bokidioten

I den röda damens slott
Lars Jacobson

datum när jag slutade läsa boken: 080130

Jag ville verkligen tycka om boken. Gång på gång tappade jag tråden, läste om en sida, fastnade i en formulering, försökte hitta tråden. Väl kommen till sidan 35 hade jag en känsla för den värld LJ försöker måla upp men uppriktigt sagt faller jag inte för hans sätt att skriva.

Detta är en exempel på kontrafaktisk historieskrivning. Den svarar alltså på frågan om inte x hade inträffat, hur skulle vår värld se ut då? Andra exempel är Alfredssons bok attentatet i Pålsjö skog (tyskarna vinner andra världskriget) eller  Romanitas (romarriket har aldrig gått under). Hur mycket jag än gillar idén kommer jag inte därför att ta mig igenom boken.

Det är också ett exempel på en episodisk roman. Sådana kan jag tycka mycket om: en av mina favoriter, berättelser om natten, hör dit. Men här blir det bara rörigt! Jag vill ha lite tråd. Kanske är jag en lat läsare, men då står jag för det.

LJ använder ett språk som jag inte kommer överrens med. Han skriver i jag-form och det har jag inget emot. Han experimenterar med språket, och det har jag ingent emot. Vad jag inte gillar är att meningarna är så långa att jag hinner tappa tråden gång på gång. Meningarna är, för mig, onödigt tillkrånglade.  Ett exempel från sidan 25: 

"Jag träffade honom bara två gånger efter det, båda gångerna på restaurang, som hastigast; han kom efter det att jag tröttnat på att vänta och hade gjort min besätllning, han tog inte in mer än en Ramlösa och han gick snart igen därför att han hade ett annat möte, som han i och för sig beklagade."

Jag har lite dåligt samvete för att jag överger boken. Det får mig att känna mig som en slacker, säkert är boken en utmaning. Men jag står för att just nu blir alla de tre spåren som jag räknat upp ovan sammantaget för mycket för att jag ska tycka det är givande.