bokidioten

Take a look at dig själv
Lena Victorin

Populärvetenskap när den är som bäst! LV har skrivit en bok som jag tror närmast riktar sig till sent högstadium eller tidigt gymnasium. Boken handlar om civilkurage, men gör det inte på ett mästrande sätt, utan är en viktig tankeväckare: är jag så god som jag själv tror?

Steg för steg (och här talar vi verkligen babysteps  - ofta ber LV oss som läsare att kryssa i vad vi tror innan hon, på nästa sida, gör sin poäng) visar hon oss att civilkurage är svårt. Som individer är vi långt ifrån så fördomsfria som vi tror, vi är mycket mer lättpåverkade (av kompisar, grupper, auktoriteter), har en grumligare moral och sämre civilkurage. 

Hon säger det inte till oss - hon överbevisar oss om det. Hon tar vetenskapen till hjälp - främst en stor mängd psykologiska experiment. Hon hjälper oss att dra slutsatser om de experiment hon refererar. Mycket handlar om grupper och om hur vårt beteende påverkas av gruppen. Att vi lättare låter oss övertygas av någon som pratar snabbt än någon som pratar långsamt. Att de flesta strävar mot konformitet i en grupp även när vi vet att gruppen har fel.

Efter ett tag börjar jag tänka på hur jag själv beter mig i grupper. Hur mycket av mina åsikter har att göra med min (omedvetna) vilja att vara konform? Kort sagt, vad är JAG och är jag medveten om när jag blir manipulerad?

Det är en negativ bild av människor och individens handlingsutrymme hon målar upp. Hon berättar om Kitty Genovese - 38 grannar såg henne misshandlas till döds. Ingen ingrep. Ingen ringde polisen. Det gör ont i mig när jag läser om det och jag köper hennes slutsats - att vi som delar av en grupp inte känner ansvar för att reda upp situationen. Sen tänker jag ett steg längre. Hur såg kontexten i övrigt ut? För visst är det inte alltid det går så här - att något händer och ingen ingriper. För ett tag sedan hörde jag ett inslag på P1 där larmcentralen 112 klagade över att alltför många ringer in och rapporterar en enskild olycka. Då är det alltså inget problem med att ingripa (genom att ringa - ett förvisso  passivt sätt). Vilka slutsatser ska vi dra? Handlar det om människans natur eller kultur? När jag på Wikipedia sedan läser att ytterligare ett mord hände på Kitty Genoveses gata ett par år senare på samma sätt och med samma reaktion, tänker jag att det är kvarter jag inte vill bo i. (Eller är det bara min försvarsmekanism - det händer inte mig?).

När jag läst färdigt  fortsätter jag att fundera på boken, hittar exempel och motexempel ur min verklighet. Många gånger har jag ingripit när "någon" måste göra något. Andra gånger har jag inte gjort det. Jag minns när jag gick på högstadiet i Helsingborg och gick utanför sjukhuset. Det var vår-sommar och jag möter en gammal tant i sjukhuskläder som är på väg bort från sjukhuset. Ensam. Utan handväska eller ytterkläder. Jag ingriper inte, ingen annan heller. Min bortförklaring inför mig själv är att det finns så många vuxna som borde ingripa. Vilka bortförklaringar har alla andra runt mig? 

Två negativa saker vill jag trots allt framföra om den här boken. Den första är språket. Jo, jag inser att jag inte är målgrupp. Jag gillar inte att LV blandar engelska och svenska på det sättet hon gör! Jag har inte stött på det så utstuderat förut, hon gör det snyggt, men jag gillar det inte.

LV är  sällan konstruktiv. Det finns undantag:  jag har lärt mig att om det är viktigt för mig att framföra min åsikt ska jag se till att uttala mig tidigt på ett möte och att om jag befinner mig i en situation då jag behöver hjälp av någon i en folksamling ska be någon specifik. Jag vill veta mer om hur jag kan använda mig av det här konstruktivt. Nu stannar hon sen hon fått mig att förstå att jag är en manupulerbar gruppmänniska som framförallt bryr mig om mina närmaste. Kunde hon ha tagit resonemanget ett steg längre?