Take a look at dig själv
Lena Victorin
Populärvetenskap när den är som bäst! LV har skrivit en bok som jag tror närmast riktar sig till sent högstadium eller tidigt gymnasium. Boken handlar om civilkurage, men gör det inte på ett mästrande sätt, utan är en viktig tankeväckare: är jag så god som jag själv tror?
Steg för steg (och här talar vi verkligen babysteps - ofta ber LV oss som läsare att kryssa i vad vi tror innan hon, på nästa sida, gör sin poäng) visar hon oss att civilkurage är svårt. Som individer är vi långt ifrån så fördomsfria som vi tror, vi är mycket mer lättpåverkade (av kompisar, grupper, auktoriteter), har en grumligare moral och sämre civilkurage.
Hon säger det inte till oss - hon överbevisar oss om det. Hon tar vetenskapen till hjälp - främst en stor mängd psykologiska experiment. Hon hjälper oss att dra slutsatser om de experiment hon refererar. Mycket handlar om grupper och om hur vårt beteende påverkas av gruppen. Att vi lättare låter oss övertygas av någon som pratar snabbt än någon som pratar långsamt. Att de flesta strävar mot konformitet i en grupp även när vi vet att gruppen har fel.
Efter ett tag börjar jag tänka på hur jag själv beter mig i grupper. Hur mycket av mina åsikter har att göra med min (omedvetna) vilja att vara konform? Kort sagt, vad är JAG och är jag medveten om när jag blir manipulerad?
Det är en negativ bild av människor och individens handlingsutrymme hon målar upp. Hon berättar om Kitty Genovese - 38 grannar såg henne misshandlas till döds. Ingen ingrep. Ingen ringde polisen. Det gör ont i mig när jag läser om det och jag köper hennes slutsats - att vi som delar av en grupp inte känner ansvar för att reda upp situationen. Sen tänker jag ett steg längre. Hur såg kontexten i övrigt ut? För visst är det inte alltid det går så här - att något händer och ingen ingriper. För ett tag sedan hörde jag ett inslag på P1 där larmcentralen 112 klagade över att alltför många ringer in och rapporterar en enskild olycka. Då är det alltså inget problem med att ingripa (genom att ringa - ett förvisso passivt sätt). Vilka slutsatser ska vi dra? Handlar det om människans natur eller kultur? När jag på Wikipedia sedan läser att ytterligare ett mord hände på Kitty Genoveses gata ett par år senare på samma sätt och med samma reaktion, tänker jag att det är kvarter jag inte vill bo i. (Eller är det bara min försvarsmekanism - det händer inte mig?).
När jag läst färdigt fortsätter jag att fundera på boken, hittar exempel och motexempel ur min verklighet. Många gånger har jag ingripit när "någon" måste göra något. Andra gånger har jag inte gjort det. Jag minns när jag gick på högstadiet i Helsingborg och gick utanför sjukhuset. Det var vår-sommar och jag möter en gammal tant i sjukhuskläder som är på väg bort från sjukhuset. Ensam. Utan handväska eller ytterkläder. Jag ingriper inte, ingen annan heller. Min bortförklaring inför mig själv är att det finns så många vuxna som borde ingripa. Vilka bortförklaringar har alla andra runt mig?
Två negativa saker vill jag trots allt framföra om den här boken. Den första är språket. Jo, jag inser att jag inte är målgrupp. Jag gillar inte att LV blandar engelska och svenska på det sättet hon gör! Jag har inte stött på det så utstuderat förut, hon gör det snyggt, men jag gillar det inte.
LV är sällan konstruktiv. Det finns undantag: jag har lärt mig att om det är viktigt för mig att framföra min åsikt ska jag se till att uttala mig tidigt på ett möte och att om jag befinner mig i en situation då jag behöver hjälp av någon i en folksamling ska be någon specifik. Jag vill veta mer om hur jag kan använda mig av det här konstruktivt. Nu stannar hon sen hon fått mig att förstå att jag är en manupulerbar gruppmänniska som framförallt bryr mig om mina närmaste. Kunde hon ha tagit resonemanget ett steg längre?
