvekan verkligen observerat sin omgivning.
Ett exempel: om någon får för mycket uppmärksamhet, försök titta på dennes händer på ett sätt så att han eller hon märker det. Personen kommer att bli så självmedveten att han eller hon lättare kommer av sig. Lätt, subtilt - och - förmodar jag, förödande effektivt. 
[bilden hämtad från http://www.mathlein.se/]
Den här boken kan man välja att se på olika sätt. För det första kan man självklart läsa boken som en lärobok för hur man kan hävda sig bättre i sällskapslivet. Eller rent av bli en besserwisser.
Ett annat sätt att se boken är som en rolig bok. Flera gånger skrattar jag högt när jag läser vad AM skrivit. Litegrann som en av mina absoluta favoritböcker, lilla destruktionsboken. Eftersom den tar upp en hel del som man absolut inte bör göra om man är politiskt korrekt är det en bok att skratta åt, en skrattspegel som speglar våra sociala strukturer och hur strukturerna kan utnyttjas.
Ett tredje sätt är att se det som en lärorik bok, för det är det verkligen. AM har skrivit en bok som man inte svänger ihop på en kafferast. Även om den ibland är lite ostrukturerad innehåller den mycket och fastän den är skriven med glimten i ögat beskriver den situationer som man gång på gång observerat. Hur är det egentligen översittare bär sig åt för att få övertaget? Efter att ha läst boken är det faktiskt lättare att genomskåda en hel del av deras knep. Och därför kan man faktiskt också bli bättre på att "försvara sig". Man kan (även om inte AM själv gör det) dra paralleller såväl till retorik som till härskarteknikerna.
Jag har haft boken liggande i jobbväskan och tagit upp den när dö-tid upstår, som när studenterna har rast. Det har varit ett bra sätt att använda den. Jag har aldrig blivit övermätt och jag har kunnat begrunda knepen. Jag tror att boken ska tillbaka dit. Den är perfekt att bläddra i och jag är ännu inte färdiglärd.
Andra röster om Ge svar på tal
"Jag förstår inte att man ger ut en bok som denna, kan man ens kalla den för bok"?
Bookhousegirl
"Den var mycket underhållande. Läs den."
Katarina, Inspirationsbloggen
"fick mig att gapskratta så högt att jag drog en mängd blickar åt mig på en tågresa genom Sverige"
Anne-Marie Körling
bokbloggsexplosion
Listan nedan innehåller enbart nykomlingar - bokbloggar jag lagt till sedan 3 februari. Så - håll till godo! Någon ny favorit kanske ni hittar?
100 böcker (Dahlia)
Arianrhod (Maria)
Bokbålet
En boktoks tankar (Sara)
Frids bokrecensioner (mest barnböcker!)
För att inte tala om... (Silencia)
Harriet
Inbunden
Kerstins krumelurer (Kerstin)
Lise skriver om livet
Litteraturum
Lästa böcker
Maria läser
Marias bibliotek
Mediabrus
min bokblogg (Annika)
Om böcker (Stina)
Peters bokblogg
Rubus Libri
Sagas bibliotek
Textappeal
Therese bokblogg
Bokrean, första timmen
Born to run - Eric Meola
Skymningens nådatid - Vibeke Olsson
Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra- Marklund & Snickare
Roms vatten - Maud Webster
Jordens folkstammar
Bertil Lundman
Detta är ett bokrea-fynd från min tid i Uppsala som jag ibland har plockat fram men sällan ens kommit mig för att bläddra i. Boken handlar om jordens folkstammar - BL går igenom jordens folk-stammar kontinentvis, eller som BL själv skriver i sitt förord: "den behandlar människans fysiska variation i förhållande till hennes naturgeografiska omgivningar under historisk tid". Som utgångspunkt i sina studier har BL använt en del fysiska mått och kvoter, bla det så kallade Rohrers kvot. De delar av boken jag läst (om de indoeuroeiska folken) bygger sitt resonemang främst på språkforskning.
Jag blir också så nyfiken, utan att finna svar, kring detta med folkvandringar. Det tycks ha varit många folk på vandring och under långa perioder. Vad fick dem att vandra? Och vad fick dem att stanna? Hur gick folkvandringarna till i praktiken?
Detta är ett känsligt område. Det är inte PK att diskutera raser. Det var nog just detta som gjorde att jag plockade upp boken på studentbokhandeln den där gången för tio år sedan. Nyfikenhet, helt enkelt. Vad är det som är så känsligt att man inte ens får tala om det? De delar av boken som jag har läst skiljer på olika folkstammar, och hänvisar också till olika fysiska mått.
En snabb sondering via google sätter BL i ett ganska bistert sammanhang. Wikipedia har en mycket omfattande artikel om den gamla docenten i fysisk antropologi. Och studenttidningen Ergo har ett bra granskande reportage om honom och rasbiologiska institutet. Än mer betänksam blir jag när jag ser vilka som hänvisar till honom.
Boken är utgiven på ett förlag som heter IFF - institutet för framtiden (inte att förväxla med institutet för framtidsstudier!) Det finns mycket litet material om det sk institutet på nätet - en av de få som nämner det är den arge rättshaveristen entreprenören Lars som beskriver det som en non-profit organisation.
Boken är svårläst eftersom språket är svårt, till och med mycket svårt ibland. Följande mening är hämtad från sidan 54:
"Genom den nu så högtstående i e språkforskningen kan man också ana något (knappt dock mer) av ie:s äldsta kultur genom en analys av betydelsen av bland i e folken vitt spridda (och tydligen ej senare inlånade, utan av resp språk från "urhemmet" medförda) ordstammar." Krångligt forskarspråk, och det var just sådant språk som gjorde att jag inte läste ut boken.
Nu vill jag sjunga dig milda sånger
Nu vill jag sjunga dig milda sånger
Linda Olsson
Det är så många som tycker så mycket om den här boken men jag hör inte till dem. När jag läser deras bloggar önskar jag att jag också hade känt så. Men tyvärr gav inte den här boken mig den upplevelsen.
Boken utspelas under ett knappt år i en liten by i Dalarna. Romanförfattaren Veronika hyr huset brevid byns häxa, Astrid. Efter ett tag börjar vänskapen växa mellan kvinnorna trots åldersskillnaderna och under deras samtal med varandra återberättas deras liv.
Boken är skriven i ett språk som gör att jag aldrig riktigt kan koppla av och jag kommer aldrig historien eller dess huvudpersoner riktigt nära. Det är som att se en film av den typen amerikanare kallar för "europeisk" - med långsam handling, kameran kommer aldrig riktigt nära och en av poängerna är just att det finns en distans mellan tittaren och handlingen. Precis så upplever jag den här boken. Jag kommer inte att komma ihåg Astrid eller Veronika för de berör mig inte. Språket, som andra uppfattar som poetiskt, uppfattar jag som distanserande.
