bokidioten

 Jag argumenterade i i tidigare inlägg för att deckaren ska ses som en form och inte bara en genre samt funderade utifrån Hieronymus deckarmall. Jag har funderat på det ett tag och på skoj har jag försökt kategorisera lite deckare jag läst efter vem som har huvudrollen. 

Först måste man ju nämna originalet: Arthur Conan Doyle - En studie i rött, De fyras tecken, Vita kompaniet, Sherlock Holmes äventyr, Det spräckliga bandet, De rödhårigas förening, Sherlock Holmes memoarer, Baskervilles hund, Sherlock Holmes återkomst. Här tillämpas (eller uppfinns) deckarmallen. Vi har den allvetande privatdetektiven som en självklar huvudperson. Det är samma huvudpersonskaraktär som i Agatha Christie, till exempel.

Denna första version av deckarmallen har också gett upphov till pastischer, som exempelvis Laurie King när hon skriver om Mary, Douglas Adams när han skrev om Dirk Gently eller Rita Mae Brown när hon skriver om katten som privatdetektiv (Murder she Meowed). En pastisch är inte nödvändigtvis lättviktig: på sätt och vis kan även Umberto Ecos rosens namn sorteras i den här högen. 

Men idag är det inte privatdetektiven som är den naturliga huvudpersonen i deckarmallen. Rollen har övertagits av polismannen. Detta kan vi se i Elizabeth George (Lynley-serien), Henning Mankell (Wallander), Peter Robinson (Alan Banks), Laurie King (Kate Martinelli-serien), Anne Holt (Hanne Wilhelmsen), Leena Lehtolainen, (Maria Kallio), Ruth Rendell (Wexley), Karin Wahlberg (Claes Claesson), Linda Fairstein (Mike Chapman), Camilla Läckberg (Patrik Hedström). I de här böckerna blir utredaren ofta mycket viktig och när jag fortsätter läsa böcker i en sådan här serie är det inte främst för att böckerna skulle vara så fantastiska utan för att jag är nyfiken på att förstå karaktären, huvudpersonen. Jag har läst alla Lynley-böcker. Inte för mordhistorierna utan för att veta hur det går för Barbara Havers. De här poliserna kan ha lite olika karaktär, och detta utnyttjas också för att föra fram budskap och för att göra dem mänskliga. 

Det finns andra böcker där utredaren är i centrum men inte nödvändigtvis är en polis utan är en annan person som finns i utkanten av den rättsliga processen. Patricia Cornwell skriver böcker kring rättsöverläkaren Kay Scarpetta och Kathy Reich skriver om nyktre alkoholisten rättsantropologen Temperance Brennan. (En variant på detta är ju självklart TV-serien CSI.) 

Det finns även deckare där utredaren är en lekman och där man, vid långa serier, kan tycka att det är lite skrattretande att huvudpersonerna jämt ”råkar snubbla” över döda kroppar. Hit hör minst två av Dan Browns böcker (Da Vinci-koden, änglar och demoner där professor Langdon är utredaren), Bo Balderson (om ett statsråd som snubblar över lik), Guillermo Martinez – (Morden i Oxford – med en matematiker i huvudrollen). Speciellt journalister verkar ofta hamna i mordutredningar: Henry Müller i Robert Karjels fina bok de hängdas evangelium, Karin Sommer i Grete-Lise Holms böcker, Annika Bengtzon i Liza Marklunds böcker, Mikael Blomkvist i Stieg Larssons män som hatar kvinnor. 

En intressant vinkling på utredaren som huvudperson är de där ett misstänkt gärningsman är huvudperson. Poängen med olika huvudpersoner är ju att vi får se olika delar av processen och förstå morden på olika sätt. När vi läser till exempel brudgummen av Joyce Carol Oates, eller saknad av Karin Alvtegen  får vi följa hur polisen granskar (jagar) en misstänkt gärningsman och hur det påverkar honom. En ytterligare twist på det temat är Nicci French nära dig där vi får följa offren, eller Ruth Rendalls fenomenala thrillers (ordet känns lite obetydligt som etikett att sätta på hennes böcker) där vi får följa gärningsmannen. Mittemellan dessa två kategorier har vi den underbara boken Folly av Laurie King.