Tankar från sängkanten
Marian Keyes
Det här har varit min badkarsbok senaste halvåret. Skrynkligare och skrynkligare har den legat i badrumsskåpet.
Vissa delar av den här boken är bra. Jag gillar hennes beskrivning av hur hon blev alkoholist och sedan författare. Jag får här bakgrunden till det djup som finns i hennes böcker, hennes beskrivning av sig själv. Hon har självdistans!
Andra delar är inte lika bra, eller jag tycker inte de är lika bra. När hon skriver sina smink-krönikor känner jag att jag befinner mig på en annan planet. Hallå, är det så himla viktigt, eller? Hennes noveller är heller inte mycket att hurra för. Jag tror hon har haft roligt när hon har skrivit dem - de bygger mycket på "vad om" tänkande som jag också tycker är roligt - men miserabelt utförda. De får mig att tänka på hur författare lyckas skriva intressant, vad är det som krävs, vad är skillnaden mellan att skriva bra och skriva plattityder? En sida i en av novellerna brukar jag använda som skrivövning: när jag läser om ett nytt berättartekniskt knep försöker jag se hur det skulle kunna användas där för att lyfta historien från bara "vad om" till en bra berättelse.
A thousand splendid suns
A thousand splendid suns
Khaled Hosseini
Åh, vad jag är kluven inför den här boken! Jag älskade verkligen the kite runner men kan inte säga detsamma om den här. Anledningarna är flera. Den främsta anledningen är att jag aldrig kom huvudpersonerna Mariam och Laila lika nära. Amir i kite runner kom mig nära, och jag tänkte mycket kring honom och hans livsval. Jag upplevde honom som ett subjekt. En annan aha-upplevelse med den boken var inblicken i det afghanska samhället.
Medan kite runner skildrar en helt manlig värld, får vi i a thousand splendid suns istället följa kvinnor och deras verklighet. Skildringen är otäck. Hade inte KH hade så hög trovärdighet för mig skulle jag lägga boken ifrån mig under beteckningen "sensationsmakeri". Det känns helt enkelt inte sannolikt. Kan det vara så hemskt? Kan människor leva på detta sätt? Jag grät mig igenom de första femtio sidorna och fortsatte, tänkandes att det kan inte bli värre. Och så blir det värre. Om och om igen.
KH väljer att inte använda sig av ett enkelt berättartekniskt trick och det är en av bokens stora styrkor. I en tidigare recension beskrev jag persiska brev. KH lyckas att "få in oss" i det afganska samhället utan att använda persiska brev. Kanske just det bidrog till att boken gjorde mig så upprörd - insikten att det kunde vara jag. Insikten om vad otroligt priviligerad jag är. Och på vad olika premisser ett politiskt system kan vara uppbyggt.
Jag inser när jag skriver det här att jag är självmotsägande - att jag säger att personerna inte berör mig, samtidigt som jag erkänner att det de är med om rör mig till tårar. Jag finner inte deras känslor övertygande, och därmed inte deras agerande. Vad som händer dem går däremot direkt in i hjärtat.
Läs instuderingsfrågor till boken på: www.bloomsbury.com/khaledhosseini
Lotta
Glad sommar Lotta
Visst är det konstigt Lotta
Merri Vik
Jag väljer den här gången, precis som för Cherry Ames nedan, att skriva ett gemensamt inlägg för ett par böcker. De här Lotta-böckerna utspelar sig efter att Lotta och Paul gifter sig och det märks, framförallt i den sista, att Merri Vik börjar bli gammal. Det är inte Lotta hon identifierar sig med, det är diverse äldre tanter (framförallt en som heter Tora) som hon identifierar sig med. Jag är beredd att sätta en slant på att MV hade dålig syn och gillade att lösa korsord.