Min andra kritik mot boken gäller Sverige-bilden. Sverige i LOs skildring blir så exotiskt. Svenskarna blir ett strävt, grubblande och tystlåtet folk som lever i det förgångna och ägnar sig åt annorlunda seder (såsom midsommarstång och kräftätning). Det Sverige finns också, men det blir så partikulärt i LOs skildring. När Veronika och Astrid pratar med varandra är det ordkargt och ganska högtravande. Ofta pratar de om helt olika saker: två monologer i dialogform.
Boken i skriven i tredje person (vi får omväxlande följa Astrid och Veronika) och första person (omväxlande med Astrid och Veronika i första person). När LO använder första person är det som att läsa en dagboksanteckning, inte som att höra en tanke eller berättelse.
Andras röster om nu vill jag sjunga dig milda sånger:
"Nu vill jag sjunga dig milda sånger är något av det mest poetiska jag någonsin läst, utan att för den sakens skull bli tung."
Amaroso, nu vill jag sjunga dig milda sånger
"Det här är en smäktande roman om livet, kärlek, sorg, hemligheter och vänskap."
Helena, Helenas dagar
"Jag läste som besatt och fällde en och annan tår, det här är en sån där riktigt fin bok om livet, ni vet."
Karin, pocketbloggen
en flicka som kallas Alice
Kristin Hannah
Det är inte ofta jag läser till halv tre på natten. Mitt i veckan. Men den här boken var nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Handlingen är enkel att skissa: en begåvad empatisk barnpsykiatriker smutskastas i en skandal samtidigt som hennes syster, skönhetsdrottningen/polischefen stöter på en vargflicka, och behöver en begåvad och skicklig barnpsykiatriker. Väl tillbaka i Rain Valley vänds livet upp och ner för våra huvudpersoner: psykatrikern Julia, vargflickan, polischefen Ellie, läkaren Max, poliskonstaplarna Cal och Peanuts. En längre beskrivning av handlingen finns här. Detta är en bok som ibland kräver pappersnäsdukar men som ändå klarar min bokmärkning.
Miljön påminner mycket om Twin Peaks och humorn med. Samtidigt som jag skriver det måste jag tillstå att miljöbeskrivningen inte är riktigt, riktigt levande. KH kunde gjort mer. Bara litegrann till så hade boken blivit riktigt bra.
Och just detta: det känns som boken hela tiden nästan är jättebra: kunde inte KH ha låtit karaktärerna vara lite mindre förutsägbara? Med ett undantag vet jag första gången jag möter en person hur det kommer att gå. Helt enkelt låta karaktärerna vara lite mer komplexa. Kunde hon inte jobbat lite mer på miljön, kunde hon inte ha jobbat lite mer på att få trådarna att gå ihop? Vid ett par tillfällen är det detaljer som inte går ihop (är Max intresserad av heminredning eller inte? Bestäm dig!) och andra som jag saknar (en praktik och sekreterare som bara står och kostar pengar under ett år - i Beverly Hills - det måste vara jättedyrt! Hur gör Julia med det? Det kunde KH till och med ha gjort en bra sak av ) och en och annan helt osannolik detalj (och det ska jag inte skriva, då blir det en spoiler).
Jag är också besviken på översättaren. Precis som i tidsresenärens hustru och den hemliga historien önskar jag att jag lagt möda på att hitta orginalet istället. Någon har sagt att när man börjar se översättaren i texten så har översättaren gjort fel: att det är ett otacksamt jobb just därför. Den här översättaren ser jag och retar mig på. Hon vet inte att översätta Nancy Drew, hon pratar om Survivors istället för Robinson och texten kryllar av rena anglocismer. Min favorit är ändå att hon har döp om autister till autistiker. Usch! (Inte för att jag tror mig kunna göra bättre själv. Definitivt inte. Men jag är kräsen).
Boken är skriven i tredje person. Berättarjaget flyttar mellan våra huvudpersoner och hon gör det snyggt. När de vuxna talar, tänker låter KH dem göra det i förfluten tid. När flickan tänker låter hon henne göra det i nu-tid. Det är ett mycket effektfullt grepp.
Vad är det som skiljer bra litteratur från dålig litteratur? Jag har en bestämd misstanke att den här boken hamnar på "fel" sida den linjen. Beror det just på detta: att karaktärerna är lite förutsägbara? Eller att jag inte lär mig något nytt om hur människor fungerar? Tanken dyker upp gång på gång när jag läser boken.
Boken heter magic hour på engelska. Köp den och läs den! Jag saknar boken redan, trots mitt gnäll som nog mest kommer sig av att med bara lite mer ambitioner skulle det här kunna vara en riktigt, riktigt bra bok. Nu är det den perfekta boken för en dag i sängen, en kanna te brevid och hällregn utanför.
Andras röster om en flicka som kallas Alice:
"Den innehåller allt en god bladvändare ska inehålla..."
Signe, Signes blogg
"Handlingen är tämligen förutsägbar, men det gör inte så mycket."
Pysseltanten, en bok om dagen
"En berörande bok, även om den ibland går lite över gränsen till "tant-romantik-bok".
Jennie, Jennies boklista
Lyckostpulvret
Joanna Rubin Dranger
Lyckostpulvret
Jag upptäckte JD när fröken livrädd och kärleken kom. Och började älska henne när jag läste fröken märkvärdig och karriären. För ett tag sedan kom den tredje grafiska romanen där JD vänder förtjänstfullt på askungemyten (askungens syster och andra sedelärande historier).
Den här boken har tidigare varit del av askungeromanen. Den består av ett antal noveller, bland annat titel-novellen lyckostpulvret (får man våga sig på en tolkning att novellen handlar om Prozac?), en satirisk rapport om det jämställda Sverige och den underbara superhjältinnan fittflickan.
Novellerna har lite olika karaktär och berättas på lite olika sätt. Inte alla har den typiska dranger-känslan. Jag gillar JD men det här är inte hennes bästa samling.
Jag läser att hon är gift och har barn och jag längtar efter att JD ger sig in på moderskapets område. När kommer fröken perfekt och barnet? JDs skildring kommer att slå bitterfittan med hästlängder, det är jag övertygad om. 
Bilden hämtad från http://www.joannarubindranger.com/graphic_novels/index.html
Andra röser om lyckostpulvret:
"en sån där underbar bok som man bara vill ha på sängbordet"
Jon Häggqvist, Allehanda
"Tyvärr gillade jag inte Lyckostpulvret lika mycket, även om vissa kapitel var roliga och mitt i prick"
Ivana, Bokmania
"Att läsa Joanna Rubin Dranger är som medicin"
Lisa, en boknörds bekännelser
Början till livet
Jonathan Miller & David Pelham
Jag hittade den här på hjärta till hjärta för en billig penning och det var verkligen ett fynd! Boken är i A4-format har 6 uppslag, men vilka uppslag sen! Varje uppslag är en pop-uppbild, detaljerad, över olika delar av fortplantningsprocessen och fosterutvecklingen. Mycket bra för att verkligen visa och förstå hur barnet ligger i magen eller för den delen hur en snippa egentligen ser ut.
