bokidioten

A thousand splendid suns
Khaled Hosseini 

Åh, vad jag är kluven inför den här boken! Jag älskade verkligen the kite runner men kan inte säga detsamma om den här. Anledningarna är flera. Den främsta anledningen är att jag aldrig kom huvudpersonerna Mariam och Laila lika nära. Amir i kite runner kom mig  nära, och jag tänkte mycket kring honom och hans livsval. Jag upplevde honom som ett subjekt. En annan aha-upplevelse med den boken var inblicken i det afghanska samhället.

Medan kite runner skildrar en helt manlig värld, får vi i a thousand splendid suns istället följa kvinnor och deras verklighet. Skildringen är otäck. Hade inte KH hade så hög trovärdighet för mig skulle jag lägga boken ifrån mig under beteckningen "sensationsmakeri". Det känns helt enkelt inte sannolikt. Kan det vara så hemskt? Kan människor leva på detta sätt? Jag grät mig igenom de första femtio sidorna och fortsatte, tänkandes att det kan inte bli värre. Och så blir det värre. Om och om igen.

KH väljer att inte använda sig av ett enkelt berättartekniskt trick och det är en av bokens stora styrkor. I en tidigare recension beskrev jag persiska brev. KH lyckas att "få in oss" i det afganska samhället utan att använda persiska brev. Kanske just det bidrog till att boken gjorde mig så upprörd - insikten att det kunde vara jag. Insikten om vad otroligt priviligerad jag är. Och på vad olika premisser ett politiskt system kan vara uppbyggt.

Jag inser när jag skriver det här att jag är självmotsägande - att jag säger att personerna inte berör mig, samtidigt som jag erkänner att det de är med om rör mig till tårar. Jag finner inte deras känslor övertygande, och därmed inte deras agerande. Vad som händer dem går däremot direkt in i hjärtat. 
 

Läs instuderingsfrågor till boken på: www.bloomsbury.com/khaledhosseini