bokidioten

Ljusgränsen - en psykoanalys
Katrine Marie Guldager

Enda sen jag läste om den här boken i bokklubben NoK direkt har den funnits på min mentala kom-ihåg-att-läsa-lista. Igår hittade jag den på biblioteket. Nu är den (sträck-) utläst och jag imponerad. Verkligen.

Katrine Marie Guldager är en (känd?) etablerad dansk författare och uppvuxen i alternativa kretsar på sjuttiotalet. Boken skildrar hennes nio år långa psykoanalys. Psykoanalys är mytomspunnen, lite konstig. Just därför är det dubbelt intressant att få ta del av en skildring av en analysand. Psykoanalys är en mycket långsiktig analys med mycket stingenta formkrav. Man analyserar inte ett enskild problem utan snarare blottlägger hur en människa fungerar, om jag förstår det hela rätt. Psykoterapi, å andra sidan, tar kortare tid, och det är ett speciellt problem som står i fokus. Skillnaden mellan -terapi och  -analys är därför himmelsvid.

KMG berättar att hon gick i analys i nio år, fyra till fem dagar i veckan, varje session var 45 minuter. Man får inte hoppa över tilfälIen. I boken berättar hon, (förutom en hel del om hennes liv före och efter den period hon gick i analys) om hur hon tänkte kring analysen. Snarare än att alltför utelämnande berätta om sitt eget känsloliv berättar hon om hur hennes relation till analytikern skiftade över tiden och hon väver in psykoanalytiska begrepp och resonemang.

BNär jag läser den här boken börjar jag för första gången förstå lite mer om vad psykoanalys egentligen går ut på och hur det teoribygge som det baseras på fungerar. Motvilligt släpper jag mina invanda föreställningar om psykoanalys som något suspekt och sexualfixerat utan känner respekt för de som utövar detta och som utsätter sig för det.

KNG är en driven skribent och bygger upp boken bra. Hon drar ständiga paralleller till Dantes inferno på ett intressant sätt. Hon är personlig utan att vara privat och utelämnar ingen. Boken kan jag rekommendera till alla som är nyfikna på vad psykoterapi egentligen handlar om. Jag tror att det här är en bok man kan läsa flera gånger och hitta nya saker i.

Slutligen, framsidan. Påminner inte omslaget till Ljusgränsen om det till Blindheten?