Det är klart att i en sån här bok är det främst bilderna som fascinerar och de är otroligt välgjorda. Dessutom innehåller boken bra texter. Den här boken tror jag kommer att plockas fram gång på gång här hemma under de närmaste åren.
bokfemman: sorgliga böcker
Veckans tema är sorgliga böcker.
Veckans tema är sorg. Nämn din topp 5 som du tycker berör begreppet sorg.
Jag som ju har slutat läsa sorgliga böcker! Sen jag blev mamma är jag så mycket känsligare för sorgligheter - det som tidigare kittlade mig blir nu bara jobbigt att läsa. Därför har jag fått fundera lite innan jag kommit på vad denna bokfemma ska innehålla.
Sen fick jag tag på känslan. Den där känslan man får när man läser en riktigt sorglig bok, tårarna rinner och efteråt känner man sig liksom renad. Därutöver finns det ju andra sorgliga böcker, de som går under huden, som efterlämnar en känsla av obehag. Men det är inte de böckerna jag vill skriva om den här gången.
1. Sunshine - Norma Klein. Som tonåring läste jag den gång på gång. Jag grät och grät och jag ska absolut inte läsa om den igen. Om en ung hippie-mamma som dör i cancer.
2. God natt mister Tom - Michelle Magorian. Också sorglig, men samtidigt så vacker. Den läser jag om och om igen.
3. Vi kallar honom Anna - Peter Pohl. Läs! Läs! Läs! Den skär i hjärtat men är samtidigt så angelägen. Få kan skriva med en sån innerlighet.
4. Rym, Shelley, Rym - Gertrude Samuels. Hör också till min barndoms favoriter. Ung tonårsflicka hamnar på sned i samhället fastän hon vill väl.
5. Kärleken övervinner allt. Här har jag inte ens en författare och googlande kan inte hjälpa mig på traven. Denna bok är en skräproman - utgiven av Allers förlag, ursprungligen som följetång och jag överdriver inte om jag säger att mitt exemplar nu för tiden består av ett lösbladssystem. Ung kvinna (balettdansös? något sånt var det) träffar mannen i sitt liv, blir gravid och är döende.
Det mest förbjudna
Det mest förbjudna
Kerstin Thorvall
En gång på slutet av åttiotalet hörde jag KT tala - hon var faktiskt den andra författaren jag träffade. Jag minns bara en sak från den där dagen i åttonde klass och det var att hon berättade att hon aldrig egentligen blivit vuxen. Att hon liksom fastnade i tonåren. Jag minns det för att så skulle ju inte vuxna vara. Den där dagen man fyller arton skulle man ju bli vuxen och sen var man vuxen. Och sen gick jag omkring i ett par decennier och väntade på att den där vetskapen om att nu var jag VUXEN skulle infinna sig. Nu har jag övergått till att se vuxenhet och vuxenblivande som vuxenpoäng istället. Ibland är man mer vuxen, ibland mindre. Men det är inte en dikotomi.
I det mest förbjudna berättar KT totalt utelämnande om sig själv på ett sätt man sällan ser i romaner. Boken är kronologisk och centrerad kring vad KT gör och delvis varför hon gör det. KT berättar om ångest, om förnedring om otrohet, otrohet, otrohet. Om sex, om att vara kåt fastän man passerat fyrtio. Om besök hos gynekolog för att försöka få dämpad sexualdrift. Om mamman som ängsligt kontrollerar och den glade men sinnessjuka fadern. Om att det inte blev "lagom på Anna". Om längtan, behovet, av att få vara nära och trygg.
Boken handlar, tänker jag efter ett tag om KTs försök att fly eller snarare hantera ångesten. En så stor del av hennes liv handlar om att inte känna ångest. Och det paradoxala och jobbiga är att det bara är genom det mest förbjudna hon kan må bra, de svarta fåglarna försvinner. Och så fort det förbjudna blir legitmit förlorar det sina ångestdämpande egenskaper.
Ordet skamlöst kommer till mig. Och självutlämnande. Jag har läst annat om och av KT och jag vet att hon är duktig, kompetent. Och produktiv! Listan över publicerade böcker är imponerande lång. KT lyfter inte upp sina positiva sidor i boken. Istället känner man efter ett tag lite avsmak. Skamlös är det ord jag såsmånigom kan sätta på min känsla. Den där dubbelheten. att kunna förstå att någon kan vara så kompetent och samtidigt så trasig. så o-vuxen. Jag förstår att boken var 1976 års mest diskuterade bok.
Bilden som dyker upp är inte av en kvinna som är vuxen utan av ett barn. och hon är så utelämnande! För KT gör mycket som man inte ska. Hur kan man vara mamma och ändå mest upptagen av sig själv? Får en mamma bete sig som KT gör? Får man skriva, som hon gör, att hon känner sig som ett av barnen, som en lilla syster, någon som måste tas om hand?
Senare, mycket senare, skrev KT böckerna om Signe som inleds med när man skjuter arbetare. Läs dem först! De ger en mer nyanserad blid av modern och en fullständigare bild. Jag tror kanske också att de böckerna är skrivna i delvis annat syfte.
Det mest förbjudna är skriven i jag-form och KT är identisk med personen Anna. Men det som är intressant med berättarrösten är att hon ändrar vem hon skriver till. Det mesta är skrivet till oss som läsare (och det känns som hon låter oss komma så nära). Men ibland, ofta inom parantes så det inte blir förvirrande, skriver hon plötsligt ett par meningar direkt till fadern eller modern. Språket flyter lätt och hon skriver om svåra saker på ett klart och redigt sätt.
Andra har skrivit om det mest förbjudna:
" Istället berättar jag, högst formellt, att Det mest förbjudna är kvar under min hud. Det nästan sticker."
Elin
"Den är chockerande bra, och oerhört komplex mitt i den enkla berättelsen"
David
"Boken var säkert banbrytande, som det står på baksidan, när den kom ut 1976, men själv tycker jag inte att den är något speciellt"
Carina/bokhyllan
Fem på tjuvjakt
(Five go off in a caravan)
Enid Blyton
...i vilken femgänget semestrar i två husvagnar och råkar Pålle och gorillan Pongo från semesterlediga cirkusen och löser äventyret i ett grottsystem.
Nu har jag läst ut min vaken-mitt-i-natten bok.
Fem-gänget får låna två husvagnar och följer efter en cirkus upp i bergen. Men två personer på cirkusen, Lou och Tiger-dan, vill få iväg dem. På cirkusen finns också Pålle, föräldralös men med Dan till morbror och den charmiga gorillan Pongo.
Berättarrösten är skriven i tredje person. Berättarrösten följer olika personer vid olika tillfällen men med få undantag någon av barnen. Jag har för mig att vid något tillfälle följer berättarrösten även Pålle. Berättarrösten är inte allvetande men vid något enstaka tillfälle vet berättarrösten något vi inte vet. Kronologin är nästan genomgående rak: man "minns" inte så mycket och det är ganska lite - som återberättas i efterhand.