En sak som glädjer mig i glad sommar Lotta (eller var det kära Lotta? Jag kommer inte ihåg nu) är att Lotta för en gångs skull inte lägger sig platt för Paul utan funderar en del på sin relation till honom, funderar på om Paul alltid har rätt. Det känns befriande, eftersom jag har varit allvarligt bekymrad för Lottas personliga utveckling, att hon aldrig tycks bli vuxen i förhållande till Paul. Nu får hon i alla fall tänka och reflektera kring det i en bok i alla fall.
For Sale: Baby shoes, never worn
En variant på detta, där man får använda nästan tio gånger så många ord, är 55 ord! En genial idé till en site. Vem som helst kan gå in och skriva en kort-roman. Ett par av dem är mycket tankvärda, mina favoriter är ett hundliv är kortare än kattens nio och lyckad tidsbrist.
Riktigt tänkvärt blir det att läsa regler och tips. Här väljer jag att citera från siten:
- definiera en plats där historien utspelar sig (t.ex: Hawaii, en skog, i någons huvud?)
- ha med en eller flera karaktärer (t.ex: en kvinna, en elefant, några brödsmulor?)
- bygga historien runt någon slags konflikt, motsättning eller problem (t.ex: ett krig, att inte få upp syltburken, obeslutsamhet?)
- avrunda med en upplösning, historien måste resultera i något! (t.ex: att mannen dog, att de levde lyckliga i alla sina dagar, att någon kom till insikt?)
Observera dock att konflikten i historien inte nödvändigtvis behöver lösas, däremot bör någon ha lärt sig något! Antingen en karaktär, eller också vi som läser. (t.ex: mannen behöver inte dö i berättelsen, men han får åtminstone veta att han ska det inom en nära framtid, eller: vi som läser berättelsen får veta det!)
Detta är ju egentligen samma sak man måste lösa i en novell eller en roman. Men att det faktiskt går att lösa det på 55 ord! Och tänker vi efter lyckades ju Hemingway att hantera tre av fyra problem på bara sex ord.
Finns det någonting som äter getingar?
Finns det någonting som äter getingar?
Mick O'Hare
Jag borde verkligen lära mig att inte köpa den här typen av böcker. För mig blir det bara infotainment - jag läser, fnissar, och glömmer bort.
I boken har författaren sammanställt en rad frågor från en brittisk tidning. Precis som i dagens industri (var det väl? Jag är lite osäker här på precis vilken tidskrift det är) kommer läsarna med frågorna - och med svaren. Det innebär att samma fråga besvaras av flera olika personer, vilket funkar väldigt bra.
Några frågor och svar kommer jag ihåg. Hur man ska bära sig åt om man vill bli en fossil. Varför en katt tenderar att landa på fötterna när den faller. Vad bajs består av - egentligen. Och inte minst vad det gröna på potatisen egentligen är och varför man ska undvika att äta sådana potatisar. Jag för min del har slängt mina gröna potatisar och kommer att göra det även framledes.
Uppriktigt sagt, den här boken gjorde egentligen varken till eller från. Jag betvivlar att jag kommer att läsa om den.
dagbok från Upphärad
Lars Andersson
Det kan finnas flera anledningar till att jag inte läser ut en bok. I det här fallet beror det inte i sig på att jag tröttnat, utan på att jag nådde en mättnadskänsla.
Detta är en dagbok från mitten av artonhundratalet, från Västergötland. LA skulle bara veta att hans privata plitande skulle bli publicerat i en riktig bok! LA skriver dagbok under fyra år, från fjorton års ålder fram till sin död. Han bor på en bondgård, han är yngst av fem bröder, hans far är inflytelserik och engagerad i socknen.
Anteckningarna är korta men han skriver nästan varje dag. Dagboken är maskinskriven men man har valt att inte rätta i språket. Detta gör att samma ord kan skrivas på många olika sätt (exempelvis kallas brodern omväxlande för Torsten och Törsten) och det är långtifrån alla ord jag känner igen.
