Under täcket
Under täcket
Marian Keyes
Nä. Köp den inte, inte ens om den går på rea. (Och om ni är sugna, läs då istället "uppföljaren" tankar från sängkanten för den är snäppet bättre). I en volym har MK samlat ett antal mycket lättviktiga kåserier/krönikor som publicerats i slutet av förra seklet i bland annat the Irish Tatler.
Jag tycker att MK gör sig själv mindre och våpigare än vad jag tror att hon innerst inne är och när jag försöker skriva om den här boken två dagar efter att jag läst klart den kommer jag bara vagt ihåg en sak hon skildrar, när hennes trädgårdsmästare blandar ihop syren och salvia. Men annars är det blankt. Med ett undantag. I en mörk krönika, tidigare opublicerad, skriver hon om sin tid som alkoholist. Nu efteråt tänker jag på den bjärta kontrasten mellan skildringen alkoholisten Marian och skoshopparen Marian och förundras över att bilderna inte känns kompatibla men precis lika sanna.
Marian Keyes
Nä. Köp den inte, inte ens om den går på rea. (Och om ni är sugna, läs då istället "uppföljaren" tankar från sängkanten för den är snäppet bättre). I en volym har MK samlat ett antal mycket lättviktiga kåserier/krönikor som publicerats i slutet av förra seklet i bland annat the Irish Tatler.
Jag tycker att MK gör sig själv mindre och våpigare än vad jag tror att hon innerst inne är och när jag försöker skriva om den här boken två dagar efter att jag läst klart den kommer jag bara vagt ihåg en sak hon skildrar, när hennes trädgårdsmästare blandar ihop syren och salvia. Men annars är det blankt. Med ett undantag. I en mörk krönika, tidigare opublicerad, skriver hon om sin tid som alkoholist. Nu efteråt tänker jag på den bjärta kontrasten mellan skildringen alkoholisten Marian och skoshopparen Marian och förundras över att bilderna inte känns kompatibla men precis lika sanna.
En orolig själ
En orolig själ
Kay Redfield Jamison
Det här är en skildring av hur det är att leva med bipolär sjukdom - eller som mano-depressiv, som författaren själv säger. Det är en rak skildring som visar hur manodepressiviteten (och inte minst medicineringen med litium) passar in, och påverkar, hennes liv. Det är alltså inte i egentlig mening en bok om sjukdomen i sig. Hennes skildringar av sjukdomen och hur den känns är ganska ytliga - för tyngdpunkten ligger inte där. Exempelvis nämns ordet ångest en gång, inte mer. Och hon förklarar inte hur det känns att ha ångest. Och därmed förstår inte läsaren heller hur det känns.
Bokens tyngdpunkt ligger inte i skildringen av den affektiva störningen (som jag har lärt mig att det heter efter att ha läst boken). Den handlar om att ha ett vanligt (yrkes-)liv trots sjukdomen. För KR är inte vem som helst - hon är psykolog med inriktning på affektiva störningar. Det är här det blir intressant - och svårt. Min första tanke är hur kan hon möta patienter när hon själv är patient. Speciellt som hon jobbar med patienter även under sina depressiva och maniska skov. Hur kan hon säga till sina patienter att ta litium när hon själv gång på gång avbryter sin behandling? Mina tankar hakar upp sig på det här, mina farhågor om Cullbergs mognad som människa under hans första yrkesår, som jag kände när jag läste hans självbiografi, ter sig futtiga här. Om hon var i så dåligt skick under sina skov som hon låter oss ana - hur orkar hon ta sig till jobbet? Hur möter hon människor?
Man kan läsa hennes bok som ett försvarstal för just den här typen av frågor. KR är skicklig och framgångsrik i sitt yrkesliv - trots det handikapp som sjukdomen innebär. Hon skildrar hur hon disputerar, hur hon får en fast tjänst, hur hon bygger upp en egen klinik. Det slår mig efter ett tag att hon inte skäms. Hon är selektiv med att berätta om sin sjukdom, men hon vägrar att känna sig - och bete sig - underdånigt. Flera episoder hon återberättar handlar om när hon berättar om sin sjukdom för människor hon bryr sig om och om deras reaktioner. När jag fått denna insikt i hur hon fungerar ser jag plötsligt vad hon inte vill skriva om. I ett stycke mitt i boken berättar hon i förbigående om vad tabubelagt våld hos kvinnor är. Hon nämner att hon även varit (mycket) våldsam under sina maniska skov och hon nämner det på ett sådant sätt att jag tror att det är något hon inte riktigt vill kännas vid.