(bilderna är hämtade från http://www.enidblyton.net/famous-five/five-go-off-in-a-caravan.html)
De blir inte yngre i alla fall
Även Cherry Ames utvecklas. Och byter jobb gång på gång. Jag kan inte säga så mycket om Biggles, men jag vet att hans uppdrag styrs av om det är krig eller inte. Men han tappar väl aldrig håret. Spöket (Thea Oljelund) och hans kompisar utvecklas också - i alla fall kan de hänvisa till tidigare äventyr. Att Harry Potter utvecklas kan väl ingen ha missat, även om det, som för Lotta, tar lite längre tid.
Två världar som inte utvecklas är Kalle Anka och fem-böckerna. I fem-böckerna hänvisar de aldrig (ett undantag har jag sett) till tidigare äventyr. Karaktärerna utvecklas inte heller.
Följande har jag tagit, översatt och bearbetat från enid blyton.net. Ian Mander har utifrån ordningen på böckerna och barnens ursprungliga ålder och sen helt enkelt räknat framåt. I sista boken "borde" de alltså vara över tjugo allihop!
Fem söker en skatt
Sommarlov.
Julian 12, Dick & George 11, Anne 10.
Fem på nya äventyr
Jullov.
Fem på rymmarstråt
Sommarlov.
Julian 13, Dick & George 12, Anne 11.
Fem på smugglarjakt
Påsklov.
Julian 14, Dick & George 13 , Anne 12.
Fem på tjuvjakt
Sommarlov.
Julian 14, Dick & George 13, Anne 12.
Fem räddar en hemlighet
Påsklov.
Julian 15, Dick 13, George 14, Anne 13.
Fem stoppar spöktåget
Kanske sommarlov?
Julian 15, Dick & George 14, Anne 13.
Fem i knipa
Påsklov.
Julian 16, Dick 15, George 15, Anne 14.
Fem går i fällan
September.
Julian 16, Dick & George 15, Anne 14.
Fem på fotvandring
Oktober.
Julian 16, Dick & George 15, Anne 14.
Fem befriar en fånge
April.
Julian 17, Dick & George 16, Anne 15.
Fem följer ett spår
Sommarlov.
Julian 17, Dick & George 16, Anne 15.
Fem reser till havet
April.
Julian 18, Dick & George 17, Anne 16.
Fem och kidnapparna
Sommarlov.
Julian 18, Dick & George 17, Anne 16.
Fem befriar flygarna
September eller april
Julian 19, Dick & George 18, Anne 17.
Fem på mystiska heden
Maj.
Julian 19, Dick & George 18, Anne 17.
Fem i fara
Jullov.
Julian 19, Dick & George 18, Anne 17.
Fem gör ett fynd
Sommarlov.
Julian 20, Dick & George 19, Anne 18.
Fem och sjörövarskatten
April
Julian 21, Dick & George 20, Anne 19.
Fem löser en gåta
April
Julian 22, Dick & George 21, Anne 20.
Fem tillsammans igen
Påsklov.
Julian 23, Dick & George 22, Anne 21.
Tätt intill dagarna
Mustafa Can
Min pocket-upplaga har ett fotografi i helfigur av MC. Jag är fascinerad av bilden. Jag återkommer gång på gång till den och frågar också min son om vad han tycker. "Det är en gubbe som står och är sur" svarar han innan han fortsätter att tala om annat.
Boken är MCs skildring av sin högt älskade mor det sista halvåret i livet när hon vårdas hemma av sina anhöriga. Vi får också följa MC ett par månader efter att modern, Güllü, är död. Då är det främst fadern som ger sin bild av modern. Den delen är en mycket svagare del av boken: den naturliga drivkraften i boken: "vad händer sedan" är borta. Den delen av texten upplever jag också bitvis som obearbetad.
Den här boken är annorlunda. Månpocket har valt att ge ut den här boken i sin serie månpocket fakta. Jag håller inte med - detta är väl snarare en biografi - eller en självbiografi. Eller om processen att skriva en biografi, bortsett från att MC gör det för att förstå sin mor, inte främst för att skriva om henne. Tror jag.
När jag läser tätt intill dagarna kolliderar världar och jag tvingas att ständigt omformulera vad jag tror mig veta. Jag söker i minnet efter paralleller för att förstå, för att skaffa mig referenspunkter till de personer och de världar MC skildrar. Närmast påminner upplevelsen om den jag fick när jag läste flyga drake.
Som tonåring bodde jag ett år i Paternopoli, en by med drygt 2500 invånare i södra Italien. Paternopoli ligger i mitten av ingenstans och gammalt och nytt möts. Stort intryck gjorde ett samtal jag hade med familjens farmor på min då knaggliga italienska. Jag vet att jag sa att världen har krympt idag. För mig var det självklart att jag refererade till att avstånden gick snabbare att överbrygga. Eller när familjens mormor efter ett halvår stolt sa till bekanta att jag kom från Jugoslavien. Vid såna tillfällen kändes avståndet till mitt liv i Sverige astronomiskt.
Det är sådana minnen som jag tar till för att förstå Güllü, uppvuxen på kurdiska landsbygden och kommen till ett miljonprogramsområde i Skövde i vuxen ålder. Genom sonens upplevelser och minnen får vi förstå henne och det liv hon levde i Skövde och i den kurdiska byn. Jag häpnar när MC berättar vilken seger det var för henne att lära sig skriva sitt eget namn. Och att det gjorde henne till den mest lärda kvinnan i byn. Det gör ont i mig när jag förstår att av hennes femton barn är sju döda. Än ondare gör det när jag får veta hur de dött. Och allra mest ont när jag inte längre kan slå ifrån mig det, inte längre tänka att man måste ta det på ett annat sätt när det är så vanligt. Den teoretiska modellen om den demografiska transitionen får plötsligt ett ansikte.
MC drar också paralleller till Mobergs utvandrar-epos och det hjälper mig också att förstå Güllü. Dessutom, och det häpnar jag faktiskt över, förändrar det min bild av Kristina (från Duvemåla).
MC hjälper mig att förstå och skapa mig en egen uppfattning fjärran från mina automatiska fördomar. MC beskriver, berättar, på ett sådant sätt att man aldrig börjar tänka på Güllü som "en av de andra". De som hjälper oss att definera oss eftersom vi ju inte är som dem. Däremot förstår jag aldrig varför Güllü väljer att inte delta i det svenska samhället: omöjligt kan det ju inte ha varit - MCs far gjorde ju det. Det skulle jag verkligen vilja förstå.
Det minst intressanta är egentligen det MC själv brottas med: vem var hans mor egentligen? Efter ett tag börjar tänka att det finns en gräns för hur nära vi kommer andra människor. Att till syvende og sidst måste vi acceptera att vi aldrig kan lära känna någon (ens oss själva?) fullt ut. Varför blir MC så besatt av att lära känna sin mor? Den frågan får jag bara delvis svar på.
