bokidioten

En flicka som kallas Alice
Kristin Hannah

Det är inte ofta jag läser till halv tre på natten. Mitt i veckan. Men den här boken var nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Handlingen är enkel att skissa: en begåvad empatisk barnpsykiatriker smutskastas i en skandal samtidigt som hennes syster, skönhetsdrottningen/polischefen stöter på en vargflicka, och behöver en begåvad och skicklig barnpsykiatriker. Väl tillbaka i Rain Valley vänds livet upp och ner för våra huvudpersoner: psykatrikern Julia, vargflickan, polischefen Ellie, läkaren Max, poliskonstaplarna Cal och Peanuts. En längre beskrivning av handlingen finns här. Detta är en bok som ibland kräver pappersnäsdukar men som ändå klarar min bokmärkning.

 Miljön påminner mycket om Twin Peaks och humorn med. Samtidigt som jag skriver det måste jag tillstå att miljöbeskrivningen inte är riktigt, riktigt levande. KH kunde gjort mer. Bara litegrann till så hade boken blivit riktigt bra.

Och just detta: det känns som boken hela tiden nästan är jättebra: kunde inte KH ha låtit karaktärerna vara lite mindre förutsägbara? Med ett undantag vet jag första gången jag möter en person hur det kommer att gå. Helt enkelt låta karaktärerna vara lite mer komplexa.  Kunde hon inte jobbat lite mer på miljön, kunde hon inte ha jobbat lite mer på att få trådarna att gå ihop? Vid ett par tillfällen är det detaljer som inte går ihop (är Max intresserad av heminredning eller inte? Bestäm dig!) och andra som jag saknar (en praktik och sekreterare som bara står och kostar pengar under ett år - i Beverly Hills - det måste vara jättedyrt! Hur gör Julia med det? Det kunde KH till och med ha gjort en bra sak av ) och en och annan helt osannolik detalj (och det ska jag inte skriva, då blir det en spoiler).

Jag är också besviken på översättaren. Precis som i tidsresenärens hustru och den hemliga historien önskar jag att jag lagt möda på att hitta orginalet istället. Någon har sagt att när man börjar se översättaren i texten så har översättaren gjort fel: att det är ett otacksamt jobb just därför. Den här översättaren ser jag och retar mig på. Hon vet inte att översätta Nancy Drew, hon pratar om Survivors istället för Robinson och texten kryllar av rena anglocismer. Min favorit är ändå att hon har döp om autister till autistiker. Usch! (Inte för att jag tror mig kunna göra bättre själv. Definitivt inte. Men jag är kräsen).  
 
Boken är skriven i tredje person. Berättarjaget flyttar mellan våra huvudpersoner och hon gör det snyggt. När de vuxna talar, tänker låter KH dem göra det i förfluten tid. När flickan tänker låter hon henne göra det i nu-tid. Det är ett mycket effektfullt grepp.

Vad är det som skiljer bra litteratur från dålig litteratur? Jag har en bestämd misstanke att den här boken hamnar på "fel" sida den linjen. Beror det just på detta: att karaktärerna är lite förutsägbara? Eller att jag inte lär mig något nytt om hur människor fungerar? Tanken dyker upp gång på gång när jag läser boken.

Boken heter magic hour på engelska. Köp den och läs den! Jag saknar boken redan, trots mitt gnäll som nog mest kommer sig av att med bara lite mer ambitioner skulle det här kunna vara en riktigt, riktigt bra bok. Nu är det den perfekta boken för en dag i sängen, en kanna te brevid och hällregn utanför.  

---

---

Andras röster om en flicka som kallas Alice:

"Den innehåller allt en god bladvändare ska inehålla..."
Signe, Signes blogg

"Handlingen är tämligen förutsägbar, men det gör inte så mycket."
Pysseltanten, en bok om dagen

"En berörande bok, även om den ibland går lite över gränsen till "tant-romantik-bok".
Jennie, Jennies boklista