KR är framgångsrik och hon är en riktig fighter. Litiumet leder de första åren till en påfallande tanketröghet. Hon kan inte läsa vetenskapliga artiklar, hon blir klumpig, hon förlorar sin kreaktivitet, läser helst barnböcker. Trots detta lyckas hon bygga upp en klinik och avancera i sin vetenskapliga karriär. Hennes bok är en avdramatisering av sjukdomen, en motsats till stigmatisering. På så sätt är det en viktig bok, som jag verkligen kan rekommendera.
Kay Redfield Jamison
Det här är en skildring av hur det är att leva med bipolär sjukdom - eller som mano-depressiv, som författaren själv säger. Det är en rak skildring som visar hur manodepressiviteten (och inte minst medicineringen med litium) passar in, och påverkar, hennes liv. Det är alltså inte i egentlig mening en bok om sjukdomen i sig. Hennes skildringar av sjukdomen och hur den känns är ganska ytliga - för tyngdpunkten ligger inte där. Exempelvis nämns ordet ångest en gång, inte mer. Och hon förklarar inte hur det känns att ha ångest. Och därmed förstår inte läsaren heller hur det känns.
Bokens tyngdpunkt ligger inte i skildringen av den affektiva störningen (som jag har lärt mig att det heter efter att ha läst boken). Den handlar om att ha ett vanligt (yrkes-)liv trots sjukdomen. För KR är inte vem som helst - hon är psykolog med inriktning på affektiva störningar. Det är här det blir intressant - och svårt. Min första tanke är hur kan hon möta patienter när hon själv är patient. Speciellt som hon jobbar med patienter även under sina depressiva och maniska skov. Hur kan hon säga till sina patienter att ta litium när hon själv gång på gång avbryter sin behandling? Mina tankar hakar upp sig på det här, mina farhågor om Cullbergs mognad som människa under hans första yrkesår, som jag kände när jag läste hans självbiografi, ter sig futtiga här. Om hon var i så dåligt skick under sina skov som hon låter oss ana - hur orkar hon ta sig till jobbet? Hur möter hon människor?
Man kan läsa hennes bok som ett försvarstal för just den här typen av frågor. KR är skicklig och framgångsrik i sitt yrkesliv - trots det handikapp som sjukdomen innebär. Hon skildrar hur hon disputerar, hur hon får en fast tjänst, hur hon bygger upp en egen klinik. Det slår mig efter ett tag att hon inte skäms. Hon är selektiv med att berätta om sin sjukdom, men hon vägrar att känna sig - och bete sig - underdånigt. Flera episoder hon återberättar handlar om när hon berättar om sin sjukdom för människor hon bryr sig om och om deras reaktioner. När jag fått denna insikt i hur hon fungerar ser jag plötsligt vad hon inte vill skriva om. I ett stycke mitt i boken berättar hon i förbigående om vad tabubelagt våld hos kvinnor är. Hon nämner att hon även varit (mycket) våldsam under sina maniska skov och hon nämner det på ett sådant sätt att jag tror att det är något hon inte riktigt vill kännas vid.
KR är framgångsrik och hon är en riktig fighter. Litiumet leder de första åren till en påfallande tanketröghet. Hon kan inte läsa vetenskapliga artiklar, hon blir klumpig, hon förlorar sin kreaktivitet, läser helst barnböcker. Trots detta lyckas hon bygga upp en klinik och avancera i sin vetenskapliga karriär. Hennes bok är en avdramatisering av sjukdomen, en motsats till stigmatisering. På så sätt är det en viktig bok, som jag verkligen kan rekommendera.
