bokidioten

Job. En elak komedi
Robert A Heinlein

Alla SF behöver inte innehålla rymdskepp. Den här boken är ett exempel där rymdskepp - och teknik överhuvudtaget - spelar en liten en obefintlig roll. En amerikansk präst av det mer fundamentalistiska slaget - Alexander Hergensheimer - finner plötsligt att hans liv förändrats. Åter tillbaka på kryssningsfartyget efter en glödpromenad finner han att han igenkänns under ett annat namn, en annan bakgrund och, inte minst en värld med annan kutlur och mindre tekniskt utvecklad. Vad gör man? 

Under kryssningen lär han känna (i fysisk bemärkelse) hyttbetjänten Margarethe och de två slår följe på väg tillbaka till Alexanders hemtrakter, Kansas. Varje gång de får en grund att stå på låter en illvillig makt verkligheten förändras och de är tillbaka på ruta ett igen. Alexander är övertygad om att gud har ett finger med i spelet och blir efter hand alltmer övertygad om att domedagen är nära föreslående. 

Ju bättre man kan sin bibel ju mer tror jag att man uppskattar den här boken. Flera gånger kommer jag på mig själv med att undra vad RH alluderar på.  Han väcker tankar och sätter igång min fantasi. RHs skildring av himmel och helvete är underbar. 

 I slutet av boken inser man som läsare att parallellen till Job är medveten. Orginalets titel, Job. A comedi of justice, är faktiskt mer passande. Men jag funderar på vad det är hos Job som gör att han utses att vara guds mest trogne. Det framgår dåligt. Och jag funderar på vad som avgör i RHs universum om man kommer till himmel eller helvete. Vi kan i alla fall konstatera att detta är en mycket religionskritisk bok.

RH har ett mycket tydligt politiskt förhållningssätt (även om det märks mindre i den här boken än i många av hans andra) och också ett säreget förhållande till kvinnor. Men om det återkommer jag i ett senare inlägg när jag tänkt klart.