bokidioten

Brott och minne
Christianson & Wentz

Det här är en fackbok men tack vare att den är populärvetenskapligt skriven - en av författarna är journalist - och att man använder ett tiotal olika fall för att beskriva och applicera teorierna gör att den faktiskt är lättläst. Jag sträckläste boken.

Jag har länge vetat att minnet inte är så pålitligt som man kan tro. Det är ganska lätt att manipulera människor att tro att de sett eller upplevt något annat än som faktiskt hänt. Bilen som krockade var röd, men det går att fåp människor att tro att den i själva verket var blå.

Den här boken handlar inte om den sortens minne och förlust av minne. Den handlar mer om bortträngda minnen. Och om minnesförlust av två slag - fysiskt betingad minnesförlust och mentalt betingad minnesförlust och hur man kan nysta i skillnaden mellan dem. Det handlar om när känslorna kopplade till minnen är frikopplade.

Fallen är otäcka och kopplade till otäcka brottsfall. Det är synd om de människor som är drabbade - offer såväl som förövarare - och det passar inte i min världsbild att människor kan funka så här. Att nästan alla drabbade i boken har haft en jobbig trasslig barndom. Det här är människoröden jag sällan ser. Det är väl därför jag reagerar så över dem.

Boken hjälper mig att förstå  exempelvis det svåra bevisläget kring incestmål och hur man resonerar när man ska bedöma sådana vittnesmål. 

Berlinerpopplarna
Eremitkräftorna
vila på gröna ängar

Anne Ragde

Det här är en riktigt trevlig triologi. Böckerna är snabblästa, men inte ytliga. Till min egen irritation glömmer jag dem lika snabbt som jag läser dem. Jag undrar varför? Fullt så här snabbt brukar jag inte glömma.

Alla tre böckerna utspelar sig över en ganska kort tid - kan det vara ett år tro? Tre bröder har sin fädernesgård utanför Trondheim. kvar på gården finns äldste sonen grisbonden Tor, mamman Anna och pappan. När mamman på kort tid blir sämre och dör ställs tillvaron på sin spets. Tor kontaktar sin trettioåriga dotter som han knappt haft någon kontakt med. Även Tors bröder, begravningsentreprenören Magrido och dekoratören Erlend, kommer åter till gården. Förhållandet bröderna emellan är inte gott, men dottern Torunn fungerar som en katalysator, och mer än så. 

Böckerna har många förtjänster.  En sak som rörde mig i den första boken var den skicklighet med vilken AR kan skildra samma miljö ur flera olika personers perspektiv. Mycket tydligt blir det när hon låter Tor beskriva hur fint de har de hemma i köket och sen får uppleva Torunns förskräckelse över förfalllet och snusket.

AR har lagt mycket möda på att sätta sig in i de yrken som Tor (grisbonde), Torunn (hunduppfostrare), Magrido (begravningsentreprenör) och Erlend (skyltfönsterdekoratör) har. Genom beskrivningen av deras yrken, och hur de känner inför dem, lär vi känna dem. Det är också den inledande beskrivningen av Magridos arbete som gör att den här boken får min bokmärkning.

En tydlig tråd i böckerna är utveckling. Halvvägs genom eremitkräftorna håller jag på att ge upp om karaktärernas själsutveckling. Stackars trasiga människor! Det känns som om bara Erlend har någorlunda sunda relationer, bara Erlend som kan älska. Samtidigt som han är så hopplöst barnslig och egoistisk! Jag får lust att skaka om honom, säga till honom "ärligt talat Erlend, skärp dig nu!" I slutet av tredje boken är jag sur på flertalet av karaktärerna, men jag kan också förstå dem,  jag förstår att situationen de sitter i får dem att agera så här, men att det finns hopp om utveckling, om förändring, om kärlek och eller ett fullt liv som inte är fullt lika stympat.

En karaktär jag funderar över är hur fadern tillåts vara så passiv. Jag vill skaka om honom, skaka om hans omgivning, ställ krav på honom! Han skulle nog må mycket bättre om han inte lämnades så mycket ifred. Här förstår jag inte böckerna. En annan karaktär som gör mig fundersam är Torunn som kommer in och genom sina farbröders bekvämlighet glider in i en roll som den nya Anna. De ställer implicita krav på henne att få det att flyta utan att ge henne credit för det hon gör, utan att se henne som individ. Att människor kan blunda så! Det gör mig riktigt ilsk.

När jag läst klart första boken har jag inte behov av en uppföljare. Men självklart kan jag inte låta bli att läsa bok två. Men sen då, efter bok tre, när jag verkligen har ett behov av att veta hur det gick, känner mig lite snuvad på slutet. Snälla, knyt ihop trådarna! Här upplever jag inte att AR lyckats avsluta boken.