Bitvis är språket tankeväckande. Ett hörn har jag vikt in, ett citat vill jag komma ihåg: "kanske är skammen främst en känsla av vördnad inför sina egna bristrer även när den riktas mot andra" (sid 146). Jag förstår inte orden helt ut. Vördnad? En annan reflektion över språket är att MC ofta skriver om ångest. Men hans beskrivning innehåller inte, speglar inte ångest. Jag ser ordet, men jag kan inte se hans känsla. Kanske skulle boken bli outhärdligt tung då.
Boken är skriven i jag-form. Det råder ingen tvekan om att berättar-jaget och MC är samma person och han är bitvis mycket utelämnande. Jag känner att jag förstår honom när jag har läst klart. Ibland dramatiserar han vissa episoder, exempelvis inleds boken med en sådan episod. Med undantag för det låssas han aldrig att han förstår vad andra människor känner: en av poängerna är väl snarare just det att han inte gör det.
MCs sommarprat 1995 påminner mycket om boken.
tack Millan!
faktoider och moderna myter
2007 läste jag glittersprayen om moderna myter. Jag skrev också till Bengt av Klintberg om några moderna myter som jag stött på. Och fick svar!
Nu har jag stött på begreppet - och bloggen - faktoider. Jag är inte riktigt säker på var gränsen mellan mellan en modern myt och en faktoid går, men det är av mindre betydelse.
För lite reality check i vetenskaplig bemärkelse, kika in hos faktoider och faktoioder. Här visar (eller bevisar) Faktoid att amerikaner visst vet att peka ut USA på kartan, att man visst kan känna smaken av salt på tungspetsen och att man på medletiden visste att jorden var rund. Läs den!
bokfemman: pjäser
Veckans tema är pjäser. Nämn din topp 5 inom ämnet.
Alla ni som valde att läsa lite pjäser förra året har onekligen ett försprång. För att l-ä-s-a pjäser - hur ofta gör jag det utan att vara tvungen? Jag är en sån som blev överlycklig när jag äntligen hittade en bok som återberättade Shakespear-dramer som prosa.Och jag ville inte fuska och ta med varenda pjäs jag läst. Därför blir min bokfemma lite kortare än vanligt den här veckan.
1. Pygmalion - Shaw. Den här är bra, alla kategorier. Mycket bättre än my fair lady. Kan rekommenderas varmt, även i skriftligt format.
2. Ett dukkeheim - Ibsen. Gjorde stort intryck på mig när jag läste den på gymnasiet. En bok som jag nog skulle uppskatta betydligt mer idag än då.
3. Fröken Julie - Strindberg. Jag hör ju inte direkt till Strindbergs fan-club men fröken Julie var jag imponerad av.
tveksam entry:
4. The hitchhikers guide to the galaxy - Adams. Jag har lyssnat igenom BBCs radiopjäs oräkneliga gånger och läst igenom alla delarna minst fyra gånger. Böckerna är ju inte skrivna som en pjäs, men i alla fall.
berättarröst III
Detta är tredje inlägget i den här mini-serien. Jag försöker dra lite slutsatser utifrån de böcker som jag tittat närmare på.
Det var roligt att gå igenom och jämföra böcker! Bara två av böckerna jag gått igenom är skrivna i första person (Balderson, Lee) och de är mycket olika till sin karaktär. Medan Baldersons person egentligen saknar djup (inte minst i den här boken då hans tidigare definerande karaktärsdrag övergivits till stor del) lär vi verkligen känna Scout. Jag har funderat på var gränsen går mellan författaren och berättarjaget. Enligt AL är det viktigt att berättarjaget är tydligt skilt från författaren om den boken inte är självbiografisk. Även om Balderson mot förmodan skulle modellerat Persson på sig själv känns det inte intressant att veta. Personen Scout (i to kill a mockingbird), däremot, som har ett sådant djup, undrar jag hur hon förhåller sig till Lee. Balderson utnyttjar inte fullt ut möjligheten med att skriva i första person (även om, allvarligt talat, det knappast är hans avsikt med valet av berättarröst heller). Däremot finns det böcker där jag upplever att författaren inte gör det troligt att berättarrösten och författaren är olika personer: jag tänker här på Bitterfittan och det här är inte jag.
De andra böckerna jag tittade på är skrivna i tredje person. När jag tittar på just de böckerna igen upplever jag att det är stor skillnad mellan de böcker där berättaren (eller berättarna) är med i boken och de där berättaren är "en fluga på väggen". Då tänker jag på de böcker där berättarpersonen är omöjlig, för om berättaren hade existerat hade dennes blotta närvaro förändrat dynamiken så mycket att det hade påverkat berättelsen. Hit hör ture sventon, förnuft och känsla och bibeln. Dessa tre är verkligen olika sinsemellan! Berättarrösterna är också särpräglade, var och en på sitt sätt. Jag försöker tänka mig att byta plats på berättarrösterna: hur skulle bibeln på hundra minuter funka med ÅHs berättarröst? (då skulle den nog komma att bli läsvärd!) Ture Sventons med bibelns? (ve och fasa! Det skulle bli a-b-s-o-l-u-t ingenting kvar!) Sätt Jane Austins berättarröst på Ture Sventon och vi skulle få mycket elakare och mer utvecklade personbeskrivningar.
Ett par av böckerna skrivna i tredje person har en känd berättare som är med i boken (i de här böckerna blir det ju samma sak! Ingen av böckerna har valt att återberätta en historia där de inte är med. Det måste ju finnas exempel på kända berättarröster som inte deltar i historien - någon bok med en ramberättelse, kanske?) Här finns det två underkategorier: samma berättare hela tiden, och det är dessutom huvudpersonen, inte en biperson. Hit kan vi räkna Tandoori-älgen och Tindalos, och i inget fall är berättaren allsmäktig (brukar kända berättarröster vara allsmäktiga? Jag kan inte komma på något exempel på det). Den andra underkategorin är flera kända berättarröster - tio små negerpojkar. Vi lär känna alla, och får också tio huvudpersoner.
Ett exempel på en författare som drivit konceptet en allsmäktig författare till sin spets är John Fowles, den franske löjtnantens hjärta.
Skulle i något av dessa fall det varit spännande att se historien i en annan berättarröst, och hur skulle det påverkats? Tandooriälgen skulle blivit mer känsla (hopplöshet) om ZO hade valt att låta Herman berätta historien själv . Sventon skulle saknat hela sin charm, eftersom det är just berättarrösten som ger böckerna charm.
I den röda damens slott
Lars Jacobson
datum när jag slutade läsa boken: 080130
Jag ville verkligen tycka om boken. Gång på gång tappade jag tråden, läste om en sida, fastnade i en formulering, försökte hitta tråden. Väl kommen till sidan 35 hade jag en känsla för den värld LJ försöker måla upp men uppriktigt sagt faller jag inte för hans sätt att skriva.
