The seven daughters of Eve
The seven daugthers of Eve
Bryan Sykes
Jag har alltid varit lite fascinerad över folkvandringar. Lyssna på ordet: folkvandringar. Kan ett folk verkligen vandra eller bara enstaka individer? En del av svaret på frågan får jag här. Men framförallt får jag så många fler frågor, andra frågor.
Jag är en nyfiken om än sporadisk "illustrerad vetenskap" läsare. Det behöver inte nödvändigtvis vara nya nummer - förra veckan läste jag igenom ett par nummer från 1999. Men jag har den där nyfikenheten och behovet av att veta hur det går till. Få saker får min fantasi i rörelse som ord som "homo habilis", neanderthalare eller grottmålningar. Förutom ord som folkvandring, då.
Boken skildrar BS egen forskningsresa, från hans första tankar kring vem som är ismannen Ötzis* närmaste levande släktingar idag till det sista, intressantaste kapitlet, om hur människan (möjligen) har spridits på jorden.
I varje cell bär vi på mitokondrier. Mitokondirier skiljer sig från mycket annan genetisk information genom att den sprids på mödernet och att den inte blandas - bortsett från eventuella mutationer är alltså mitt mitokondirie identiskt med det från min mormorsmormorsmormors-mormorsmormorsmormorsmormorsmor. Och hennes eventuella syster. Detta innebär att man på genetisk väg kan spåra sina förfäder - eller snarare förmödrar. En bra beskrivning finns på Wikipedia.
Boken är spännande. Den är faktiskt, i alla fall i början, en riktig pageturner. Jag bär med mig boken överallt och tänker, försöker smälta informationen när jag inte läser. Den värld BS ger oss inblick i är så fascinerande och jag pratar om boken med människor jag träffar.
BS ger oss också inblick i en annan värld - forskarvärlden. Jag är själv forskare men lägger märke till en del skillnader mot min forskningsvärld. Det finns ju exempelvis inga vita rockar i min värld. Och jag har svårt att se hur en situation skulle uppkomma som skulle sluta med att jag sitter på bussen mellan London och Oxford med en skalle som är tiotusentals år brevid mig på sätet. Förtjänstfullt redogör han för det slumpmässiga elementet i all forskning och att den inte är så planlagd som man skulle tro. Man kan ju aldrig helt veta vad man ska finna. Han skildrar vetenskapliga bataljer som inte är av denna världen.
Det är BS skildring om forskningsprojektet, sedd från sin lilla forskargrupp, som skapar historien som strukturerar boken. Han skriver otroligt bra. Jag önskar att jag kunde beskriva, eller snarare skapa en historia, så skickligt som BS gör. Samtidigt är det där jag blir misstänksam och där ett av de två stora minustecknen kommer in. BS drar sig inte för att namnge kollegor. Både före detta doktorander han kommit på kant med och andra medarbetare. Jag kan tycka att det är smaklöst att hänga ut människor på det sättet.
Skildringen av de sju "döttrarna" (Ursula Tara Helena Katrine Xenia Jasmine Velda) är ett riktigt lågvattenmärke. Till skillnad från den recensent jag citerar i understreckaren upplever jag inte att BS visar så mycket kärlek och vördnad. (Snarare tvärtom: kommen till slutet av boken får jag en bild av professor BS som tämligen självupptagen). Skildringen av systrarna: dels väljer han att koppla deras liv till stora innovationer (vargen som blir hund, upptäckten av båten etc), dels väljer han att låta dem vara vackra. Men framförallt, det som gör mig arg och irriterad, är att han skildrar grottmän och grottkvinnor som vi scablonartat har fått lära oss att de såg ut: mannen släpar hem byte till grottan. Var det verkligen så? En annan bild får man i "kvinnorna och världshistorien". Vad vet BS om samhällsstrukturen i de samhällen han skildar? Vet han verkligen att det var kvinnorna som sydde kläderna tex, eller antar han det bara? Skildringen på flera sidor om männen som är ute och jagar får med det perspektivet en lite fadd eftersmak.
Jag ser inte gränsen mellan vad BS vet och vad han antar. Men jag vet att man skaffar sig makt genom att förmedla en bild av hur det nog var. Och då skulle jag vilja ha sett spår av ett tydligt samarbete med exempelvis antropologer och arkeologer.
Vi kan också se boken som ett exempel (ett annat är Freakonomics även om liknelsen haltar) att en helt annan vetenskap kommer in med andra verktyg, utmanar det etablerade och kommer fram till andra slutsatser, vilket skapar misstro, förståss. Jag funderar lite på vad Bertil Lundman skulle sagt om den här boken? Samtidigt har jag en gnagande känsla av att boken är lite för tillrättalagd - de anomalier han presenterar presenteras just därför att de strax kommer att styrka hans hypotes. En yrkesskada, jag vet, men få saker får mig så misstänksam som när saker passar lite för bra.
Och, jo, vem som helst kan ta reda på sitt genetiska ursprung. Jag väntar på mitt resultat!
*En helt annan sak, som jag snubblade över om ismannen Ötzi - den hör snarare hemma i en recension om glitterspray men jag kunde inte låta bli.
Andra röster om the seven daughters of Eve
"I den här boken tar Bryan Sykes oss med på en fascinerande resa i genetikens värld."
nättidningen Rötter
"Boken blev för mig en resa till forntidens rötter och med den kärlek och vördnad han beskriver kvinnorna fick han genast som författare en plats i mitt hjärta"
Forum/bokrecensioner: Heidi
Bryan Sykes
Jag har alltid varit lite fascinerad över folkvandringar. Lyssna på ordet: folkvandringar. Kan ett folk verkligen vandra eller bara enstaka individer? En del av svaret på frågan får jag här. Men framförallt får jag så många fler frågor, andra frågor.
