bokidioten

Ett öga rött
Jonas Hassen Kemiri

Den här boken var verkligen en upplevelse! Jag har kikat på den så många gånger i affären och tänkt att den var lite för "pretto", men insåg efter första sidan att jag dömt ut den för snabbt. För är det något den här boken inte är, är det pretto. När jag funderade på hur jag skapat mig mitt tvärsäkra men totalt felaktiga förhandsintryck var det två saker som ledde mig fel: designen på framsidan på pocket-upplagan ser tung ut. Och för mig var referensen till "ett öga rött" någon som försökte göra sitt språk mer poetiskt  (genom att sätta orden i "fel" ordning) snarare än invandrarsvenska.

Språket är underbart. Det är som om han tänjer språket, liknelserna får mig att stanna till, läsa en gång, till och med stryka under (och det brukar jag inte göra i böcker), Vad sägs om de här:

det var som största vågen som vällde in mot strand där Halim gick barfota i solsken (sidan 21)

eller

det såg ut som Nourdines leende var från innersta insidan

eller

fastän hon går i parallellklass jag kan inte fatta det har tagit så lång tid innan jag upptäckte hennes totala vackerhet.

Om språket fick mig att njuta och lägga märke till mitt modersmål på ett helt annat sätt, var storyn mer beklämmande. Jag vill inte att det ska vara så här. Jag vill att Halim ska bli en "välanpassad medborgare" (ja, jag erkänner min totala brist på revolutionärt engagemang). Jag vill att han ska kunna uttrycka sin vilja och sina känslor på ett mer konstruktivt sätt. Jag vill att han ska respektera sin far för de val han gjort. Jag vill att han ska prata om tjejer (förlåt, gussar) på ett bättre sätt. Samtidigt blir jag beklämd över att han så ofta lever i en parallell värld och inte ens inser det; att han lever i en värld där Dramaten bara är ett hus Ingmar Bergman bara är ett namn (och klart mindre intressant än Bengt Magnusson), där han inte kan eller förstår koderna för hur man ("svennar")  uppför sig. Att han inte vill vara svenne.

Vad innebär det att leva i Halims Sverige?  I kiffe kiffe imorgon är de strukturella hindren för integration så uppenbara. I ett öga rött är det tvärt om. Halim har alla förutsättningar att lyckas om vi bortser från ursprung: han går på en bra skola, i en bra klass, har en far som bryr sig. Ändå vill han bli integrerad. Och denna hans vilja, hur ska jag förhålla mig till den?

Innan jag drar för höga växlar på det här kan jag ju fundera på hur en roman om en annan strulig högstadiekille skulle se ut. Den identitetsskapande väg Halim väljer hänger samman med de rötter han har, men en annan person skulle kunna strula lika mycket men men mot bakgrund av en annan konflikt.

En annan sak som slog mig är att detta är en bok om att skriva. På samma sätt som huvudpersonen Hal i dansa på min grav  utvecklas genom att skriva, gäller det samma för Halim. Jonas Hassen Khemiri uttrycker det väl:

texter är bästa sättet att behålla minnet och samtidigt behålla balansen (s 89)


Om ni ännu inte gjort det : läs den!


Recension i bokyllan.nu, dagens bok, boksidan.net.