Broderier
Marjane Satrapi
Jag har läst ytterligare en serieroman, eller snarare serienovell. MS har skildrat en testund, ett frispråkigt kvinno-samtal kring samovaren. I Iran. Samtalet är verkligen frispråkigt och en efter en berättar kvinnorna om sig själva eller en väninna. Det handlar om arrangerade äktenskap, helbrodyrer (som inte direkt är något man skyltar med öppet), älskarinnor. MS teckningar är fina och tonen är fin - fastän novellen bara handlar om det främmande (kan inte tänka mig att många av de här samtalsämnena kommer fram vid en "vanlig" fika) är skildringen avväpnande och jag känner att jag kommer huvudpersonerna nära.
Boken rekommenderas just för att den med glimten i ögat och mycket humor i ordvalet tar läsaren så nära ett slutet sällskap.
Är muminmamman bara en mamma?
"Muminmamman begränsad?
Handlar det inte om Key-sk moderlighet och nog diskuterar Tove Jansson Muminmammans tillvaro. I "pappan och havet" och, framför allt, i drömmen om Muminmamman i den djupt tragiska och så underbara "Sent i november".
Jag förstår inte hur du tänker?Förklara."
Vilken utmaning! Nu måste jag ju slipa mina argument.
På senare tid har jag, förutom trollvinter, läst det osynliga barnet och jag ahr nyligen lyssnat klart på pappan och havet. Det är utifrån dem, och till viss del stora muminboken, jag förklarar vad jag menar när jag skriver att jag undrar om muminmamman är begränsad till att vara moderlig.
Vad är Key-sk moderlighet som Lena nämner? Ellen Key var författare och feminist och på många sätt en förespråkare för naturlig moderlighet. Jag är tyvärr ingen specialist på Ellen Key, och kan inte säga något om muminmammans förhållande till Key-sk moderlighet.
Det jag lägger märke till när jag läser mumintrollen är att muminmamman ständigt passar upp de andra, jämnar vägen, lägger till rätta, tröstar, lagar mat, sköter trädgården. När muminfamiljen ska ut på äventyr i pappan och havet är det mamman som ser till att de får med sig det man måste ha på en utflykt. Och när hon somnar på kvällen ute på fyr-ön utan att packa upp och bädda till dem alla blir mumin orolig. Så brukar ju inte mamma göra! När muminpappan blir melankolisk för att hösten kommer föreslår muminmamman att han ska plocka fram sin fyr-modell och arbeta på den. Men muminmamman gör inte den typen av saker. Det hon gör, som inte har direkt anknytning till familjen, är att sköta om sin trädgård. Jag ser en muminmamma som nästan enbart är omhändertagande.
Muminmamman är en förutsättning för muminlivet. Utan hennes omsorger och centralgestalt skulle inte de andra gestalterna kunna frodas. Hon är, i de böcker jag läst, trygg i sig själv. Hon uppoffrar sig för att de andra ska ha det bra: När hon har outhärdlig hemlängtan föreslår hon inte att de ska åka hem: Hon målar en muminvärld i fyren som hon gömmer sig i. På många sätt är hon en idealiserad mamma, sedd utifrån - det är så här en mamma ska vara ur barnperspektiv. Mer objekt än subjekt, för att spetsa till det. Hon är stabiliteten som är en förutsättning för den dynamik de andra skapar. (Naturligtvis finns det också undantag!)
Ungefär så här tänkte jag medan jag lyssnade igenom pappan och havet. Jag började lyssna på vad hon tänker i boken, se på hur hon agerar och insikten slår mig: hon är inte muminmamma, hon är muminfru.