Det intressantaste är vilka ämnen LA väljer att ta upp. Vi får i förordet veta att papper är dyrt och på den faximil-sida som är inklippt i boken ser vi också hur noga LA är med att utnyttja precis hela sidan. Trots detta är det samma sak LA tar upp varje dag: vilka arbetsuppgifter han och bröderna haft under dagen (inte mamman eller pigorna). Är det söndag vilka som gått i kyrkan och vem som predikat och vilka lik som begravs. Vilket väder det är. Om det är auktion eller boupptäckning. Det är lätt att se att arbetsuppgifterna ändras med årstiden och att dagarna är lika varandra. Jag börjar fundera dels på vad han väljer att skriva men också på vilket liv han har. Han skildrar nästan aldrig intryck eller vad han känner - undantagen blir därför desto starkare: han skriver att lärkan sjöng så fint. Då börjar jag le. Under det år (1860) som jag läste igenom berättar han inte om en enda konflikt eller relation. Jag börjar fundera på om killen hade några vänner? Hade han kul? Vad gjorde han då?
Sverige ser mycket annorlunda ut idag. Den stora världen - och de förändringar den genomgick syns inte alls i LAs skildring. Överheten ser vi i form av prästen, ingen annan. Under perioden han skildrar sker den sista offentliga avrättningen i Sverige. Karl XV kröns till kung. Järmvägsförbindelse Stockholm-Malmö öppnar. Inget av detta syns i dagboken. Det är en viktig läxa. Det är skillnad mellan den historia vi ser i historieböckerna och den vardag människor lever i.
Jag kommer att komma ihåg boken för att skildringen gör att jag skapar mig en bild av hans vardag. Jag känner mig nöjd med att ha läst en fjärdedel av boken - det räcker. Skulle jag läst mer skulle det enbart varit av prestige-skäl.
Den nya författarskolan
Göran Hägg
Den här boken har jag letat efter i ett tiotal bokhandlar men inte fått tag i. Min svägerska hade med sig boken oläst och jag slukade den. Den här boken, vågar jag påstå, kommer att påverka hur jag läser i fortsättningen.
Boken innehåller en rad korta kapitel (ett trettiotal ungefär) som var och ett tar upp en aspekt kring berättarteknik och stilgrepp. Helt enkelt en guide om hur böcker är uppbyggda och några vanliga knep som författaren kan använda sig av för att bygga upp sin berättelse.
Man kan välja att se den här boken som en kokbok. Man kan också välja att se det som en mall eller raster som man som läsare kan lägga på de böcker man läser. Boken behandlar enbart romaner (OK, är nog tillämpbart även på noveller. Och långfilmer förståss.) Han nämner facklitteratur ett par gånger men det är nog svårt att tillämpa då.
GH är så konkret att jag medan jag läser på rak arm kommer på exempel på böcker förutom de exempel som han lyfter upp (och det är många! Ett stort plus!).
GH har även skrivit ett par böcker om retorik. Det märks när man läser boken. Ofta är sättet att tänka lika och eftersom detta är den enda bok i sin genre jag läst, kan jag inte låta bli att fundera på vad det är GH väljer att inte ta upp. GH är också provocerande. Han vet vad han tycker är sant. Han skriver på ett sådant sätt att den vane läsaren klart ser att det är hans åsikt men han framställer det som om enbart idioter inte skulle dela hans åsikt. Han har minst sagt tvärsäkra åsikter om värdet av bildspråk och metaforer. Kan man ta det har man en rolig läsupplevelse framför sig!
Lycka till om balans i livet och andra floskler
Tinni Ernsjöö Rappe & Jennie Sjögren
Den här boken har legat till sig ett tag. Jag slukade den när jag läste den, jag har rekommenderat den för många, men trots det är den svår att skriva om.
Boken är skriven av författarduon bakom Diagnos Duktig, Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren. När författarduon marknadsför sig själva och sin bok säger de att "Vi brukar säga att om Diagnos: Duktig handlar om destruktiv duktighet så handlar Lycka till! om konstruktiv duktighet. I boken presenterar vi fyra lösningar för hälsosam duktighet: var smart-lat, hitta din grej, säg upp dig och lev jämställt." [Citat från hemsidan, http://www.lyckatill.nu/omboken.htm]. Och jag tycker att det är lite synd att de skriver så. Boken är så mycket mer än ett framgångskoncept eller självhjälpsbok ("om du gör A kommer B att inträffa och då blir det bra").
