bokidioten

tidsresenärens hustru
Audrey Niffenegger


Det här är en riktigt bra bok! Den bygger på en bra idé som är väl genomförd. Går det att resa i tiden?  En av våra två huvudpersoner, Henry, har en genetisk defekt som gör att han vid stressade tillfällen ofrivilligt reser i tiden. Såsmånigom förstår vi att vart han reser inte är lika slumpmässigt. Det är en utmaning att skilja mellan den verkliga tiden och huvudpersonens ålder. Tänk er ett diagram med en x-axel och en y-axel: på y-axeln har vi verklig tid (den tid som Henrys livskamrat Clare lever i) och på andra axeln har vi personen Henrys ålder. I vanliga fall är det ju en perfekt korrelation dem emellan: här hoppar prickarna på diagrammet och det är därför Hnery lär känna Clare redan som sexåring men han inte vet om det förrän han passerat trettio. Låter det komplicerat? Lugn, AN gör det självklart.


Temat med tidsresor är såväl utslitet som svårt att göra konsistent. Man brukar så snabbt hitta luckor i resonemanget. Författaren har gjort ett gott tankearbete och tanken hon presenterar håller ytligt sätt. Hon hittar snygga sätt att undvika alla de paradoxer som brukar uppstå ("men varför åker man inte tillbaka och ändrar det som blev fel då").

Hos mig  väcker det också en rad följdtankar. Huvudpersonen Henry reser ofrivilligt i tiden och kan inget ta med sig. Absolut inget. Inga kläder, exempelvis, vilket tycks egentligen vara den värsta delen med att vara tidsresenär: hamna naken i omöjliga sutuationer, och inte bara på jobbet. Att inget kunna ta med sig inkluderar också exempelvis plomber. Henry drar ut en tand efter att fyllningen hamnat utanför alltför många gånger. Den här idén kan man också använda för att fundera över begreppet cyborg: var går gränsen för en människa? Henry kan bara ta med sig själv (människan) men inte tekniska artefakter (det skulle göra honom till Cyborg). Var går gränsen för en teknisk artefakt? Om Henry får ett konstgjort hjärta förstår vi att hjärtat inte skulle tidsresa med honom. Men om han tar en huvudvärkstablett? En annan tanke jag fick: om jag fick träffa mig själv som femåring vad skulle jag då säga? Hur skulle jag hantera mitt yngre jag?

För det andra är berättelsen en berättelse om hur man hanterar stress. Henry blir tidsresenär när han är stressad. Tänk er själva att då bli stressad! Dels tanken på att försvinna under själva vigselcermonin (och sedan återkomma - helnäck- till samma ställe ett par minuter senare). Och sedan inse att rädslan för att det ska ske i sig ökar sannolikheten för att det ska inträffa. Man kan också i boken följa hur stressen av att tidsresa i sig påverkar Henry och hur han skapar coping-strategier på vägen. Detta gör också Henry till en komplex person: inte alla coping-mekanismer är trevliga eller är vad vi skulle förknippa med en trettioårig bibliotekarie.

För det tredje är en tidsresenärens hustru en vacker beskrivning med stark närvaro. Gång på gång vandrar jag i tankarna till den hemliga historien. Det finns likheter i sättet att skildra det som händer. I brist på bättre skulle jag vilja kalla det för motsatsen till diskbänksrealism. Kärleken och ömheten mellan Clare och Henry står ut från sidorna och det blir en vilsam njutning att läsa och följa vad som händer. Ytterligare en koppling är att huvudpersonen inte är ofelbar: i själva verket är Henry i 28-årsåldern en osympatisk person.

Ibland funderar jag på var Clare tar vägen. Beskriven som en rödhårig tålmodig konstnär önskar jag ibland att hon kunna sparka och slå lite: inte bara acceptera så himla mycket. Boken är centrerad kring Henry, men jag tror att även deras liv är det. (Och varför kunde inte den kvinnliga författaren ha modet att göra en kvinnlig tidsresenär??)

Tyvärr är det en bristfällig översättning. Flera gånger reagerar jag över klumpigt översatta meningar och begrepp. Det är synd på en så bra bok. Annars vill jag bara säga läs den! Jag kommer garanterat att såväl läsa om den som hålla utkik efter hennes nästa bok. Här kan finnas en ny Donna Tartt.