Det är ju främst muminpappan hon relaterar till, som hon stryker medhårs. Inte barnet. Inte mumin. Jag blir lite förundrad när jag plötsligt ser det. När jag sedan läser seriestripparna i stora muminboken hittar jag en serie som handlar om muminmammans vånda när muminpappan vill rymma hemifrån med henne och hon överger mumin hemma som går omkring och undrar var hon är. Det intressanta med det äventyret är att det sätter familjedynamiken på sin spets när muminmamman tvingas välja mellan muminpappan och mumin och väljer muminpappan.
Medan jag lyssnat och grunnat har jag förälskat mig i mumindalen och kan se muminmamman med andra ögon. Jag vägrar se henne som en (hel) förebild men jag kan smittas av den trygghet hon utstrålar och se den egenskapen som en förebild.
Ljusgränsen - en psykoanalys
Ljusgränsen - en psykoanalys
Katrine Marie Guldager
Enda sen jag läste om den här boken i bokklubben NoK direkt har den funnits på min mentala kom-ihåg-att-läsa-lista. Igår hittade jag den på biblioteket. Nu är den (sträck-) utläst och jag imponerad. Verkligen.
Katrine Marie Guldager är en (känd?) etablerad dansk författare och uppvuxen i alternativa kretsar på sjuttiotalet. Boken skildrar hennes nio år långa psykoanalys. Psykoanalys är mytomspunnen, lite konstig. Just därför är det dubbelt intressant att få ta del av en skildring av en analysand. Psykoanalys är en mycket långsiktig analys med mycket stingenta formkrav. Man analyserar inte ett enskild problem utan snarare blottlägger hur en människa fungerar, om jag förstår det hela rätt. Psykoterapi, å andra sidan, tar kortare tid, och det är ett speciellt problem som står i fokus. Skillnaden mellan -terapi och -analys är därför himmelsvid.
KMG berättar att hon gick i analys i nio år, fyra till fem dagar i veckan, varje session var 45 minuter. Man får inte hoppa över tilfälIen. I boken berättar hon, (förutom en hel del om hennes liv före och efter den period hon gick i analys) om hur hon tänkte kring analysen. Snarare än att alltför utelämnande berätta om sitt eget känsloliv berättar hon om hur hennes relation till analytikern skiftade över tiden och hon väver in psykoanalytiska begrepp och resonemang.
BNär jag läser den här boken börjar jag för första gången förstå lite mer om vad psykoanalys egentligen går ut på och hur det teoribygge som det baseras på fungerar. Motvilligt släpper jag mina invanda föreställningar om psykoanalys som något suspekt och sexualfixerat utan känner respekt för de som utövar detta och som utsätter sig för det.
KNG är en driven skribent och bygger upp boken bra. Hon drar ständiga paralleller till Dantes inferno på ett intressant sätt. Hon är personlig utan att vara privat och utelämnar ingen. Boken kan jag rekommendera till alla som är nyfikna på vad psykoterapi egentligen handlar om. Jag tror att det här är en bok man kan läsa flera gånger och hitta nya saker i.
Slutligen, framsidan. Påminner inte omslaget till Ljusgränsen om det till Blindheten?
Du är det finaste
Hans & Monique Hagen i översättning av Barbro Lindgren
Barndikter, kan det vara något? Jo, faktiskt. Orimmade dikter med känsla. Underbart illustrerade. Detta är en bok att äga och ge bort. Mina ord räcker inte för att förklara varför det här är en underbar bok, så jag säger bara: låna och läs, köp och läs!
Mammadags
Gillian White
Jag hittade boken i min mammas bokhylla när jag var där på besök. Jag fastnade i boken för att intrigen är så absurd: fem barn till skild alkoholiserad (överjävlig) fd fotomodell tröttnar på henne när hon förstör julen för dem. De hittar en smidig lösning: de låser in henne i bastun tills julen är över. Men ångrar sig sen och låter henne sitta kvar tills hon "blir mamma" och hon "blir snäll". Boken är inte realistisk: försöker man se boken från den synvinkeln tröttnar man snabbt. Men det är ändå en av de bästa böcker jag läst i år.