Jag finner en lättnad i att boken ger en diversifierad bild av hur man kan vara som yrkesarbetande mamma. På så sätt finns det inga pekpinnar. Jag blir glad när jag hittar formuleringar som är så sanna så att jag önskar att jag tänkt dem själv. Jag gillar att man tar kål på en massa myter (man behöver inte karriärsplanera för att komma nånvart. En mentor är inget krav). Det här är ingen eländesskildring. Tvärtom blir jag glad av den för att boken är konstruktiv. Men jag är, och andra sidan, skulle jag tro, precis målgrupp för den här boken. Min gissning på vem som är målgrupp för den här boken är (a) kvinna (b) mamma med små barn (c) yrkesarbetande med ett tämligen fritt arbete (d) gift/sambo. Jag tror att någon utan barn egentligen nog tycker att boken är ganska ointressant just därför att frågan om balans - mellan arbete och hemliv - blir så mycket mer accentuerad med barn. Och de personer som presenteras är också föräldrar.
Jag har funderat en hel del om varför jag tycker så illa om det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Jag får skam till säges konstatera att böckerna inte är så olika varandra som man skulle kunna tro. Det är definitivt inte samma målgrupp: Snickare&Marklunds målgrupp är tio, femton år äldre och strategiska. Rappe och Sjögren är bredare och, upplever jag, inte lika ovetenskapliga, man är duktigare på att säga att det här var just hennes berättelse, hennes upplevelse, vad vill du bära med dig av den.
Dessa två böcker är inte de enda i genren. Bitterfittan och Pia Hintzes böcker hör definitivt dit. Likaså Hillewi Wahl och Martina Haags kåserier. Linda Skugge kan också räknas hit. Inte att förglömma uppdrag mamma, uppdrag pappa, uppdrag familj. Är det så svårt att få det att gå ihop? Eller är dagens generation unga (kvinnor, för det är mammorna vi ser här, inte papporna) duktiga att beskriva och duktiga att vilja läsa sin vardag och sina problem?
Har det varit lika svårt för småbarnsföräldrar jämt eller är det attityden som ändrats?
Karriär och köksbesvär
Sophie Kinsella
Det här är ingen tungviktare men tämligen trevlig läsning. Huvudpersonen advokaten Samantha investerar allt i jobbet. Hon har ingen fritid och inget liv. Hennes familj är likadan. Hennes födelsemiddag börjar och slutar på en restaurang där både modern och brodern ringer och beklagat att de inte kunnat komma.
Samanthas mål i livet är att bli delägare men samma förmiddag som hon ska uppnå sitt mål uppdagas ett slarvfel hon gjort som kostar firman mycket pengar. Samantha flyr London och hamnar oförhappandes i en liten charmig engelsk by som hushållerska åt ett nyrikt par. Och Samantha kan inte laga mat. Eller städa.
Bokens roligaste delar tycker jag är skildringarna av hushållsarbete. SK lyckas förmedla Samanthas totala okunskap och misslyckanden på ett trovärdigt sätt. Och tänk att det där rutiniserade hushållsarbetet - sätta på tvättmaskinen, baka bröd eller stryka en skjorta faktiskt inte är självklarheter. Det är kunskap, måhända tyst kunskap, som krävs.
Det här är en kul bok och perfekt lätt-lektyr. Vissa scener kommer jag att komma ihåg, till exempel Samanthas upptäckt av sin gamla kom-ihåg lista, eller Samantha hos avslappningsterapeuten, är underbara.
häxgropen
Häxgropen
John Dickson Carr
Den här boken fanns med på min lista av köpta men olästa böcker och efter att ha läst om de tre första sidorna ett par gånger fastnade jag i boken.
