bokidioten

Mandelkärnan
Inger Alvén

Den här boken har legat på mitt nattygsbord länge, jag började på den samtidigt som tidsresenärens hustru. Det är inte för att boken är dålig, tvärtom. Boken kommer så nära, har så inkännande personbeskrivningar, att det är bitvis jobbigt att läsa. Jag identiiferar mig för mycket och därför har jag läst den i små avsnitt.

Laura bor med sin mamma i Argentina. Laura är tolv, halt, och mamman är döende i cancer när hon sänds till en bekant i Sverige. Boken gör fyra nedslag i Lauras liv fram till hon är trettio.

Det viktiga i boken är inte det som händer. Det viktiga i boken är samspelet mellan Lauras känslor och omgivningen. IA är skicklig och har lagt ner mycket möda på att förstå och kunna förmedla det. Därför blir det så svårt att hon egetligen aldrig är lycklig och sig själv nog.

Beskrivningen av Laura är innerlig och kommer nära och Laura är inte lycklig. Hon är ingen lätt eller lättsam människa. Hon bor med sin far den analytiska hjärnforskaren. Laura har få om några vänner och tycker inte om sig själv. Skildringen av hennes back-packer år kommer jag sent att glömma.