bokidioten

Konsten att vara snäll
Stefan Einhorn  

Jag har läst en hel del självhjälpsböcker. Den här boken både passar in – och passar inte in. Bitvis tycker jag mycket om den. Bitvis blir jag mycket irriterad på den. Jag försöker reda ut varför. SE skriver om konsten (och man förstår när man läser boken att det verkligen är en art och inte en science) att vara snäll. I korta kapitel med olika teman tar han oss runt detta begrepp och hur alla kan – och bör – vara snälla (men inte dum-snälla). Hur snällhet är självförstärkande och skapar mycket bra. En bok som argumenterar, helt enkelt, för snällheten. Och med detta avses alltså de yttre relationerna (till andra människor) och inte i första hand de inre relationerna till sig själv). 

Efter att ha läst den här boken håller jag med honom om att snällhet är en försummad kvalité. Och att det inte nödvändigtvis är dumt för den som är snäll. Jag tror inte att synden straffar sig själv, och att man aldrig förlorar på att vara snäll, men jag tror litegrann på vad han säger. Jag kommer definitivt att tänka annorlunda på etik och empati. Exemplen på hur man värderar medicinsk behandling annorlunda om man är sjuk jämfört med om man är frisk/vårdpersonal var en riktig tankeväckare. Trots det blev jag ett par gånger ordentligt irriterad på honom.
För det första använder han sig ofta av anekdoter för att få fram sitt budskap. Inget ont i det (jag har lärt mig massor från övertyga övertala påverka) men han drar väl enkla, passande slutsatser.

För det andra kommer han in på områden han faktiskt inte behärskar (till exempel när han pratar om godhet och demokrati). Det är inget ovanligt. Författare gör det ofta. Men jag tror att det är den auktoritet han har som läkare som gör att jag blir irriterad när han säger mer än han har täckning för. För att jag så lätt tror honom.

För det tredje framförs  åsikter  som sanningar. Som att man inte kan vara för snäll mot andra. Han tar tex upp begreppet over-achiever som något positivt. Att de som säger att de vill börja bry sig mer om sig själv än om andra i alla fall inte verkar bry sig så mycket om andra. Jag vet inte om det är han som ”har rätt” och jag som är oetiskt eller vad man vill kalla det. Men när jag läser boken igen kommer jag att göra det med en rejäl portion skepsis.