Rachel's holiday
Rachel's holiday
Marian Keynes
Jag har fått min första moochade bok! Det är min favorit bland böckerna om systrarna Walsh. Efter att ha läst tankar från sängkanten kan jag tänka att det också är den bok som ligger närmast MK själv. Rachel bor i New York och fest-knarkar. Efter en självmordsförsök-liknande överdos övertygar familjen henne att skriva in sig på the Cloisters, ett behandlingshem där kändisar ibland skriver in sig. I Rachels värld är det ett lyx-spa och hon förstår att de andra, de riktiga knarkarna och alkisarna, behöver behandlingen också. total förnekelse, alltså.
Boken är en beskrivning om hur Rachel förstår att hon är narkoman. på många sätt liknar boken så dumt av Mia Thörnblom. Jag tänker att det måste vara tufft att möta sig själv på ett så drastiskt sätt. Och att det är ett snabbt men fragilt sätt att växa. MK skildrar detta med en hel del medkänsla och med glimten i ögat.
Marian Keynes
Jag har fått min första moochade bok! Det är min favorit bland böckerna om systrarna Walsh. Efter att ha läst tankar från sängkanten kan jag tänka att det också är den bok som ligger närmast MK själv. Rachel bor i New York och fest-knarkar. Efter en självmordsförsök-liknande överdos övertygar familjen henne att skriva in sig på the Cloisters, ett behandlingshem där kändisar ibland skriver in sig. I Rachels värld är det ett lyx-spa och hon förstår att de andra, de riktiga knarkarna och alkisarna, behöver behandlingen också. total förnekelse, alltså.
Boken är en beskrivning om hur Rachel förstår att hon är narkoman. på många sätt liknar boken så dumt av Mia Thörnblom. Jag tänker att det måste vara tufft att möta sig själv på ett så drastiskt sätt. Och att det är ett snabbt men fragilt sätt att växa. MK skildrar detta med en hel del medkänsla och med glimten i ögat.
snart...
Vi har varit sjuka allihop och bloggen har väl inte direkt varit högprioriterad. Snart kommer jag tillbaka!
Läsa, låna, köpa
Jag har hittat min lilla biblioteksfilial och här i den lilla världen går vi dit varje måndag. Vi plockar på oss lite böcker (OK, en hel del böcker), jag läser tre-fyra böcker högt för min nästan-sexåring och går hem med bok-kassen under barnvagnen. Och nästa måndag lämnar vi tillbaka de böcker som håller på att gå ut.
Trots detta har jag ett sug efter att KÖPA böcker. Jag plockar längtansfullt bland böckerna i bokhandeln trots att jag vet med mig att jag i stort sett inte rört några av de böcker jag köpt i år. Jag har kommit fram till att det är två olika saker för mig: att köpa och att låna böcker. Att låna böcker fyller inte mitt behov av att köpa böcker.
Trots detta har jag ett sug efter att KÖPA böcker. Jag plockar längtansfullt bland böckerna i bokhandeln trots att jag vet med mig att jag i stort sett inte rört några av de böcker jag köpt i år. Jag har kommit fram till att det är två olika saker för mig: att köpa och att låna böcker. Att låna böcker fyller inte mitt behov av att köpa böcker.
Lanceheim
Lanceheim
Tim Davys
Minns ni bloggvärldens Amberville-hysteri? Boken märktes inte så mycket i bokhandeln men i bokbloggvärlden blev den omskriven. LAgom till att Amberville har utkommit i pocket kommer del två, Lanceheim, ut. De är mycket olika.
Jag minns Amberville som en hårdkokt deckare där huvudkaraktärerna slogs så att bomullen yrde. Bra skildrat och en extra dimension med mjukdjuren som karaktärer. Och intressant med själva problemet - vem gör upp listan om vilka mjukdjur som chaufförerna ska hämta?
I Lanceheim använder författaren en annan röst (är pseudonymen avslöjad än, förresten?). Fantasidjuret Maximilian är bokens viktigaste karaktär och han skildras på två olika sätt. Dels genom hans levnadstecknare Vargen Diaz. Dels hur han påverkar kompositören Reuben. Språkdräkten skiljer sig åt i kapitlen beroende av om det är Diaz eller Reuben som för ordet. I boken förstår vi efter hand karaktärerna Maximilian, Diaz och Reuben - både deras positiva och negativa karaktärsdrag. TD målar upp andra frågor än i Amberville, och tycker jag, också mer intressanta frågor.
Lanceheim är en fristående fortsättning och även om ni inte gillade Amberville, ge Lanceheim en chans!