Ibland försöker jag tänka mig böcker som filmer. Vilken filmgenre skulle det bli? Vilken ljussättning? Vilka skådespelare? När jag körde de fantasierna i huvudet förstod jag plötsligt något om filmer: i filmer byter vi sällan huvudperson. Får vi se en situation från en persons perspektiv får vi sällan förståelse för hur de andra i filmen agerar. Hur skulle pirates of the Carribean sett ut om den skildrats från britternas sida istället, exempelvis? Jack Sparrow skulle inte framstå som hälften så charmig, lovar. Och Elizabeth skulle inte heller få så många pluspoäng. Halvvägs in i mammadags låter GW för första gång mamman (Caroline) själv komma till tals. Och jag märker att jag byter ståndpunkt. Inte nog med att jag förstår (men inte förlåter) mammans handlingar, jag kommer fram till att hennes ex-man inte är så fantastisk som alla - inklusive hans barn - tycker. Jag blir ARG på honom - skitstövel! Och ingen ser det. Utom Caroline -och jag som läsare, förståss.
Efter ett tag ser jag att det finns paralleller mellan Rakel i Christine Falklands "min skugga" och hustrun i Barbara Vines "sotarpojken". Det här handlar om kvinnor som tvingats in i roller de inte valt själv. De har varit pusselbitar i andras liv - män, barn - men har aldrig tillåtits spela huvudrollen i sina egna liv. De hanterar de på tre olika sätt och ingen av dem framstår för sina närmaste som sympatisk. *Malin* hade för länge sedan en bokfemma om vilka personer man skulle vilja bjuda hem på middag. Här har jag ett intressant middagsgäng: jag bjuder hustrun i sotarpojken, jag bjuder Rakel, jag bjuder Caroline. Jag låter Linda Skugge vara med efter hennes krönika om Kerstin Thornvall. Kanske jag också bjuder henne. Vilket samtal det skulle kunna bli! Jag hoppas att de faktiskt vågar prata på riktigt.
Positiv självbild
Lars Ryberg
Boken - eller snarare häftet - är utgivet av SISU idrottsböcker. Den handalr på ett mycket konkret sätt om självbild och vikten av en god självbild för att prestera optimalt som idrottsman.
Boken är skriven för icke-läsvana. Jag tror att LIX-värdet är lågt. I första halvan av boken presenteras ett antal begrepp (det inre samtalet, plus- och minuspsyke, drömmål, lågt falskt och optimalt självförtroende) som fungerar som verktyg och underlag för bokens andra halva som handlar om att arbeta med sin självbild.
Häftet är utgivet år 2000 och det märks att det gavs ut innan hela "själv-känsle-hypen" kom. Jag faller inte för det här häftet. Jag är intresserad av självbildsdiskussionen men jag är inte målgrupp. Jag tränar inte (på det sättet) och jag är en slipad läsare. Det finns bättre böcker för mig.
Dagens lästips
Staffan Nählinder har nu publicerat sin avhandling Flight Simulator Training: Assessing the Potential. Här finner ni den!
För den som bara vill veta lite, se här.
Vådliga verser
Roald Dahl
RD är mång-facetterad. Kalle och chokladfabriken får mig fortfarande att njuta - och jag som inte ens gillar choklad. Jag läste nyligen ett reportage RD gjort om en bonde i södra (?) England som hittade en guldskatt när han plöjde. Och han har skrivit en rad noveller som gränsar till det makabra. Och hans självbiografi (mitt liv som pojk) är ytterligare en genre.
Den här boken, vådliga verser, hittade jag på bilderboksavdelningen på biblioteket. Där stod den definitivt fel. RD har tagit en rad kända sagor - som exempelvis guldlock - och skrivit om dem på vers med ett modernt vuxenspråk. Bitvis kommenterar han också sagorna (var inte guldlock mycket fräck och ouppfostrad egentlingen? Knappast en förebild) och en del uttryck är obegripliga för den som är under tio. För att inte snacka om rent olämpliga.
Lite lustig, underhållning i vardagen. Och visar att RD har än mer bredd som författare.