Häxgropen kom redan på 1930-talet och är en pusseldeckare. Bokens tema och stämning har antydan till skräck-gotik. Författaren bygger skickligt upp en känsla av obehag. I kontrast till detta har vi lexikongrafen (detektiven) Fell som är logisk. Saker ska inte bara kunna ha gått till på ett visst sätt utan det måste också finnas belägg som styrker denna logik.
Boken har mycket väl uppbyggd. Jag har precis läst ut Göran Häggs den nya författarskolan och kan med de glasögonen plötsligt se vad skicklig JC är på att bygga upp berättelsen. Det berättartekniska knep som mest imponerar på mig är det som Göran Hägg kallar för persiska brev - att sätta in en utomstående i miljön som gör kontrastverkan större och som gör att författaren kan beskriva vad som händer och kontexten utan att man som läsare tycker att det är konstigt. Om jag skulle skriva en bok om intriger i universitetsmiljö, tex, skulle berättelsen vinna mycket på om jag lät någon helt utomstående - en städerska, en student eller en afrikan - komma in i berättelsen.Denne någon skulle kunna se det absurda i det förgivet tagna. I det här fallet är det en ung amerikan som fungerar som "persiska brev" och när man plötsligt ser det inser man också att det är underligt vad lätt den här amerikanen har att ta sig in överallt. Författaren har också ett mycket roligt och uppfriskande bildspråk.
Väl värd att läsa även om själva deckargåtan (som vanligt) intresserade mig mindre och boken har ett par år på nacken. Jag kommer att hålla koll efter fler böcker av honom.
mannen med oxhjärtat
Inger Frimansson
Det var ingen tjock bok men en bok som verkligen har en förmåga att beröra. När boken var slut saknade jag de karaktärer jag lärt mig känna. Jag känner att jag vill lära mig skriva som IF- närmare bestämt hennes sätt att beskriva människor och drivkrafter. Som vanligt är jag mindre intresserad av deckargåtan som sådan.
Vi lär känna ett antal människor med anknytning till brandkåren på Östermalm. Flera av dem bor och växte upp tillsammans i Hässelby.
IF skriver i tredje person och låter berättarrösten variera mellan ett par personer. Hon beskriver inte personerna, hon gestaltar dem. Även personer som är mycket annolrunda än mig skildrar hon på ett sätt som jag förstår. Och det är inte alltid behagligt. Efter ett tag börjar jag fundera på huvudpersonerna vi möter, såväl deras sociala bakgrund som deras kön. Det speglas bland annat i språket och i referensramen. IF skildrar brandmän och andra arbetare och tanken slår mig vilket begränsat liv jag har. Oftast träffar jag mest bara folk som är ganska lika mig själv.
En person, eller rättare, två personer, kryper ner under skinnet på mig, var och en på sitt sätt. Den första är överbeskyddade, oskuldsfulla E. Hur kan någon vara så oskuldsfull och kärlekstörstande? Hur i all sin dar kommer hon att klara att bryta sig loss från sin far, skapa en relation till sin mor och bror och inte slukas av sin pojkvän?
Den andra är Franki, jämngammal med E, Es pojkvän och bokens otäckaste bekantskap. Han har gett boken dess titel och fastän han inte uppfattar sig själv som ond eller farlig skulle jag aldrig vilja ha med honom att göra. Det skrämmer mig att det finns människor som fungerar som han. Franki tränar och äter anabola steroider. Han har missat uttagningen till brandmansutbildningen på intervju-delen och lever i förvissningen att han när som helst kommer att få börja jobba på brandkåren. Han upplever att han känner eldens väsen och hans närvaro gör andra människor osäkra och illa till mods
Liksomi Ruth Randells bok (som jag just nu glömt bort namnet på, överkommer!) är kärlekshistorien mellan E och Franki central för att boken ska fungera. Också här är huvudpersonerna överbeskyddade men tack och lov ställs inte saken på sin spets på samma sätt i boken mannen med oxhjärtat. Det sker kanske istället sedan vi slagit ihop boken?
