bokidioten

Häxgropen
John Dickson Carr

Den här boken fanns med på min lista av köpta men olästa böcker och efter att ha läst om de tre första sidorna ett par gånger fastnade jag i boken.

Häxgropen kom redan på 1930-talet och är en pusseldeckare. Bokens tema och stämning har antydan till  skräck-gotik. Författaren bygger skickligt upp en känsla av obehag. I kontrast till detta har vi lexikongrafen (detektiven) Fell som är logisk. Saker ska inte bara kunna ha gått till på ett visst sätt utan det måste också finnas belägg som styrker denna logik.

Boken har mycket väl uppbyggd. Jag har precis läst ut Göran Häggs den nya författarskolan och kan med de glasögonen plötsligt se vad skicklig JC är på att bygga upp berättelsen. Det berättartekniska knep som mest imponerar på mig är det som Göran Hägg kallar för persiska brev - att sätta in en utomstående i miljön som gör kontrastverkan större och som gör att författaren kan beskriva vad som händer och kontexten utan att man som läsare tycker att det är konstigt. Om jag skulle skriva en bok om intriger i universitetsmiljö, tex, skulle berättelsen vinna mycket på om jag lät någon helt utomstående - en städerska, en student eller en afrikan - komma in i berättelsen.Denne någon skulle kunna se det absurda i det förgivet tagna.  I det här fallet är det en ung amerikan som fungerar som  "persiska brev" och när man plötsligt ser det inser man också att det är underligt vad lätt den här amerikanen har att ta sig in överallt. Författaren har också ett mycket roligt och uppfriskande bildspråk.

Väl värd att läsa även om själva deckargåtan (som vanligt) intresserade mig mindre och boken har ett par år på nacken. Jag kommer att hålla koll efter fler böcker av honom.