Detta är en exempel på kontrafaktisk historieskrivning. Den svarar alltså på frågan om inte x hade inträffat, hur skulle vår värld se ut då? Andra exempel är Alfredssons bok attentatet i Pålsjö skog (tyskarna vinner andra världskriget) eller Romanitas (romarriket har aldrig gått under). Hur mycket jag än gillar idén kommer jag inte därför att ta mig igenom boken.
Det är också ett exempel på en episodisk roman. Sådana kan jag tycka mycket om: en av mina favoriter, berättelser om natten, hör dit. Men här blir det bara rörigt! Jag vill ha lite tråd. Kanske är jag en lat läsare, men då står jag för det.
LJ använder ett språk som jag inte kommer överrens med. Han skriver i jag-form och det har jag inget emot. Han experimenterar med språket, och det har jag ingent emot. Vad jag inte gillar är att meningarna är så långa att jag hinner tappa tråden gång på gång. Meningarna är, för mig, onödigt tillkrånglade. Ett exempel från sidan 25:
"Jag träffade honom bara två gånger efter det, båda gångerna på restaurang, som hastigast; han kom efter det att jag tröttnat på att vänta och hade gjort min besätllning, han tog inte in mer än en Ramlösa och han gick snart igen därför att han hade ett annat möte, som han i och för sig beklagade."
Jag har lite dåligt samvete för att jag överger boken. Det får mig att känna mig som en slacker, säkert är boken en utmaning. Men jag står för att just nu blir alla de tre spåren som jag räknat upp ovan sammantaget för mycket för att jag ska tycka det är givande.
OT: Ett år sedan idag
Jag vill skänka pengar till någon fond för suicid-prevention, men känner inte till någon. Är det någon som vet och kan e-posta till johanna [at] bokidioten.se?
TGIF: detta är jag värd!
Det är arton böcker på listan. Jag kan ursäkta mig med att en av dem är till sonen (gissa vilken...) och en annan är en present (åt en person som jag vet inte läser den här bloggen). Ytterligare en "måste" jag läsa för bokcirkeln. Sexton böcker att lägga till årets inköpta böcker lista. Jag får nog ligga i för att hinna läsa mer än jag köper i år, är jag rädd. Exklusive dagens beställning är jag uppe i 22 köpta i år och 17 utlästa...
| ||||||||
| ||||||||
| ||||||||
| ||||||||
| ||||||||
| ||||||||
| ||||||||
| ||||||||
| ||||||||
| ||||||||
| ||||||||
| ||||||||
| ||||||||
| ||||||||
| ||||||||
| ||||||||
| ||||||||
| ||||||||
| ||||||||
Vilken skiva, Lotta
Merri Vik
... i vilken Lotta och Giggi träffar Anja och ordnar en skiva i upptäcksresande Linn Arkis hem.
En av de riktigt bra Lotta-böckerna: fullt med stämning och inga konflikter. Jag tror dessutom att Paul inte ens är nämnd i den här boken. När Lotta, Giig och Anja glömmer en värdefull uppstoppad panter utomhus kan vara helt övertygad om att den inte kommer att komma bort eller bli förstörd. Man vet att det kommer att ordna sig på slutet.
Lotta-boken är skriven i jag-form och är enhetlig, kronologiskt berättad roman. Ett par gånger avslöjar Lotta något som gör att vi som läsare förstår att berättelsen återberättas i efterhand. Vid andra tillfällen kommer skeenden lika överraskande för oss som läsare som för Lotta och Giggi som inne i berättelsen.
Ett spår som jag har börjat se i Lotta-böckerna handlar om hennes skrivintresse och hur det utvecklas. I den här boken är Lockige Fridolf ledig för studier och Lotta utsätts istället för Koftan som ger Lotta ett bc istället för det förväntade ab. Jag tror att i just den här tråden kan vi ana att MV identifierar sig mycket starkt med sin skapelse Lotta.
Titta på den här - tyvärr avsomnade - bloggen!
Cherry Ames - sköterskeelev
Helen Wells
Ja, jag vet att jag nyligen skrev ett inlägg om comfort books och att jag nu ville ha något mer svårsmält. Men en kombination av vad-ska-jag-läsa-annars och en ynk-förkylning ledde in mig på comfort reading igen.
Det var en aha-upplevelse att börja tänka på berättarrrösten! Litegrann som när jag först läste statsvetenskap och läste nyheter på ett nytt sätt, eller när jag blev gravid och kunde känna (äcklig) kaffedoft på meters avstånd.
Boken är mycket simpel på många sätt. Som artonåring åker den rosenkindade Cherry till Spencers i förhoppningen att bli antagen som sköterskeelev. Boken handlar om hennes första år. Cherry är rakryggad och glad, flitig och social. Hon är mycket idealiserad och precis som sina klasskamrater är hon en-dimensionell till sin karaktär. HW målar ut karaktärerna med enkla ord och redan från början vet vi hur klasskamraterna är, och med ett undantag utvecklas de inte.
Boken är utgiven 1943 och närvaron av kriget syns tydligt. Också synen på kvinnor är uppenbar - sjuksköterska är ett kvinnligt yrke (jo, just de orden används i boken). Det är självklart att alla sjuksköterskor är kvinnor och alla läkare män. Att vara sjuksköterska är också att vara miss, inte mrs. Boken handlar mycket om att peka på sjuksköterskors professionalitet, och jag kan tänka mig att mer än en flicka blev inspirerad i sitt yrkesval efter att ha läst Cherry Ames.
Cherry Ames är skriven i tredje person. När jag läste boken försökte jag se hur HW har gjort. Den enda person som vi får vara inne i huvudet på är Cherry: de andras känslor och tankar får vi skildrat genom hur de tar sig uttryck - se gråtfärdig ut, darra, etc. Berättaren följer hela tiden Cherry och hoppar inte mellan karaktärerna. Vid två tillfällen i boken avslöjar berättaren vad som ska komma, ger en cliff-hanger, men mycket beskedliga sådana. Vid det ena tillfället är det bara en mening: "det visade sig att det blev otur" (sid 85). HW har inte behov av att skildra annat än det när Cherryär närvarande och behöver därför heller inte ta till några trick. Det är en enkelt skildrad bok som skildras helt kronologiskt utan att göra några hopp eller krångla till det.
berättarröst II
Statsrådet-böckerna är skrivna i jag-form (3). När man läser böckerna är släktskapet (den medvetna pastischen) på Conan Doyles Sherlock Holmes-böcker uppenbar och till och med berättarrösten är den samme: precis som Sherlock Holmes har sin dr Watson har Lilleman sin adjunkt Persson. I min senast lästa statsrådet (statsrådet klarar krisen) väljer Balderson att överraska läsaren genom att på slutet alternera berättarjag: han låter de andra huvudpersonerna skriva ett par sidor var. Vem som är berättaren (A) är tydligt, berättaren är med i boken (B) och berättaren vet det han är med om själv och det han kan höra och se, men inte mer. Däremot, eftersom berättelsen "skrivs ner" efter att den skett känner berättaren till framtiden, något Balderson använder sig av iböland, men inte alltid (han är alltså inte konsekvent på den punkten!) När det är nödvändigt använder sig Balderson av återberättande från historien (jag minns när statsrådet berättade om den gången när...).