Hur kommer det att gå för dem? Främst, hur kommer det att gå för Franki och E? För Engen och Camilla? För Frankis mamma och Es pappa? Jag kan se i bokens förlängning en rad kriser och uppgörelser, men jag är inte säker på att jag ser mycket hopp. Jag får istället känslan av att detta är livet. Det sker inga mirakel. Även om vissa försöker få till dem.
Cherry Ames
Cherry Ames kommer hem - Helen Wells
Cherry Ames privatsköterska- Helen Wells
Cherry Ames sköterska ombord - Julie Tatham
Cherry Ames på barnsjukhuset - Julie Tatham
Cherry Ames - ödemarkssköterska - Julie Tatham
Cherry Ames - sköterska på varuhus- Helen Wells
Jag har frossat i Cherry Ames de senaste dagarna. Det finns en klar kronologi och det känns viktigt att läsa i rätt ordning, eftersom böckerna bygger på varandra. Nu efter ett antal böcker börjar jag tycka synd om Cherry Ames som får byta yrke så ofta - efter något år sådär. Och ofta är anledningen att Cherry Ames är utarbetad. Det är därför Cherry Ames kommer hem - det vill säga tillbaka till USA från kriget. Det är därför Cherry Ames blir sköterska ombord - för att hon är utarbetad som distriktssköterska i New York. Med ett samtida öga kan man banna Cherry lite för att hon inte förmår ta bättre hand om sig själv. Ständigt tar hon på sig för mycket. Tar ansvar för idéer hon haft som andra väljer att genomföra. Hon går upp i sitt jobb och har nästan hela sitt umgänge knutet till jobbet - eller till Spencer-klubben, den handfull sjuksköterskor som utexaminerades från Spencer samtidigt som henne. I varje bok finns det någon man som är speciell men jag har ingen känsla av att de någonsin går längre än att hålla handen.
Ett par scener kommer jag ihåg från när jag läste böckerna som tonåring. Cherry Ames möte med den fattiga men renliga svenska familjen i New York. Cherry Ames möte med perukmakaren som absolut ville köpa hennes långa svarta hår. De mysterier som Cherry Ames hamnar i är fåniga. Detta gäller inte minst mysteriet i sköterska på varuhus. Men vad skulle annars driva berättelsen framåt? Det är frågan.
Böckerna jag har läst är skrivna mellan 1946-1956. Ibland kommer teman som tiden har sprungit ifrån, inte minst när Cherry Ames blir otroligt bekymrad för ett sexåring som har feber. Testa att komma med den historien till sjukvårdsupplysningen!
mitt psykiatriska liv
Johan Cullberg
Det här är den andra självbiografiska skildringen jag har läst på kort tid. Den andra var Bryan Sykes. Bortsett från de självbiografiska inslagen borde inte de här böckerna vara lika. Men på vissa punkter är de det.
Johan Cullberg är en mycket namnkunnig svensk psykiatriker. Han har varit verksam under åtskilliga decennier och har på så sätt inte bara iaktagit, utan också aktivit deltagit, i en lång rad behandlingstrender. Mest känd är han kanske för boken kris och utveckling. Den här boken är hans memoarer.
Egentligen kan man dela upp boken i två delar, och jag har mycket olika känslor och åsikter om de två delarna. Den första delen är hans barn- och ungdomsår, tills han är i tjugoårsåldern. Den delen får också sin epilog i bokens allra sista kapitel.
Den andra delen skildrar JCs karriär. Den delen inleds med ett "mellanstick om memoarskrivande" där JC kommer fram till att han inte kan skriva om människorna i sin omgivning, av hänsyn och svårigheter med uppriktighet. Det är ett klokt mellanspel, men det får konsekvenser. Den här delen liknar i stort Bryan Sykes redogörelse för hur hans mitokondrie-studier når acceptans. JCs skildring får bitvis en karaktär av upprepning - så hände det, så hände det, då var x kritisk, då svarade jag så här. Skildringen blir blodlös och, precis som när Bryan Sykes skriver, tröttnar jag lite. Frågan väcks i mig vad är relevant att ta upp i sina memoarer? Är jag kanske inte målgrupp? Är jag kanske trångsynt och borde låta memoarskrivaren skriva om det han tycker är intressant? Jag saknar en känsla av att JCs liv är mer än hans karriär - är han en hel människa eller jobbar han jämt? Är karriären bara strukturer - medicinska och vetenskapliga för att inte tala om politiska dispyter - var tar vården vägen? En slutsats är väl att vård är politik.
