Genre och form: deckaren.
En genre består av verk "som kännetecknas av snarlika motiv, teman eller andra innehållsliga faktorer." Vi kan skilja på överordnade och underordnade genre. En bok kan också tillhöra mer än en genre.
När man beskriver ett verks form eller struktur tittar man på hur den är uppbyggt: vilken struktur som finns, vilken teknik som används.
Detta är självklart ett trubbigt verktyg för att förstå skönlitteratur. Men som alla verktyg är det viktiga hur vi använder dem.
Man beskriver genre-orden översiktiligt. Över-genren deckare beskrivs som: "Skildringar av brott och dess uppklarande med tonvikt på underhållning snarare än realism" Förutom över-genren deckare finns ett antal under-genrer med "deckare" i titeln:
1) Hårdkokta deckare. Deckare som i regel utspelas i storstadsmiljö med en cynisk privatdetektiv i centrum, vars livsattityd kan kallas hårdkokt. De kännetecknas av samhällskritik, realistisk miljöbeskrivning och omsorgsfulla personskildringar.
(2) Pusseldeckare. Deckare vars tyngdpunkt ligger på den i intrigen inbyggda gåtan.
(3) Psykologiska deckare. Deckare som lägger vikt vid att ge en psykologisk bild av brottslingarna och deras motiv.
(4) Polisromanen. Deckare vars tyngdpunkt ligger på poliser och polisarbete.
En nära-liggande genre är thrillern: (Mycket spännande berättelser vanligen med inslag av mord, psykisk terror, spionage o dyl.) och undergenren Psykologiska thrillers: Verk som förutom att de är spännande ger en psykologisk bild av människor och deras motiv.
(deckare finns inte med i listan över former: alltså ses det inte som en enskild form. På samma sätt är det andra kategorier jag tänker på som inte finns med: chick-lit till exempel. Men det ligger kanske under utvecklingsroman?)
Jag tycker inte att listan ovan gör deckaren rättvisa. Ser vi istället (också?) deckaren som form kan vi ta fasta inte bara på brottet och olika sätt att skildra det, men också hur formen kan utnyttjas för att få fram olika budskap. Jag skulle tro (min gissning) att många böcker idag skrivs i deckarform för att få fram ett budskap. Ett budskap som istället hade kunnat paketerats i en annan form. Se vidare inlägget om deckarmallen!
Det är absolut inte självklart vad som är en genre eller inte. John-Henri Holmberg brukar exempelvis tala om science fiction som en paralitteratur istället för en genre. Han menar att sf snarare är ett sätt att förhålla sig till sin värld än en genre (allt ska vara rationellt och inte magiskt, exempelvis), men sedan kan man inom sin sf-värld berätta något som hamnar i nästan vilken genre som helst. Det finns sf-deckare som Isaac Asimovs The Caves of Steel och The Naked Sun eller Peter F. Hamiltons A Quantum Murder. De är deckare med allt vad det innebär, men de skulle inte kunna skrivas som de gjort utan att vara satta i de sf-världar de utspelas i. Man kan ha sf-romans-litteratur som exempelvis mycket av Lois McMaster Bujold. Man kan ha sf-skräck som exempelvis filmen Alien. Man kan däremot inte på något vettigt sätt ha sf-fantasy eftersom fantasy nästan definitionsmässigt kräver att det finns något fantastiskt, icke-realistiskt element som inte förklaras (som magi) medan sf kräver att sådant inte existerar.
intressant reflektion! Jag menar inte att det skulle vara självklart vad som ska räknas som en genre eller att en enskild person/institution skulle ha ensamrätt på att definiera det. Däremot har jag använt genre-begreppet som utgångspunkt för att försöka förstå böcker jag läser - och varför de ser ut som de gör.
Intressant. Jag funderade faktiskt lite i samma banor häromveckan (http://dodzon.blogspot.com/2007/02/brittiska-deckare.html) fast gick inte på någon djupare tankegång...