Inlägg på bokidioten.se om Amberville:
Amberville
Amberville - recension
Bokidioten - en av den hundra främsta
Tim Davys
Minns ni bloggvärldens Amberville-hysteri? Boken märktes inte så mycket i bokhandeln men i bokbloggvärlden blev den omskriven. LAgom till att Amberville har utkommit i pocket kommer del två, Lanceheim, ut. De är mycket olika.
Jag minns Amberville som en hårdkokt deckare där huvudkaraktärerna slogs så att bomullen yrde. Bra skildrat och en extra dimension med mjukdjuren som karaktärer. Och intressant med själva problemet - vem gör upp listan om vilka mjukdjur som chaufförerna ska hämta?
I Lanceheim använder författaren en annan röst (är pseudonymen avslöjad än, förresten?). Fantasidjuret Maximilian är bokens viktigaste karaktär och han skildras på två olika sätt. Dels genom hans levnadstecknare Vargen Diaz. Dels hur han påverkar kompositören Reuben. Språkdräkten skiljer sig åt i kapitlen beroende av om det är Diaz eller Reuben som för ordet. I boken förstår vi efter hand karaktärerna Maximilian, Diaz och Reuben - både deras positiva och negativa karaktärsdrag. TD målar upp andra frågor än i Amberville, och tycker jag, också mer intressanta frågor.
Lanceheim är en fristående fortsättning och även om ni inte gillade Amberville, ge Lanceheim en chans!
Inlägg på bokidioten.se om Amberville:
Amberville
Amberville - recension
Bokidioten - en av den hundra främsta
På spaning efter William Shakespeare
På spaning efter William Shakespeare
Bill Bryson
När jag var barn läste jag en science fiction där alla som skulle emigrera från jorden fick ta med sig en bok. Den familj vi fick följa tog med sig William Shakespears samlade verk, en reparationshandbok, en hästbok och en anteckningsbok. Så högt värderades alltså Shakespeare: en kulturskatt att ta med sig när man skulle starta en ny civilisation.
Shakespeare är ett viktigt namn inom litteraturen, även om jag är beredd att sätta en rejäl slant på att de flesta av oss inte vet varför han har en sådan särställning. Det lär vi oss inte heller i BBs bok. BB (som också har skrivit en kortfattad historik om nästan allting) har skrivit en tunn bok om allt vi vet om personen Shakespeare. Inte det vi tror oss veta, utan det vi faktiskt vet. Det är därför, säger BB, som boken är så tunn.
När jag läser boken lär jag mig skilja på Shakespeare som ikon, fiktiv person och personen Shakespear. Man vet mycket lite om Shakespeare - man vet inte ens hur han såg ut. Man vet varifrån han kommer, vem han var gift med, hur många barn han fick, lite om livet i teatertruppen, ungefär vilka verk han skrev. Några juridiska dokument har återfunnits, likaså hans testamente. Långa perioder i hans liv vet man inte vad han gjort eller var han varit. Kort sagt, vi vet mycket lite om den person som har skrivit de verk som är så hyllade. (Nästa fråga är varför vi ska veta det...)
BB redogör för olika perioder i William Shakespears liv och sådant som hänt runt honom som i rimlighetens namn borde ha påverkat honom (sonens död, pesten, teatern the Globes tillblivelse etc). Han drar också slutsatsen att Shakespear som person verkar ha varit duktig på att skriva även om sådant (känslor) som han inte kände (till).
Jag gillar hans sätt att skriva - när han grottar in sig i (tråkiga) detaljer har han en underbar förmåga att komma med en komisk kommentar. Han tycks vara en duktig vetenskapsjournalist och jag tror att han vet vad han talar om. Trots detta blir det bitvis mördande trist. Bokens ungefär tvåhundra sidor har tagit mig två veckor att ta mig igenom och jag märker att mitt intresse avtar nästan på en gång när jag plockat upp den. Ingen page-turner, med andra ord.
