Fem i knipa
Enid Blyton
Fem-gänget ger sig iväg för att campa men blir indragen i kidnappningen av en bortskämd mijonärsson, Richard. Lite "otäckare" än de andra böckerna jag läst är nog den här och barnen är inspärrade hos bovar. Men Julian är morsk och låter sig inte nedslås.
Detta är sjätte fem-boken jag läst på kort tid. Jag skäms lite för min läsning, det ska medges - att detta är dålig litteratur som, läste jag någonstans, till och med elvaåringar snabbt växer ifrån, har inte hindrat mig från att sluka de fem-böcker jag har tillgängliga.
Jag har funderat en del på varför jag uppfattar fem-böckerna som så tidlösa. Böckern är utgivna mellan 1942-1963. Världen ser ju, som bekant, inte riktigt likadan ut nu. Det är klart att om man letar "fel" finns de. Det är knappast politiskt korrekt att tala om zigenare som tjuvaktiga längre, och vissa könsroller är cementerade. Som alltid när jag läser thrillers och deckare från tiden före mobiltelefoner slår det mig vad mobiltelefonen har inneburit för kontaktbarheten. I ett par böcker (tex fem i fara) ser jag fascinationen med atomkraften, i andra (fem och kidnapparna) kan jag ana kalla kriget när jag kikar i ögonvrån.
De främsta orsakerna att jag uppfattar böckerna som tidlösa är beskrivningen av tekniken och samhället. Samhällsstrukturen är nästan inte beskriven alls. Vi vet inget om världshändelserna (vilket knappast kan anses vara förvånande) men heller inget om människor eller händelser omkring femgänget. Femgänget lever i sin barnvärld och vuxenvärldens problem skildras väldig lite. Frånvaron av beskrivningar av samhällstrukten beror kanske framförallt på att de i de böcker jag läst befinner sig på lov. Det är inte vardag i femböckerna
Teknikskildringarna är förvånandsvärt moderna. Fem-barnen åker bil, det finns element, flygplan, telefoner, jeans, radio, ficklampor. Tekniken ingår i beskrivningarna när vi förväntar oss det. Sen att de flygplan EB skildrar skiljer sig från dagens flygplan, eller att telefonerna såg annorlunda ut märks inte i min fantasi när jag läser böckerna. Hittils har jag inte träffat på någon TV, men saknar dem inte heller: femgänget befinner sig på landsbygden och inte i städerna (och på landsbygden förväntar vi oss till och med att det ska vara lite primitivt och gammaldags).
Mycket intressanta inlägg du har! Jag tycker att både Enid Blyton och Carolyn Keene har en förunderlig förmåga att vara tidlösa. De hanterar berättartekniken ut i minsta detalj? Deras karaktärer åldras heller aldrig, de utvecklas heller inte utan genomgår bara dessa äventyr. Att sedan figurerna är gammelmodiga kan vi inte sticka under stol med, Kitty i sin röda sportbil, sportiga Ned och Bess som aldrig motstår en kaka och som både är rädd och försiktig i alla situationer. De fascinerar, i alla tider. Om man som vuxen tittar på kvaliten har den ju naturligtvis brister, men mina barn skulle gladeligen få läsa "dålig" litteratur, för det är oftast så man introduceras i litteraturens värld, genom berättare som kan tekniken! Hoppsan vilket långt inlägg, men jag tycker det är intressant att titta närmare på kvalitétsbegrepp. Blyton är ju som sagt fortfarande populär, varför? Han har det där lilla extra som lockar läsare, vana såväl som läsovana :-)
tack! Jag är klart fascinerad över att de är så gamla men att detta inte nödvändigtvis innebär att de är föråldrade. Tänker man på vad som ligger på försäljningslistorna just nu är det nog inte många som har förutsättningar att överleva ett halvt sekel!
Beautiful site!