Psykiatri verkar efter denna läsning inte vara en medicinsk gren i paritiet med de andra - men för att accepteras har den - med en del negativa konsekvenser - pressats in i en sådan mall. Det har inte bara att göra med uppbyggnaden av avdelningar och kliniker utan också hur man bedömer och forskar om adekvat vård.
JC introducerar ett viktigt begrepp för mig: befolkningsansvar. Lyssna på ordet! Att en vårdinrättning har ansvar för att kunna erbjuda vård för de boende inom ett visst område. Kanske är det just det där med bofolkningsansvar som fortfarande känns otillfredställande i hela den svenska sjukvården?
En annan viktigt sak JC förklarar för mig är skillnaden mellan mentalsjukhus och psykiatriska kliniker: att det var olika diagnosgrupper som hänfördes till de olika inrättningarna och att det också fick konsekvenser för hur mycket man forskade på olika diagnoser.
En annan sak är skillnaden och utvecklingen av yrkesgrupperna psykologer och psykiatriker. Det är en spännande läsning när man bara försöker följa det spåret eftersom det exemplifierar teorier om professionalism jag läst tidigare.
Avslutningsvis, delvis kräver memoarerna en hel del kunskaper av läsaren. Gång på gång försöker jag komma ihåg vad som är skillnaden mellan psykoanalys och psykoterapi och kognitiv terapi. Samtidigt, på andra områden är JC inte lika väl insatt: man pratar exempelvis om den kommunala hemhjälpen.
Tack Kerstin!
kvartalsrapport 1 2008
Årets första kvartal är avklarat och efter en del trassel på blogg.se så kommer inlägget nu. Under årets första 90 dagar har jag läst klart 43 böcker. Jag har ännu inte hunnit blogga om dem alla.
Detta innebär att om jag mot förmodan skulle fortsätta i samma takt skulle jag vid årets slut ha läst över 120 böcker. Så blir det inte, det vågar jag nästan garantera. Därutöver har jag 4 böcker jag valt att inte avsluta. Och ett antal på gång i mer eller mindre aktiv fas. Jag är ju slalomläsare.
Böckerna är av olika karaktär. 16 av dem tillhör mina samlingar. Två biografier. 6 fackböcker och ytterligare några bagateller. En hel del av dem är ungdomsböcker. två ensamma deckare och ett par klassiker (to kill a mockingbird, stranger in a strange land, det mest förbjudna, förnuft och känsla, tio små negerpojkar).
Det är fler böcker än vad jag hade tänkt. Å andra sidan är det billiga böcker jag köpt. Flertalet (51) är till mina samlingar: Lotta, Cherry Ames, Statsrådet, Spöket och fem-böckerna. Andra är böcker som jag har läst och vill äga: ingen dans på rosor, stockholmsserien, stranger in a strange land (sammanlagt 10 stycken). Och ungefär 6 är facklitteratur som är svåra att läsa från pärm till pärm. Räknar man så är i alla fall mina bokinköp inte mycket överdrivna.
Boknetto
Jag har läst 43 böcker under första kvartalet varav 33 är inköpta under perioden. 10 kommer från andra håll. Det innebär att jag läst mindre än en tredjedel av de inköpta böckerna.
Värdeomdömen
Kvartalets största läsupplevelse: utan tvekan to kill a mockingbird. Alla borde läsa den!
Kvartalets överraskning: stockholmssägner.
Kvartalets största rekommendation: lycka till. Om balans i livet och andra floskler.
Kvartalets kallsup: det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.