Tandoori-älgen är skriven i tredje person (1). Vi vet (A) vem huvudpersonen är (Herman Barsk) och vi vet en hel del om honom - det han berättar om sig själv och det lilla vi ser i hur andra människor bemöter honom. När vi får Herman reflekterad från hans omgivning blir han också en betydligt sympatiskare person än när han direkt berättar om sig själv (dålig självkänsla?). Han är en i högsta grad närvarande berättare i boken (B). Han vet inte heller mer än det han är med om - han är alltså inte alls allvetande (2) och vi vet heller inte mer än vad han vet om.
Ture Sventon är skriven i tredje person (1). Berättaren är tydlig (läser man noggrant är det nästan som om berättaren berättar medvetet direkt till oss, att han har tänkt efter hur han ska framställa historien innan han börjar: han börjar till exempel från början) men anonym (A). Berättaren är inte närvarande i boken (B) och han har inget problem att befinna sig på olika ställen (C) : han befinner sig i kapitel 1 på Drottinggatan i Stockholm men i kapitel 2 i Lingonboda. Däremot känner berättaren främst till vad som händer och inte hur personerna känner: i den mån vi vet vad de känner och tycker, vet vi det för att de säger det till någon annan person i boken.
Förnuft och känsla är skriven i tredje person (1). Berättaren är inte riktigt lika tydlig som i Ture Sventon, men nästintill och berättaren är precis lika anonym (A). Vi vet inte identiteten på berättaren och berättaren skulle helt enkelt inte kunna finnas i handlingen (B) - det skulle ha märkts om det fanns en figur som är med hela tiden. Berättaren är allsmäktig (C): inte för att den hoppar i rum eller tid (berättaren följer systrarna Elinor och Marianne som en osynlig skugga) men för att den vet hur Elinor och Marianne känner och tänker. Det är ju också en av poängerna med boken - att få se skillnaderna mellan egenskaperna förnuft och känsla. Och det kräver ju en allvetande berättare.
Tio små negerpojkar är skriven i tredje person (1). Här finns det inte bara en berättare, utan tio - alla de tio som befinner sig på Neger-ön och Agatha Christie alternerar mellan dem. Berättarna är alltså tydliga och väldefinierade (B) och berättarna avslöjar även vad de tänker för oss (C) men de är på intet sätt allsmäktiga. Det är också intressant att se att samtliga berättare är i allra högsta grad subjektiva (2).
I Tindalos (och nu går jag enbart på vad jag kommer ihåg - en nackdel med ljudböcker är att det är svårt att bläddra i dem) använder Ajvide Lindqvist tredje person för att berätta (1). Berättaren är med i boken: det är huvudpersonen Vera (2). Hon är på intet sätt allsmäktig (3) och vet bara det som redan har hänt och det som händer. Mycket vikt ligger vid hur Vera tänker och varför hon agerar som hon gör. Jag funderar på i vilken utsträckning boken är objektivt skriven (2) - fördömer Ajvide Lindqvist till exempel otroheten?
Bibeln på 100 minuter är skriven i tredje person (1), med en berättare som är mycket distanserad till vad han berättar. H*n är i allra högsta grad objektiv (2) och inte själv med i berättelsen (A, B) . Jag har svårt att se om berättaren är allvetande eller inte, hur jag ska tolka in frågan här (C).
To kill a mockingbird (och även här en reservation för att minnet inte sviker mig) är skriven i första person. Berättaren är Scout (A, 3). Berättaren är med i boken (B) och är inte allsmäktig i något hänseende. Tvärtom, Harper Lee använder detta mycket skickligt. När under rättegången Scout tvingas gå ut ett tag missar också vi som läsare vad som händer. Och vi tvingas nöja oss med att betrakta skeendet genom en åttaårings ögon - och öron. [är scout en side-kick eller inte? Det beror på vilken historia vi fouserar]
I fem-böckerna använder sig Enid Blyton av en berättare i tredje person (1). Berättaren är osynlig och är inte med i boken (A, B). Berättaren är inte allsmäktig men kan byta person att "skugga": om de fem är skiljda åt kan berättaren välja vem h*n ska följa med. Vi får nästan inte veta något alls om vad personer känner eller tänker, utan bara vad som händer och ibland hur de reagerar (Georges raseri-utbrott, till exempel).
Fortsättning följer...
bokfemman: serier
Det här var ju ett tema som klippt och skuret för mig! Ofta kan jag bli irriterad över min egen förmåga att vilja veta vad som händer sen. Det finns (bok)serier som jag köper fastän jag egentligen har tröttnat. Bara för att få veta hur det går... Framförallt är det väl barnböcker och deckare som går som serier? När jag tittar på mitt val är det i samtliga fall serier där karaktärerna på ett eller annat sätt utvecklas. Fem-böckerna, till exempel, är inte med.
Lotta-böckerna. (Merri Vik) Som läsare av min blogg upptäckt står Lotta-böcker högt i kurs här hemma. Det häder till och med att jag drömmer (jupp, fler än en gång) att jag går in på ett antikvariat och kommer ut med ett par Lotta-böcker. Det är stämningen som fångar mig (se comfort books) och sättet på vilket det är berättat. Tänk att äga alla 47...
Harry Potter. (Rowling). Jo, jag tröttnade nog egentligen flera böcker innan HP7. Men det gick ju inte att låta bli att läsa! Jag ville veta hur det går, ville få komma tillbaka till miljöerna.
Havers & Lynley (Elisabeth George). Jag har inte ens läst sista boken, men köpte den samma sekund som ajg såg den. Iofs har jag ju tröttnat på EGs sätt att skriva, men jag vill veta hur det går.
Sabine (Vibeke Ohlsson). Jag återvänder gång på gång. Detta är en av de första roman-karaktärer som verkligen berörde mig.
Hamilton (Jan Guillou). Nästan en hel rad i min bokhylla är uppfylld av Guillous böcker om Hamilton. De berörde mig mycket när jag läste dem, men jag tror inte de klarar min bokmärkning så det lär inte bli nån omläsning å det närmaste.
bokbloggar 2.4
Som vanligt markerar jag mina favoriter med (*). Saknar du någon blogg vill jag gärna veta det så jag kan uppdatera! Jag uppdaterar listan kontinuerligt och nyupptäckta bloggar markerar jag också (NY).
Jag har undvikit kommersiella bloggar, bokhandlar och utländska bloggar. Vissa bioblioteksbloggar som jag fastnat för finns med.