Boken har givit mig insikt om vad lite vi vet. Ibland talar man om vad lite man vet om Jesus som historisk person. Uppenbarligen gäller detta även Shakespeare. En liknande parallell kan vi dra mellan bibeln och Shakespears samlade verk. Jag har ganska länge varit medveten om att innehållet i Bibeln varit föremål för kontroverser och att det inte alltid varit självklart vad som ska räknas dit. Detsamma gäller Shakespears samlade verk: Tidigt (men efter hans död) samlades hans skådespel ihop och publicerades, något som var långt ifrån en självklarhet och efter det har samlingen reviderats. Alla hans pjäser finns inte bevarade.
Jag börjar fundera på vad som sparas, vad som koms ihåg och vem som står för detta kollektiva minne och hur intressanta detaljer sållas fram. Hur hade vi sett på Shakespeare om hans pjäser inte bevarats? Hur hade vi uppfattat honom om någon som träffat honom skrivit en biografi om honom? Hur hade han själv velat bli ihågkommen? Och den svåraste frågan - vilken roll spelar personen Shakespeare för hur vi läser och uppfattar hans verk?
Bill Bryson
När jag var barn läste jag en science fiction där alla som skulle emigrera från jorden fick ta med sig en bok. Den familj vi fick följa tog med sig William Shakespears samlade verk, en reparationshandbok, en hästbok och en anteckningsbok. Så högt värderades alltså Shakespeare: en kulturskatt att ta med sig när man skulle starta en ny civilisation.
Shakespeare är ett viktigt namn inom litteraturen, även om jag är beredd att sätta en rejäl slant på att de flesta av oss inte vet varför han har en sådan särställning. Det lär vi oss inte heller i BBs bok. BB (som också har skrivit en kortfattad historik om nästan allting) har skrivit en tunn bok om allt vi vet om personen Shakespeare. Inte det vi tror oss veta, utan det vi faktiskt vet. Det är därför, säger BB, som boken är så tunn.
När jag läser boken lär jag mig skilja på Shakespeare som ikon, fiktiv person och personen Shakespear. Man vet mycket lite om Shakespeare - man vet inte ens hur han såg ut. Man vet varifrån han kommer, vem han var gift med, hur många barn han fick, lite om livet i teatertruppen, ungefär vilka verk han skrev. Några juridiska dokument har återfunnits, likaså hans testamente. Långa perioder i hans liv vet man inte vad han gjort eller var han varit. Kort sagt, vi vet mycket lite om den person som har skrivit de verk som är så hyllade. (Nästa fråga är varför vi ska veta det...)
BB redogör för olika perioder i William Shakespears liv och sådant som hänt runt honom som i rimlighetens namn borde ha påverkat honom (sonens död, pesten, teatern the Globes tillblivelse etc). Han drar också slutsatsen att Shakespear som person verkar ha varit duktig på att skriva även om sådant (känslor) som han inte kände (till).
Jag gillar hans sätt att skriva - när han grottar in sig i (tråkiga) detaljer har han en underbar förmåga att komma med en komisk kommentar. Han tycks vara en duktig vetenskapsjournalist och jag tror att han vet vad han talar om. Trots detta blir det bitvis mördande trist. Bokens ungefär tvåhundra sidor har tagit mig två veckor att ta mig igenom och jag märker att mitt intresse avtar nästan på en gång när jag plockat upp den. Ingen page-turner, med andra ord.
Boken har givit mig insikt om vad lite vi vet. Ibland talar man om vad lite man vet om Jesus som historisk person. Uppenbarligen gäller detta även Shakespeare. En liknande parallell kan vi dra mellan bibeln och Shakespears samlade verk. Jag har ganska länge varit medveten om att innehållet i Bibeln varit föremål för kontroverser och att det inte alltid varit självklart vad som ska räknas dit. Detsamma gäller Shakespears samlade verk: Tidigt (men efter hans död) samlades hans skådespel ihop och publicerades, något som var långt ifrån en självklarhet och efter det har samlingen reviderats. Alla hans pjäser finns inte bevarade.
Jag börjar fundera på vad som sparas, vad som koms ihåg och vem som står för detta kollektiva minne och hur intressanta detaljer sållas fram. Hur hade vi sett på Shakespeare om hans pjäser inte bevarats? Hur hade vi uppfattat honom om någon som träffat honom skrivit en biografi om honom? Hur hade han själv velat bli ihågkommen? Och den svåraste frågan - vilken roll spelar personen Shakespeare för hur vi läser och uppfattar hans verk?