Lycka till om balans i livet och andra floskler
lycka till om balans i livet och andra floskler
Tinni Ernsjöö Rappe & Jennie Sjögren
Den här boken har legat till sig ett tag. Jag slukade den när jag läste den, jag har rekommenderat den för många, men trots det är den svår att skriva om.
Boken är skriven av författarduon bakom Diagnos Duktig, Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren. När författarduon marknadsför sig själva och sin bok säger de att "Vi brukar säga att om Diagnos: Duktig handlar om destruktiv duktighet så handlar Lycka till! om konstruktiv duktighet. I boken presenterar vi fyra lösningar för hälsosam duktighet: var smart-lat, hitta din grej, säg upp dig och lev jämställt." [Citat från hemsidan, http://www.lyckatill.nu/omboken.htm]. Och jag tycker att det är lite synd att de skriver så. Boken är så mycket mer än ett framgångskoncept eller självhjälpsbok ("om du gör A kommer B att inträffa och då blir det bra").
Jag finner en lättnad i att boken ger en diversifierad bild av hur man kan vara som yrkesarbetande mamma. På så sätt finns det inga pekpinnar. Jag blir glad när jag hittar formuleringar som är så sanna så att jag önskar att jag tänkt dem själv. Jag gillar att man tar kål på en massa myter (man behöver inte karriärsplanera för att komma nånvart. En mentor är inget krav). Det här är ingen eländesskildring. Tvärtom blir jag glad av den för att boken är konstruktiv. Men jag är, och andra sidan, skulle jag tro, precis målgrupp för den här boken. Min gissning på vem som är målgrupp för den här boken är (a) kvinna (b) mamma med små barn (c) yrkesarbetande med ett tämligen fritt arbete (d) gift/sambo. Jag tror att någon utan barn egentligen nog tycker att boken är ganska ointressant just därför att frågan om balans - mellan arbete och hemliv - blir så mycket mer accentuerad med barn. Och de personer som presenteras är också föräldrar.
Jag har funderat en hel del om varför jag tycker så illa om det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Jag får skam till säges konstatera att böckerna inte är så olika varandra som man skulle kunna tro. Det är definitivt inte samma målgrupp: Snickare&Marklunds målgrupp är tio, femton år äldre och strategiska. Rappe och Sjögren är bredare och, upplever jag, inte lika ovetenskapliga, man är duktigare på att säga att det här var just hennes berättelse, hennes upplevelse, vad vill du bära med dig av den.
Dessa två böcker är inte de enda i genren. Bitterfittan och Pia Hintzes böcker hör definitivt dit. Likaså Hillewi Wahl och Martina Haags kåserier. Linda Skugge kan också räknas hit. Inte att förglömma uppdrag mamma, uppdrag pappa, uppdrag familj. Är det så svårt att få det att gå ihop? Eller är dagens generation unga (kvinnor, för det är mammorna vi ser här, inte papporna) duktiga att beskriva och duktiga att vilja läsa sin vardag och sina problem?
Har det varit lika svårt för småbarnsföräldrar jämt eller är det attityden som ändrats?
Tinni Ernsjöö Rappe & Jennie Sjögren
Den här boken har legat till sig ett tag. Jag slukade den när jag läste den, jag har rekommenderat den för många, men trots det är den svår att skriva om.
Boken är skriven av författarduon bakom Diagnos Duktig, Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren. När författarduon marknadsför sig själva och sin bok säger de att "Vi brukar säga att om Diagnos: Duktig handlar om destruktiv duktighet så handlar Lycka till! om konstruktiv duktighet. I boken presenterar vi fyra lösningar för hälsosam duktighet: var smart-lat, hitta din grej, säg upp dig och lev jämställt." [Citat från hemsidan, http://www.lyckatill.nu/omboken.htm]. Och jag tycker att det är lite synd att de skriver så. Boken är så mycket mer än ett framgångskoncept eller självhjälpsbok ("om du gör A kommer B att inträffa och då blir det bra").
Jag finner en lättnad i att boken ger en diversifierad bild av hur man kan vara som yrkesarbetande mamma. På så sätt finns det inga pekpinnar. Jag blir glad när jag hittar formuleringar som är så sanna så att jag önskar att jag tänkt dem själv. Jag gillar att man tar kål på en massa myter (man behöver inte karriärsplanera för att komma nånvart. En mentor är inget krav). Det här är ingen eländesskildring. Tvärtom blir jag glad av den för att boken är konstruktiv. Men jag är, och andra sidan, skulle jag tro, precis målgrupp för den här boken. Min gissning på vem som är målgrupp för den här boken är (a) kvinna (b) mamma med små barn (c) yrkesarbetande med ett tämligen fritt arbete (d) gift/sambo. Jag tror att någon utan barn egentligen nog tycker att boken är ganska ointressant just därför att frågan om balans - mellan arbete och hemliv - blir så mycket mer accentuerad med barn. Och de personer som presenteras är också föräldrar.
Jag har funderat en hel del om varför jag tycker så illa om det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Jag får skam till säges konstatera att böckerna inte är så olika varandra som man skulle kunna tro. Det är definitivt inte samma målgrupp: Snickare&Marklunds målgrupp är tio, femton år äldre och strategiska. Rappe och Sjögren är bredare och, upplever jag, inte lika ovetenskapliga, man är duktigare på att säga att det här var just hennes berättelse, hennes upplevelse, vad vill du bära med dig av den.
Dessa två böcker är inte de enda i genren. Bitterfittan och Pia Hintzes böcker hör definitivt dit. Likaså Hillewi Wahl och Martina Haags kåserier. Linda Skugge kan också räknas hit. Inte att förglömma uppdrag mamma, uppdrag pappa, uppdrag familj. Är det så svårt att få det att gå ihop? Eller är dagens generation unga (kvinnor, för det är mammorna vi ser här, inte papporna) duktiga att beskriva och duktiga att vilja läsa sin vardag och sina problem?
Har det varit lika svårt för småbarnsföräldrar jämt eller är det attityden som ändrats?
Kommentarer
Trackback