Försvinnarna
Försvinnarna
Jerker Virdberg
Den här boken bekräftar min misstänksamhet mot ung svensk pretantiös litteratur. Jag har funderat på vad det är jag inte tycker om med boken.
Det jag främst är kritisk mot är språket. Språket är avskalat. Jag har inget emot avskalat språk i princip, men här tycker jag inte det funkar: Frafmörallt fungerar inte de beskrivande partierna. Ett exempel från sidan 133:
Jag ligger i sängen i rummet, några av Åsas sakerligger kvar på stolarna, och kuverten med fotona - ska hag titta på dom? Jag stirrar upp i taket, trycker in menyerna på mobilen, spelar Tetris, går igenom adressboken.
Det är ett sätt att hantera språket som inte passar mig som läsare. Jag tappar lätt tråden och får går tillbaka.
Boken (som är självbiografisk, helt eller delvis) har tre spår. För det första får vi följa huvudpersonen Jerker när han snurrar runt och försöker förstå vad som har hänt med hans försvunna barndomskompis. För det andra får vi tillbakablickar till hans (deras gemensamma) barndom. Och för det tredje - den del som fångasr mig - skildras det reportage som Jerker jobbar med. Jerker skildrar det glömda Stockholm under jorden: Hansta station och UTAN-projektet.
Jag förmodar att det finns kopplingar men jag tycker inte att de ger mig något. Jag förstår hur Jerker tänker, hur och varför han återupplever och lägger sin barndom bakom sig. Men det är ingen historia som förmår engagera mig, driver mig framåt. Språket hjälper inte till. Och dessutom så många lösa trådar, så många onödiga trådar. Och jag sitter där och bedömer sannolikheten att boken faktiskt ska leda någonstans, ha ett avslutade slut. Men boken är litegrann som livet: det finns inga enkla lösningar, klarsynta privatdetektiver, inga klara slut. Men det behöver jag inte läsa en bok för att veta.
Jerker Virdberg
Den här boken bekräftar min misstänksamhet mot ung svensk pretantiös litteratur. Jag har funderat på vad det är jag inte tycker om med boken.
Det jag främst är kritisk mot är språket. Språket är avskalat. Jag har inget emot avskalat språk i princip, men här tycker jag inte det funkar: Frafmörallt fungerar inte de beskrivande partierna. Ett exempel från sidan 133:
Jag ligger i sängen i rummet, några av Åsas sakerligger kvar på stolarna, och kuverten med fotona - ska hag titta på dom? Jag stirrar upp i taket, trycker in menyerna på mobilen, spelar Tetris, går igenom adressboken.
Det är ett sätt att hantera språket som inte passar mig som läsare. Jag tappar lätt tråden och får går tillbaka.
Boken (som är självbiografisk, helt eller delvis) har tre spår. För det första får vi följa huvudpersonen Jerker när han snurrar runt och försöker förstå vad som har hänt med hans försvunna barndomskompis. För det andra får vi tillbakablickar till hans (deras gemensamma) barndom. Och för det tredje - den del som fångasr mig - skildras det reportage som Jerker jobbar med. Jerker skildrar det glömda Stockholm under jorden: Hansta station och UTAN-projektet.
Jag förmodar att det finns kopplingar men jag tycker inte att de ger mig något. Jag förstår hur Jerker tänker, hur och varför han återupplever och lägger sin barndom bakom sig. Men det är ingen historia som förmår engagera mig, driver mig framåt. Språket hjälper inte till. Och dessutom så många lösa trådar, så många onödiga trådar. Och jag sitter där och bedömer sannolikheten att boken faktiskt ska leda någonstans, ha ett avslutade slut. Men boken är litegrann som livet: det finns inga enkla lösningar, klarsynta privatdetektiver, inga klara slut. Men det behöver jag inte läsa en bok för att veta.
Kommentarer
Postat av: Sveinfreya
Your site is best.!!! Be happy , have a nice day
Trackback