bokidioten

Det mest förbjudna
Kerstin Thorvall

En gång på slutet av åttiotalet hörde jag KT tala - hon var faktiskt den andra författaren jag träffade. Jag minns bara en sak från den där dagen i åttonde klass och det var att hon berättade att hon aldrig egentligen blivit vuxen. Att hon liksom fastnade i tonåren. Jag minns det för att så skulle ju inte vuxna vara. Den där dagen man fyller arton skulle man ju bli vuxen och sen var man vuxen. Och sen gick jag omkring i ett par decennier och väntade på att den där vetskapen om att nu var jag VUXEN skulle infinna sig. Nu har jag övergått till att se vuxenhet och vuxenblivande som vuxenpoäng istället. Ibland är man mer vuxen, ibland mindre. Men det är inte en dikotomi.

 I det mest förbjudna berättar KT totalt utelämnande om sig själv på ett sätt man sällan ser i romaner. Boken är kronologisk och centrerad kring vad KT gör och delvis varför hon gör det. KT berättar om ångest, om förnedring om otrohet, otrohet, otrohet. Om sex, om att vara kåt fastän man passerat fyrtio. Om besök hos gynekolog för att försöka få dämpad sexualdrift. Om mamman som ängsligt kontrollerar och den glade men sinnessjuka fadern. Om att det inte blev "lagom på Anna". Om längtan, behovet, av att få vara nära och trygg.

Boken handlar, tänker jag efter ett tag om KTs försök att fly eller snarare hantera ångesten. En så stor del av hennes liv handlar om att inte känna ångest. Och det paradoxala och jobbiga är att det bara är genom det mest förbjudna hon kan må bra, de svarta fåglarna försvinner. Och så fort det förbjudna blir legitmit förlorar det sina ångestdämpande egenskaper.

 Ordet skamlöst kommer till mig. Och självutlämnande. Jag har läst annat om och av KT och jag vet att hon är duktig, kompetent. Och produktiv! Listan över publicerade böcker är imponerande lång. KT lyfter inte upp sina positiva sidor i boken. Istället känner man efter ett tag lite avsmak. Skamlös är det ord jag såsmånigom kan sätta på min känsla. Den där dubbelheten. att kunna förstå att någon kan vara så kompetent och samtidigt så trasig. så o-vuxen. Jag förstår att boken var 1976 års mest diskuterade bok.

Bilden som dyker upp är inte av en kvinna som är vuxen utan av ett barn. och hon är så utelämnande! För KT gör mycket som man inte ska. Hur kan man vara mamma och ändå mest upptagen av sig själv? Får en mamma bete sig som KT gör? Får man skriva, som hon gör, att hon känner sig som ett av barnen, som en lilla syster, någon som måste tas om hand?

Senare, mycket senare, skrev KT böckerna om Signe som inleds med när man skjuter arbetare. Läs dem först! De ger en mer nyanserad blid av modern och en fullständigare bild. Jag tror kanske också att de böckerna är skrivna i delvis annat syfte.

Det mest förbjudna är skriven i jag-form och KT är identisk med personen Anna. Men det som är intressant med berättarrösten är att hon ändrar vem hon skriver till. Det mesta är skrivet till oss som läsare (och det känns som hon låter oss komma så nära). Men ibland, ofta inom parantes så det inte blir förvirrande, skriver hon plötsligt ett par meningar direkt till fadern eller modern. Språket flyter lätt och hon skriver om svåra saker på ett klart och redigt sätt.