Jag vill slå ett slag för söktjänsten Boksök och diskussionsforum om böcker (Boktips, Busluren, bokforum (Bokhyllan.com, X-libris och inte minst AFF! (aff -> snack -> fritid -> böcker). Missa inte bokcirklar!
BOKBLOGGAR
100 böcker (Dahlia) NY
A
Alee's bokblogg NY
Alwidas grymma boktips
Amoroso
Angos bok och filmblogg
Anna och Hampus bokblogg
Annas bokhylla
Arianrhod (Maria) NY
B
Babbelfisken (bibliotek - om barnböcker)
Barbabloggen (Håbo bibliotek)
Barnböcker och spel (Ango)
bibliobuster (Anna-Stina)
Bims blogg
Bokbabbel (Magix)
Bokbloggen (Tobias, Peter, Magnus)
Bokbloggen (Gealach)
Bokbålet NY
bok&film
bokfreak
Bokblomma
Bokhora Trots namnet...
bokgrottan (Mim)
bokinkastet
bokloggen (boktokar)
bokmalen NY
bokmamman (Carola)
bokmania
Bokmoster även om tyska böcker
bokomaten
*bokskotten (Robin)
*Boksoffan (Mathias)
bokstollarna
Boksynt (Älmhults bibliotek)
*bokstavligt talat (AnnCharlott)
*boktokig (Eva)
bookhouse girl
*Bookreflections (Belgarion) mycket deckare
bränt järn
Böckermedmera (Erika)
C
Calliope
*Camillas boklåda
Camillas blogg NY
Caveat lector (Marianne)
Cornelia läser
Cosmoflower NY
D
Den döda zonen (Hieronymus)
Den sköna bloggen (Sandvikens folkbibliotek)
Doras bokprat NY - bibliotekarie
*Du är vad du läser (Hans)
E
Emmas boktips
En annan sida (Petra)
En bok (Kristina)
*En bok om dagen (pysseltanten)
En boktoks tankar (Sara) NY
En textmissbrukares bekännelser
*Ett hem utan böcker (Martina)
Ex libris (Cia)
F
Flaskposten
Frids bokrecensioner (mest barnböcker!) NY
Fröken Evans
fröken Nina
För att inte tala om... (Silencia) NY
G
*Gemen och verserad (Pi)
Gröna rummet
Gunnars deckare
H
Harriet NY
Hermia says
*hundöra (Jenny)
I
Inbunden NY
K
Kamilla och Helene om böcker
Katafonteolog
Kerstins krumelurer (Kerstin) NY
*Kitty Drew (om Kitty-böckerna)
*Klaras text
*konsonantmylla (Mathias & Ika)
Krabba (Linda)
L
Lazy's library
Lise skriver om livet NY
Litteraturum NY
ljudboken
Lottas bokblogg
läsa bör man
Läsdagboken
*läser och funderar (Ylva)
Lästa böcker NY
M
*Marias bokblogg
Maria läser NY
Marias bibliotek NY
Marikas bokdagbok
Mediabrus NY
min bokhylla (Malwa)
min bokblogg (Annika) NY
Minnas läsdagbok NY
mina böcker
Moussa
N
Nittonde stolen
N O M
O
Olofströms biblioteks bokblogg
Om böcker (Stina) NY
*Ooofbok (Ann-Sofie)
P
Peters bokblogg NY
*pocketbloggen (Karin)
pocketpocketpocket (Mårten)
R
Rubus Libri NY
S
Sagas bibliotek NY
Signe
*Spectatia
Stellas bokblogg
T
Tekoppen
Textappeal NY
the girl less likely to
the poor player (Camilla) tvåspråkig
the sensitive bookish type (Laura och Mary)
*Theresans
Therese bokblogg NY
Tinas läslust
Tobias bokblogg
Tolkat: böcker (Markus)
U
*Utflykter i bokskogen (Jenny)
V
Verners bokylla
W
*World of Malin (missa inte bokfemman!)
LÄSDAGBÖCKER
berättarröst I
Som jag nämnt tidigare fick jag skrivarkalendern 2008 i julklapp. Även om jag inte slaviskt följer kalendern blir jag inspirerad av den. Det här inlägget är inspirerat av en artikel i boken skriven av Ann Ljungberg. Hon har skrivit en systematisk redogörelse över berättarrösten och vad valet av berättarröst för med sig. AL skiljer där mellan fyra huvudgrupper:
(1) den allvetande (låssas veta allt om sina romanfigurers inre)
(2) den objektive berättaren, (I sagor är berättaren ofta allvetande men aldrig objektiv)
(3) första person och
(4) tredje person.
Vad som fängslade mig med den här uppdelningen är att berättarrösten får konsekvenser för berättelsen: med en allvetande berättare får man makt att se allt och kan driva historien fram snabbt, och andra sidan är det svårt att få fram känslor. Motpolen är då att skriva i första person, vilket får med sig att skeenden tar längre tid att skildra men att känslor och orsaker till agerande är lättare att få fram. Att skriva i tredje person kombinerar flera av fördelarna. Detta är också vanligast i dagens böcker.
Jag tänkte att jag skulle titta närmare på de böcker jag läst hittils i år för att förstå det där med berättarröst lite närmare. När jag jobbat med böckerna ett tag kände jag mig faktiskt lite korkad eftersom det var så svårt att avgöra om berättaren var allvetande eller i tredje person. Min instinkt sa mig en sak men när jag läste orden fick jag en annan uppfattning. Efter ett samtal med min far språkläraren är jag mindre förvirrad, för uppräkningen ovan är inte en taxonomi (där kategorierna är varandra uteslutande). Han tipsade mig också om tre bra frågor att ställa till litteratur man läser för att nagla fast vem berättaren är och vilken roll han spelar i boken:
A. vem är berättaren?
B. är berättaren med i boken?
C. vad vet berättaren?
Med hjälp av de tre frågorna blir det lättare att närma sig berättarrösten.
Fortsättning följer...
Comfort books
De senaste månaderna har jag ägnat mig mycket åt comfort-reading: istället för att inmundiga comfort food håller jag mig till den litterära varianten: barn och ungdomsböcker och vad jag oftast tänker på som "skräp": lättsmält och i konfliktlöst. Det ska vara underhållning, verklighetsflykt men jag vill inte ägna mig åt andras konflikter eller ha något att sätta tänderna i.
Nu längtar jag efter något riktigt att läsa! Jag har precis läst igenom sista statsrådet (ingen höjdare, direkt) och slöläser ytterligare en fem-bok. En Marian-Keyes hänger med mig i badet. Och i gästrummet ligger Paddington. Trots att jag har massor med böcker på gång har jag inget att läsa.
Pysseltanten, minns jag, skrev i slutet av året att hur man upplever en bok handlar mycket om livsituationen. En bok man tycker är dålig vid ett tillfälle upplever man som bra vid ett annat! Nu känner jag att jag är redo - äntligen - att läsa något lagom utmanande, något att sätta tänderna i, som får mig att tänka.