Mammadags
Mammadags
Gillian White
Jag hittade boken i min mammas bokhylla när jag var där på besök. Jag fastnade i boken för att intrigen är så absurd: fem barn till skild alkoholiserad (överjävlig) fd fotomodell tröttnar på henne när hon förstör julen för dem. De hittar en smidig lösning: de låser in henne i bastun tills julen är över. Men ångrar sig sen och låter henne sitta kvar tills hon "blir mamma" och hon "blir snäll". Boken är inte realistisk: försöker man se boken från den synvinkeln tröttnar man snabbt. Men det är ändå en av de bästa böcker jag läst i år.
Ibland försöker jag tänka mig böcker som filmer. Vilken filmgenre skulle det bli? Vilken ljussättning? Vilka skådespelare? När jag körde de fantasierna i huvudet förstod jag plötsligt något om filmer: i filmer byter vi sällan huvudperson. Får vi se en situation från en persons perspektiv får vi sällan förståelse för hur de andra i filmen agerar. Hur skulle pirates of the Carribean sett ut om den skildrats från britternas sida istället, exempelvis? Jack Sparrow skulle inte framstå som hälften så charmig, lovar. Och Elizabeth skulle inte heller få så många pluspoäng. Halvvägs in i mammadags låter GW för första gång mamman (Caroline) själv komma till tals. Och jag märker att jag byter ståndpunkt. Inte nog med att jag förstår (men inte förlåter) mammans handlingar, jag kommer fram till att hennes ex-man inte är så fantastisk som alla - inklusive hans barn - tycker. Jag blir ARG på honom - skitstövel! Och ingen ser det. Utom Caroline -och jag som läsare, förståss.
Efter ett tag ser jag att det finns paralleller mellan Rakel i Christine Falklands "min skugga" och hustrun i Barbara Vines "sotarpojken". Det här handlar om kvinnor som tvingats in i roller de inte valt själv. De har varit pusselbitar i andras liv - män, barn - men har aldrig tillåtits spela huvudrollen i sina egna liv. De hanterar de på tre olika sätt och ingen av dem framstår för sina närmaste som sympatisk. *Malin* hade för länge sedan en bokfemma om vilka personer man skulle vilja bjuda hem på middag. Här har jag ett intressant middagsgäng: jag bjuder hustrun i sotarpojken, jag bjuder Rakel, jag bjuder Caroline. Jag låter Linda Skugge vara med efter hennes krönika om Kerstin Thornvall. Kanske jag också bjuder henne. Vilket samtal det skulle kunna bli! Jag hoppas att de faktiskt vågar prata på riktigt.
Gillian White
Jag hittade boken i min mammas bokhylla när jag var där på besök. Jag fastnade i boken för att intrigen är så absurd: fem barn till skild alkoholiserad (överjävlig) fd fotomodell tröttnar på henne när hon förstör julen för dem. De hittar en smidig lösning: de låser in henne i bastun tills julen är över. Men ångrar sig sen och låter henne sitta kvar tills hon "blir mamma" och hon "blir snäll". Boken är inte realistisk: försöker man se boken från den synvinkeln tröttnar man snabbt. Men det är ändå en av de bästa böcker jag läst i år.
Ibland försöker jag tänka mig böcker som filmer. Vilken filmgenre skulle det bli? Vilken ljussättning? Vilka skådespelare? När jag körde de fantasierna i huvudet förstod jag plötsligt något om filmer: i filmer byter vi sällan huvudperson. Får vi se en situation från en persons perspektiv får vi sällan förståelse för hur de andra i filmen agerar. Hur skulle pirates of the Carribean sett ut om den skildrats från britternas sida istället, exempelvis? Jack Sparrow skulle inte framstå som hälften så charmig, lovar. Och Elizabeth skulle inte heller få så många pluspoäng. Halvvägs in i mammadags låter GW för första gång mamman (Caroline) själv komma till tals. Och jag märker att jag byter ståndpunkt. Inte nog med att jag förstår (men inte förlåter) mammans handlingar, jag kommer fram till att hennes ex-man inte är så fantastisk som alla - inklusive hans barn - tycker. Jag blir ARG på honom - skitstövel! Och ingen ser det. Utom Caroline -och jag som läsare, förståss.
Efter ett tag ser jag att det finns paralleller mellan Rakel i Christine Falklands "min skugga" och hustrun i Barbara Vines "sotarpojken". Det här handlar om kvinnor som tvingats in i roller de inte valt själv. De har varit pusselbitar i andras liv - män, barn - men har aldrig tillåtits spela huvudrollen i sina egna liv. De hanterar de på tre olika sätt och ingen av dem framstår för sina närmaste som sympatisk. *Malin* hade för länge sedan en bokfemma om vilka personer man skulle vilja bjuda hem på middag. Här har jag ett intressant middagsgäng: jag bjuder hustrun i sotarpojken, jag bjuder Rakel, jag bjuder Caroline. Jag låter Linda Skugge vara med efter hennes krönika om Kerstin Thornvall. Kanske jag också bjuder henne. Vilket samtal det skulle kunna bli! Jag hoppas att de faktiskt vågar prata på riktigt.
Kommentarer
Trackback