Avslutningsvis: böckernas titlar är underbara. När jag efter läsningen funderar på vad AR vill säga med titlarna och sen grunnat en stund ger det mig en dimension till.

Ett litet PS: synd att det är så dyrt att köpa norska böcker i Sverige! Dessa hade varit perfekta att läsa på norska, men i tanke på att priset blir det dubbla eller det trippla i så fall lät jag bli.  

Job. En elak komedi
Robert A Heinlein

Alla SF behöver inte innehålla rymdskepp. Den här boken är ett exempel där rymdskepp - och teknik överhuvudtaget - spelar en liten en obefintlig roll. En amerikansk präst av det mer fundamentalistiska slaget - Alexander Hergensheimer - finner plötsligt att hans liv förändrats. Åter tillbaka på kryssningsfartyget efter en glödpromenad finner han att han igenkänns under ett annat namn, en annan bakgrund och, inte minst en värld med annan kutlur och mindre tekniskt utvecklad. Vad gör man? 

Under kryssningen lär han känna (i fysisk bemärkelse) hyttbetjänten Margarethe och de två slår följe på väg tillbaka till Alexanders hemtrakter, Kansas. Varje gång de får en grund att stå på låter en illvillig makt verkligheten förändras och de är tillbaka på ruta ett igen. Alexander är övertygad om att gud har ett finger med i spelet och blir efter hand alltmer övertygad om att domedagen är nära föreslående. 

Ju bättre man kan sin bibel ju mer tror jag att man uppskattar den här boken. Flera gånger kommer jag på mig själv med att undra vad RH alluderar på.  Han väcker tankar och sätter igång min fantasi. RHs skildring av himmel och helvete är underbar. 

 I slutet av boken inser man som läsare att parallellen till Job är medveten. Orginalets titel, Job. A comedi of justice, är faktiskt mer passande. Men jag funderar på vad det är hos Job som gör att han utses att vara guds mest trogne. Det framgår dåligt. Och jag funderar på vad som avgör i RHs universum om man kommer till himmel eller helvete. Vi kan i alla fall konstatera att detta är en mycket religionskritisk bok.

RH har ett mycket tydligt politiskt förhållningssätt (även om det märks mindre i den här boken än i många av hans andra) och också ett säreget förhållande till kvinnor. Men om det återkommer jag i ett senare inlägg när jag tänkt klart.

Liket i garderoben
Agatha Christie

Detta är mitt livs andra AG. Detta är en miss marple-berättelse och jag är positivt överraskad. Personbeskrivningarna är bättre än i  tio små negerpojkar, kanske är det framförallt dialogerna som är bättre. Men jag känner mig så korkad! Jag listade inte ut vem som var mördaren förrän AG talade om det för mig. Och när hon berättade det tappade jag bara hakan. Inte en chans att jag skulle listat ut det - historien är intrikat och ledtrådarna hjälpte inte mig.  

Det här handlar inte om böcker. Det handlar om Pirate Bay, om etik. I dagens P1 morgon sändes en debatt med en journalist och en företrädare för Pirate Bay. Den aktuella frågan var naturligtvis obduktionsbilderna på de två små barnen.

Pirate Bays argumentation var luddig och förvirrad och mest av typen "skyll inte på oss, det är inte vårt fel". Det var åklagarens fel för att han inte hade hemligstämplat bilderna. Och varför ska man överhuvudtaget ha med obduktionsbilder i en förundersökning, alla vet ju att barnen har dött? Och det är medias fel, för nu har faktiskt antalet som varit inne och sett obduktionsbilderna ökat hundrafalt. Pirate Bay har inte fattat något beslut. Han beskrev Pirate Bay närmast som en sökmotor, helt utan ansvar.

Jag lämnar de känslomässiga argumenten helt åt sidan här. De etiska räcker gott. Företrädaren för Pirate Bay resonerar som att allt som är lagligt är lämpligt. Är det inte lämpligt ska det vara olagligt. Så vitt jag vet är äktenskapsbrott inte olagligt, men vårt samhälle skulle se mycket annorlunda om tillräckligt många människor därför tyckte det var lämpligt. Den där gråzonen är viktig och det är där vårt omdöme kommer in. Förundersökningen är offentlig handling, men det innebär inte att det är omdömesgillt att sprida den. Ett omdöme som Pirate Bay tycks sakna och som faktiskt riskerar att hota offentlighetsprincipen.  

Jag funderar på hur jag ska bära mig åt för att visa att jag inte stödjer vad Pirate Bay har gjort. Så länge kan jag säga: jo, fritt spridande av information är viktigt. Men det innebär inte att man inte ska ta ansvar. Väx upp!