Jag är en nyfiken om än sporadisk "illustrerad vetenskap" läsare. Det behöver inte nödvändigtvis vara nya nummer - förra veckan läste jag igenom ett par nummer från 1999. Men jag har den där nyfikenheten och behovet av att veta hur det går till. Få saker får min fantasi i rörelse som ord som "homo habilis", neanderthalare eller grottmålningar. Förutom ord som folkvandring, då.
Boken skildrar BS egen forskningsresa, från hans första tankar kring vem som är ismannen Ötzis* närmaste levande släktingar idag till det sista, intressantaste kapitlet, om hur människan (möjligen) har spridits på jorden.
I varje cell bär vi på mitokondrier. Mitokondirier skiljer sig från mycket annan genetisk information genom att den sprids på mödernet och att den inte blandas - bortsett från eventuella mutationer är alltså mitt mitokondirie identiskt med det från min mormorsmormorsmormors-mormorsmormorsmormorsmormorsmor. Och hennes eventuella syster. Detta innebär att man på genetisk väg kan spåra sina förfäder - eller snarare förmödrar. En bra beskrivning finns på Wikipedia.
Boken är spännande. Den är faktiskt, i alla fall i början, en riktig pageturner. Jag bär med mig boken överallt och tänker, försöker smälta informationen när jag inte läser. Den värld BS ger oss inblick i är så fascinerande och jag pratar om boken med människor jag träffar.
BS ger oss också inblick i en annan värld - forskarvärlden. Jag är själv forskare men lägger märke till en del skillnader mot min forskningsvärld. Det finns ju exempelvis inga vita rockar i min värld. Och jag har svårt att se hur en situation skulle uppkomma som skulle sluta med att jag sitter på bussen mellan London och Oxford med en skalle som är tiotusentals år brevid mig på sätet. Förtjänstfullt redogör han för det slumpmässiga elementet i all forskning och att den inte är så planlagd som man skulle tro. Man kan ju aldrig helt veta vad man ska finna. Han skildrar vetenskapliga bataljer som inte är av denna världen.
Det är BS skildring om forskningsprojektet, sedd från sin lilla forskargrupp, som skapar historien som strukturerar boken. Han skriver otroligt bra. Jag önskar att jag kunde beskriva, eller snarare skapa en historia, så skickligt som BS gör. Samtidigt är det där jag blir misstänksam och där ett av de två stora minustecknen kommer in. BS drar sig inte för att namnge kollegor. Både före detta doktorander han kommit på kant med och andra medarbetare. Jag kan tycka att det är smaklöst att hänga ut människor på det sättet.
Skildringen av de sju "döttrarna" (Ursula Tara Helena Katrine Xenia Jasmine Velda) är ett riktigt lågvattenmärke. Till skillnad från den recensent jag citerar i understreckaren upplever jag inte att BS visar så mycket kärlek och vördnad. (Snarare tvärtom: kommen till slutet av boken får jag en bild av professor BS som tämligen självupptagen). Skildringen av systrarna: dels väljer han att koppla deras liv till stora innovationer (vargen som blir hund, upptäckten av båten etc), dels väljer han att låta dem vara vackra. Men framförallt, det som gör mig arg och irriterad, är att han skildrar grottmän och grottkvinnor som vi scablonartat har fått lära oss att de såg ut: mannen släpar hem byte till grottan. Var det verkligen så? En annan bild får man i "kvinnorna och världshistorien". Vad vet BS om samhällsstrukturen i de samhällen han skildar? Vet han verkligen att det var kvinnorna som sydde kläderna tex, eller antar han det bara? Skildringen på flera sidor om männen som är ute och jagar får med det perspektivet en lite fadd eftersmak.
Jag ser inte gränsen mellan vad BS vet och vad han antar. Men jag vet att man skaffar sig makt genom att förmedla en bild av hur det nog var. Och då skulle jag vilja ha sett spår av ett tydligt samarbete med exempelvis antropologer och arkeologer.
Vi kan också se boken som ett exempel (ett annat är Freakonomics även om liknelsen haltar) att en helt annan vetenskap kommer in med andra verktyg, utmanar det etablerade och kommer fram till andra slutsatser, vilket skapar misstro, förståss. Jag funderar lite på vad Bertil Lundman skulle sagt om den här boken? Samtidigt har jag en gnagande känsla av att boken är lite för tillrättalagd - de anomalier han presenterar presenteras just därför att de strax kommer att styrka hans hypotes. En yrkesskada, jag vet, men få saker får mig så misstänksam som när saker passar lite för bra.
Och, jo, vem som helst kan ta reda på sitt genetiska ursprung. Jag väntar på mitt resultat!
*En helt annan sak, som jag snubblade över om ismannen Ötzi - den hör snarare hemma i en recension om glitterspray men jag kunde inte låta bli.
Andra röster om the seven daughters of Eve
"I den här boken tar Bryan Sykes oss med på en fascinerande resa i genetikens värld."
nättidningen Rötter
"Boken blev för mig en resa till forntidens rötter och med den kärlek och vördnad han beskriver kvinnorna fick han genast som författare en plats i mitt hjärta"
Forum/bokrecensioner: Heidi
Kommentarer
Trackback